Byggnaden uppfördes mellan åren 1904-1906 av ing. John Andersson. Andersson var torpapojke från Blekinge och emigrerade till USA. Där och senare på Cuba blev han efter hårt arbete och självstudier storbyggmästare med järnvägar, broar och tunnlar som specialitet. Efter en tid i Djursholm flyttade han och hans hustru Cecilia till Båstad. Den första tiden hyrde de i professor Sante Matssons villa strax intill, där deras villa uppfördes. Buena Vista, som Andersson själv kallade sin villa, uppfördes i spansk imperialstil med inslag av jugend och biedermeiner i interiören. Med inspiration från sin tid på Cuba var han sin egen arkitekt. Han lät hela byggnaden krönas av en stor takterrass. Vårt klimat frestade dock för hårt på denna takkonstruktion och snart måste terrassen bytas ut mot ett för våra förhållande lämpligt tak. Det berättas en historia från byggtiden. Sanningshalten är kanske minimal. Första våningen uppfördes med havsslipade stenar hämtade från stranden. De övriga våningarna murades med vit kalktegel. Takterrassen skulle nu tätas med tjära. En ung lärling fick slita hårt med att på stegar bära upp spannar med tjära. Nu bar det sig inte bättre än att han förlorade greppet om en av spannarna. Tjäran rann ut nerför den vita väggen, som ett svart vattenfall. Pojken stod skräckslagen på sin stege. Förfärad av vad som skulle hända skyndade han sig ner, tog sin cykel och vågade aldrig komma tillbaka. År 1915 flyttade Andersson till Köpenhamn, där han tillträdde en befattning som USA:s vice generalkonsul.^[58]

”Det är en märklig man som här rest sig sin ålderdomsborg.” Detta står att läsa i tidningen Badgästen från 1911. ”Hans namn är John F. Andersson, omkring 60 år gammal och amerikansk medborgare. Men annars är han svensk så god som någon annan. Han är född i Blekinge i det gamla Jämshög. Utan någon medärfd förmögenhet kastades han vid mycket unga år ut i världen. Femton år gammal, kom han först till England, slet och sparade och fortsatte snart vidare ut, till Amerika och Australien. Till att börja med arbetade han hos andra, men var snart nog sin egen. Han blef en framstående ingenjör, som fick stå till tjänst med sina kunskaper och sin erfarenhet vid de mäst kräfvande företag. Brobyggnader och järnvägsanläggningar voro hans specialitét. Han hade lyckan med sig, det var alltid en slant öfver, när beställningen gjorts färdig, och af slantarna blef det en förmögenhet. Efter att ha varit borta i nära tre årtionden, vände han för något år sedan hem, bosatte sig först i Djursholm, men hamnade till sist i Båstad, det ljufligaste ställle, där en man, som vida farit och mycket värkat, kan hvila ut och njuta af hemlandets härlighet.

Nästan alla världsdelar och alla länder har ingenjör Andersson gästat, och öfverallt ifrån har han medfört rika minnen. Icke blott minnen af ideell art. Redan i unga år begynte han att samla egendomliga och typiska ting, som han under sina färder stötte på. Det han hopfört ökades under årens lopp mer och mer, och nu är det ett helt museum af det mäst mångsidiga slag, som är inrymdt inom villa Buena Vistas murar.

I denna byggnad äger hvarje möbel, hvarje matta, hvarje prydnadspjäs sitt värde såsom konstvärk eller från en eller annan vetenskaplig synpunkt. Alla de otaliga skatterna nästan trängas om utrymmet, och det skulle fordras veckor och månader för att kunna tilldodogöra sig allt som här finnes att inhämta. Utan minsta öfverdrift kan det sägas, att ingen enskild svensk hopbragt så omfattande och mångsidiga samlingar.

Den etnografiska samlingen, som till största delen är inrymd i villans öfversta våning, är synnerligen rik. Här finnes vapen — spjut, pilar, yxor och gevär — från nästan alla folkslag och alla tider, klädesplagg af de mäst skilda slag, husgerådssaker o. d. Den japanska kulturen är särskildt väl belyst genom såväl krigiska som fredliga föremål från olika epoker. Två stora salar äro uteslutande ägnade åt Ceylon och dess religiösa seder; hvad man här får se lär vara enastående i sitt slag. Konstindustriella saker från olika länder finnas i rik mångfald. Ett par kinesiska porslinsurnor betecknar ingenjör Andersson själf såsom det värdefullaste. Han har själf hemfört dem från Kina, där han förvärfvade dem under boxarupprorets dagar.

