Villa Sommarlek uppfördes 1936 som sommarbostad åt direktör John Hjelme-Lundberg, dåvarande ägare till Junexfabrikerna i Huskvarna. Sportstugan består av två från varandra fristående byggnadskroppar uppförda av monteringsfärdiga träelement från AB Fribärande Träkonstruktioner i Töreboda.

I samband med 1800-talets snabba urbanisering ökade främst de bättre bemedlades önskemål om sommarboende. Bl. a. förbättrade kommunikationer och införandet av lagstadgad semester 1938 möjliggjorde detta successivt även för övriga. Utvecklingen syns tydligt i arkitekturen: från att ha varit representativa kom sportstugorna allt mer att inriktas på att erbjuda sin ägare ett enkelt lantliv. Under 1920-talets senare del ökade friluftslivet markant och ett stort antal områden kom att bebyggas med sportstugor. Huruvida de skulle uppföras i den dittills omtyckta allmogestilen eller i modern funkisstil debatterades flitigt, men oavsett stil var flertalet hus monteringfärdiga.

Ett uttryck för det ökade allmänna intresset för fritid och rörligt friluftsliv var Svenska slöjdföreningens utställning ”Fritiden” i Ystad 1936 där bl. a. tre hus ur länsarkitekt Erik Fribergers s.k. A-Serie visades. Husen uppmärksammades och lovordades mycket, men fick inga köpare.

Sällskapsdelen i arkitekt Fribergers Sommarlek, vilken rymmer kök och sällskapsrum, är utformad som ett rätvinkligt block upplyft på beigemålade stålbalkar. Byggnadens exteriör utgörs av elementens stående panel. På husets södra fasad finns en balkong. Det plana taket är belagt med papp. Ett skärmtak förbinder sällskapsdelen med sovrumslängad; en långsträckt, smal byggnadskropp i en våning, placerad något vinklat i förhållande till sällskapsdelen.

Sovrumslängan står på betongplintar vilka tar upp tomtens nivåskillnader. Utrymmet under huset avgränsas med skivor av Minerit (ursprungliga asbestcementskivor har till stora delar bytts ut, då de p.g.a. ålder blivit sköra och spruckna). Sockelpartiet är indraget en aning i förhållande till väggens träpanel. För att underlätta vattenavrinningen är panelen fasad nedtill. Kring byggnadens terrassdörrar sitter solskyddsluckor i trä, målade i samma färg som fasaden. Utmed sydvästfasaden finns ett skärmtak av genomskinligt plastmaterial samt ett manshögt plank av stående, beigemålade ribbor. Under skärmtaket är marken belagd med ölandssten. På husets norra gavel finns en terrass, vilken i likhet med huset vilar på betongplintar men utrymmet är här helt öppet. Runt terrassen löper ett räcke av beigemålat stålrör. Upp till terrassen leder en trätrappa.

År 1937 byggdes sovrumsdelen till i norr med material och metoder av samma utförande och karaktär som de urspungligt uppförda delarna. Sällskapsdelen utökades samma år med ett modulelement i norr. I såväl sovrumslängan som sällskapsdelen är i stort sett samtliga fönster och dörrar ursprungliga. Skärmtaket över sovrumslängans sydvästra fasad och sällskapsdelens trapppa var ursprungligen en randig markisväv på stålstativ. Interiörerna är mycket välbevarade, men samtliga ytskikt har förnyats.

Villa Sommarlek är medvetet placerad så att dess inneboende skall kunna njuta maximalt av vyn över Laholmsbukten. Ett stycke från huset finns en halvt nedgrävd jordkällare i platsgjuten betong.

Villa Sommarlek är ett välbevarat och tydligt exempel på radikal funktionalism både vad gäller utformning, byggnadsteknik och material. Villan har ett betydande socialhistoriskt värde; inte minst det stora intresse och den debatt som både Stockholmsutställningen och Fritiden fick, visar hur laddad inställningen till modernitet var. Fotografiet från utställningen Fritiden, som visar en upplyft bostad under vilken en bil är parkerad, är så väl känt att Villa Sommarlek har ett stort värde som symbolbyggnad för funktionalism och fritid.

Länstyrelsen i Skåne förklarade 2003 Villa Sommarlek som byggnadsminne.

