Berggården ägdes i slutet av 1800-talet av handlanden A.B. Berg (Arvid Bernhard Berg 1836-1910). Han var utbildad färgare och slog sig ner här i gården. Han gifte sig 1874 med Jacobina Mathilda Kruse. Sedan han 1873 lagt ned yrket, idkade han handel med timmer, ved och spannmål. ^[269]

I gathuset fanns Agneta Nilssons Charkuteri- och livsmedelsaffär, ”Netas affär”. Agneta ”Neta” Nilsson (1864-1968) var även hushållerska till A.B. Berg och hon fick överta gården efter honom. Affären drev hon fram på 1930-talet. Harald Mårtensson innehade den mellan åren 1933-1966. Karl Oskar Jönsson drev den vidare till 1972, då den upphörde. Åren 1972-1974 inrymde affärslokalen ”Netaboden”, en barnklädesaffär.

Huset inne på gården var stall fram på 1920-talet, då det byggdes om för bostadsändamål. Åkare Arvid Johnsson hyrde stallet fram till 1927 för åkeriets hästar.

Då varmbadhuset vid hamnen hade brunnit 1894, inrättades ett provisoriskt badhus i gårdens brygghus. Frans Larsson värmde vatten, Janne ”på Malen” körde saltvatten i gamla tunnor, som tömdes i brandkårens sprutkar och baderskorna Pella och Ida kunde arbetade vidare här i gården tills det nya badhuset stod klart.

PEAB lät riva gården 1975 för att kunna bygga nya bostäder.^[270]

Finnsbo 1:14

Vita hall

Det har sagts att här, där sockengränsen skarpt svänger väster ut, låg Vita hall. Vita hall bör ha varit en bergknalle, ett stycke berg i dagen med en ljus skiftning. Denna hall användes som gränsbestämning vid 1749 års gränsbeskrivning.

Gränsdragningen mellan Skåne och Halland påbörjades 1646 sedan Halland hade överlämnats till Sverige på 30 år. Någon bestämd gräns blev det dock inte. Hundra år senare fick lantmätare Jacob Kanter i uppdrag att fastställa gränsen. Stor oenighet rådde mellan markägare i Halland och Båstadsborna om var gränsen borde gå. Hallänningarna ansåg, att den skulle gå längre västerut över Söveda knall. Från Båstads sida ansåg man, att gränsen borde gå från Röeskall i en sydlig riktning till landsvägen mot Laholm och därefter till Vita hall, för att fortsätta i nästan rak linje till Lyaforsen. Inte heller denna gång utan först 1778 kunde gränsen fastställas.^[271]