Hemmeslöv 44:104

Rivieravägen

Hotell Riviera

Följande historik är sammanställd med anledning av den ”Champagneafton á la 30-tal” som arrangerades av Hotell Riviera och Föreningen Gamla Båstad sommaren 1986.

”Hotell Riviera — ett badhotell under ett halvsekel

Turistanläggningen stod färdigbyggd 1932 och blev starten för kustbebyggelsen från gamla länsgränsen och norrut. Den blev också en verklig vitamininjektion för hela Båstad som badort.

Företaget började 1930 som ett konsortium, bestående av fem syskon Knutsson: Carl, Herman, Hjalmar, Anton och Dagmar Knutsson. Dessa inköpte den mark, som bl.a. hotellets tennisbanor ligger på. På villkor att få inköpa all mark mellan den blivande Rivieravägen och länsgränsen förband man sig att uppföra ett pensionat för minst 25.000:- samt att deltaga i kostnaderna för anläggandet av Rivieravägen med dess två broar över stensån och att förse alla framtida villaägare inom det s.k. Rivieraområdet med elektricitet. Bröderna Knutsson på Petersbergs gård förband sig att distributera vatten till samhället. Marken längs kusten ägdes gemensamt som utmark av lantbrukarna i Hemmeslövs och Eskilstorps byar. Under årens lopp har c:a 1.500 tomter avstyckats. De flesta är också bebyggda.

1930 ombildades konsortiet till AB Himmeslövs Havsbad, och företaget förankrades i bygden genom att 48 personer tecknade aktier; de flestas satsning stannade dock vid 100-200 kr. Man skall emellertid komma ihåg, att i början av 30-talet rådde ekonomisk kris med bl.a. Kreugerkraschen, och att hela satsningen måste ha ansetts synnerligen djärv.

Då arkitekten August Svensson inkopplades, började också planerna att svälla ut. Denna arkitekt hade ritat Villa Lyckås, prästgården och Hugo W Jönssons fastighet på Köpmansgatan. August Svensson var en av den tidens störste nydanare med sin stil av klassicism parad med den nya funktionalismen. Han slog igenom på Stockholmsutställningen 1932. När denne man fick fria händer, inköptes marken mellan badstanden och Stensån, och där anlades en restaurang och ett hotell. Byggmästare var entreprenörena Rantzow i Förslöv, Johansson i Kvidinge och en sanitetsfirma i Höganäs. Byggmästararvodena slutade på 250.000 kr. En normalvilla kostade 3.000 – 5.000 kr att uppföra.

Man byggde in en sanitär standard med badrum, toaletter och centralvärme, som var mycket ovanlig för ett sommarhotell. En nyhet, som arkitekten tillämpade, var modulsystemet. Från England importerades hardboard-masonite, troligen bland de första i Sverige. Isolerade väggar mellan hotellrummen uppfördes av hårdpressade halmmattor, som murputsades. Detta var en genialisk lösning, men krävde stor yrkesskicklighet. Restaurangbyggnadens innerväggar och tak vävspändes med linne och juteväv, där naturfärgen behölls, bara det en nyhet som förebådade en ny syn på materialet. Allt trä, oftast av kvistfri gran och fur, laserades. Till ytterklädsel på hotellbyggnaden inköptes lärkträ från Petsamo vid Norra Ishavet. Detta trä är så hårt och rör sig så lite att ytmålming kan hålla i decennier.

Båstads två första en-tous-cas-banor anlades. Kostnaden var 10.000:-. Den kände experten Kriegsman anlitades för detta och beläggningen togs från England. Med samma material anlades också en badmintonbana. Likaså kom en bågskyttebana till stånd.

Tyvärr blev starten mycket kärv. Arrendatorn, källarmästare Johansson från Tylösands Havsbad dog mitt under första säsongen. I villervallan flydde också flera långivare. Räddningen för företaget blev bl.a. den nya arrendatorn under 10 år, fru Nelly Esbjörnsson, årsbarn med Gustav V och således 75 år då hon började. Hon kom som nybliven änka tillsammans med sin systerson Ivar Esbjörnsson-Finnborg från Societetsrestaurangen i Varberg. Med i bagaget hade hon stor yrkesskicklighet och dyrbara inventarier. Rörelsen gick bra och då hon dog 1945 donerade hon bl.a. 900.000:- kr till sin hemstad Södertälje.

Personalen uppgick till ca 100 st, varav ca 40 i serveringen. De flesta manliga, eftersom det ansågs mycket finare att bli serverad av en man än en kvinna! Den yrkesskickliga personalen kom under många år från Cecil i Stockholm. Köksmästare Reinhardt blev senare en uppburen operasångare i Tyskland. Omkring 100 m3 is lades in i ishus på vintern. Vid milda vintrar hände det att den kom på skuta från Norge. Särskild iskarl hade till uppgift att sköta alla isskåp och isbassänger i restaurangen. A lá carte-listan var tolvsidig, och i isbodarna hängde kroppar av tamt och vilt, fågel och fisk och säsongens delikatesser. Allt bröd bakades i stenugnar. Tvätten tvättades i tvättstuga och våningsinspektrisen såg till att servetterna valsades i mangeln och örngottsbanden krusades. 2:a husfru diskade själv bästa porslinet och kristallglasen. Särskild kopparskurare och silverputsare fanns anställd. Lönen för ett biträde var ca 30 kr per månad plus fritt vivre. En helpension kostade ca 7 kr per dag, en entré till en artistkväll 1 kr.

En liten notis i lokaltidningen från den 1 augusti 1934 påminner om att även den tiden hade snåriga spritbestämmelser. Restaurangerna tilldelades vissa vinstkvantiteter för utskänkning. Övriga rusdrycker måste säljas till inköpspris.

”Styrelsen för Båstads spritbolag föreslår hos kontrollstyrelsen, att sommarrestaurangen Riviera beviljas en tilldelning av 250 l spritdrycker och 50 l starkviner för den återstående säsongen. Innh. har begärt en tilldeln. Av 500 resp 125 l med hänsyn till den stora tillströmningen av gäster.”

Bland orkestrarna under 30-talet kan nämnas Billy Grossmans Båstadspremiär 1935, baron von Wulteés ork. 1936 och Sam Samssons orkester 1937 och 1939. Bland svenska artister uppträdde Gösta Kjellertz, Margit Rosengren, Sven Olof Sandberg, Ulla Billqvist m. fl. Kvartettet Synkopen var populär. ”The five Kentucky Singers” annonserades som ”fem svarta män i vita frackar”. Många danstävlingar hölls på det 200 m2 stora dansgolvet. Kända dansare från Ryssland och USA uppträdde. Kvällsdressen för publiken var oftast smoking och mustaschen ansades till ”tangorabatt”.

Modedanserna var förutom foxtrott, tango och vals sådana flugor som Lambert Walk eller Vupti-Gin. Men också 20-talets Charlston och Quick-step dröjde sig kvar. Jazzen och bluesen introducerades.

Som arrendator efter fru Esbjörnsson kom källarmästare Thure Ernrup, en bygdens son, som en gång börjat på Riviera som smörgåsnisse. Som ekonomiska garanter bakom honom stod en grupp skeppsredare. Man satsade stort på restaurangsidan på 40-talet med ännu mer artister än tidigare, som t. ex. Povel Ramel, Evert Taube, Alice Babs. Makarna Dybjer drev rörelsen till Hans Dybjers död 1971. Lizzie Dybjer, dotter till grundaren Carl Knutsson har därefter tillsammans med sina tre barn fortsatt hotellrörelsen.

Hotellet har funnit sin profil ”i tiden” och är så gott som fullbokat resten av säsongen. Satsningen på dyrbara orkestrar och originell underhållning är nu mera markant, sedan de båda andra badhotellen Strand och Malen försvunnit. Personalen uppgår till ca 30 personer, åtskilliga sedan många år tillbaka. En stor tillgång för gästerna är turistanläggningens natursköna läge invid badstranden men också mitt i den ljuvliga lummigheten längs den laxrika Stensån, med näktergalar och häckande kungsfiskare.

Kvällens orkester har samma typ av sammansättning som på 30-talet, d.v.s. med 7 blåsare. Den goda akustiken i matsalen gör att man kan, liksom då det begav sig, spela utan förstärkning. Originalnoterna har tagits fram av kapellmästaren Helmut Bisztron, som också är en av Sveriges främsta arrangörer med internationell utbildning. Hans v Haslinger har givit sångtexterna tidstypisk ”time re”. Alla musikerna är skickliga proffs på sina intrument. Dansarna kommer från Malmö Stadsteater.

Riviera den 12 juli 1986

Lizzy Dybjer