De bildande konsterna äro också talrikt representerade. Taflor finnas här i öfver ett hundratal. Alla äro väl inte lika värdefulla, men åtskilliga af dem äro gedigna alster. Af stort intresse äro en del svenska konstvärk, oljemålningar af Per Helleström, Nordenberg, Axel Kulle, Skånberg, Severin Nilsson o. s. v.

Här kan det ej bli tal om att ens antyda allt hvad dessa samlingar innehålla. Vi nämna blott att ingenjör Andersson äger den största enskilda myntsamlingen i Sverige. Den rymmer öfver 30,000 nummer; däraf mer än 1,000 guldmynt. De anglosachsiska mynten äro starkast företrädda, men på mångsidighet är här ingen brist. Så t. ex. är nästan hvarenda romersk käjsare representerad, och svenska mynt finnas ända från de allra äldsta kända, liksom äfven Orienten lämnat en vacker tribut till skattkammaren. Såsom betecknande för denna samlings höga värde kan omtalas, att endast guldmynten kostat i inköp öfver 40,000 kronor.

Ingenjör Andersson äger också stora samlingar af mineral och af fjärilar. Den omfattar cirka 7,000 n:r, vetenskapligt ordnade, och det mäst storartade är, att hvartenda djur fångats af hr A själv eller hans maka under deras vidsträkta resor.

Man kan ej tillbringa några timmar angenämare och med bättre utbyte än genom att vandra omkring bland dessa många dyrbarheter af skiftande art. Det är ett storvärk af en person att ha bragt samman denna kulturella rikedom. Ingen man i vårt land har gjort maken.

En delaf sina samlingar har hr A. för afsikt att donera till staten.

Åtskilliga utmärkelser har fallit på den energiske mannens lott. Bl. a. är han kommendör af Vasaorden.”^[59]

Från Hotell Buena Vista har följande levnadsbeskrivning erhållits.” Sannsagan om Sune Andersson, som han egentligen hette, börjar 1866 då han som 17-åring lämnar fattigdom och slitet på stenhuggeri och pappersbruk hemma i Blekinge. Han tar hyra på en båt till Amerika, men rymmer sin kos när båten väl är framme för att söka lyckan på annat håll. I Ohama, Nebraska, tar han arbete vid ett brobygge över Missourfloden, ett jobb som blir det stora lyckokastet i hans liv. Han blir snabbt en driftig arbetsledare som snart startar eget. Inom några år är han etablerad och blir den som får bygga Washingtonbron över Harlemfloden. Den blir 275 meter lång och kostar 2,7 miljoner dollar att bygga. Han bygger också fyrtornet på Fourteen Foot Bank i Delawarebukten, 22 mil utanför den amerikanska kusten. The Relief Sever är ett annat av Anderssons projekt, en jättetunnel i Brooklyn, hamnen Pearl Harbor är ytterligare ett. Kring sekelskiftet var dessa byggen jätteprojekt.

John Francis Andersson som han vid det här laget börjat kalla sig, åtnjuter nu ett mycket gott anseende. Han har utvecklat teknink för att påla för brobyggen under vatten och blir den förste som konstruerar och bygger tunnlar under vatten. Det sägs att hans renommé var så gott att han ofta fick utföra byggjobb utan att den amerikanska regeringen bekymrade sig om vad det skulle komma att kosta. Även i Enland var han verksam. I London byggde han en bro över Themsen. Av det engelska kungahuset blev han adlad till Sir Francis.

Andersson bosatte sig senare på Cuba. Där ägde han både gruvor och järnvägar. Under spansk-amerikanska kriget besköts området, där han bodde. En granatbomb föll ner i hans trädgård. Turligt nog var projektilen en blindgångare, men för Andersson blev kriget ett avgörande. Han lämnade landet 1898 och återvända till Sverige. Han bodde först i Djursholm, men bestämde sig snart för Båstad. John Andersson och hans hustru återvände senare till Amerika och San Diego.^[60]

Nästa ägare ägare blev operasångaren Carl Hagman.

Den skönsjungande tenoren Carl Julius Hagman

Den 12 april 1864 föddes i Ängelholm i Sandbergska gården, som ägdes av guldsmeden Sandberg, ett gossebarn, som i sinom tid skulle göra succé som operasångare i Stockholm och sedan även skörda internationella framgångar. Vid dopet fick han namnen Carl Julius. Hans föräldrar var bleckslagaremästaren Carl Johan Hagman och dennes maka Christina Lundberg. Carl Julius var deras förstfödde och Christina skulle inte få fler barn.

Fadern Carl Johan var född den 15 juni 1836 i Östraby socken i Färs härad och son till klockaren och skolmästaren Nils Peter Hagman, född i Fränninge, och hans hustru Maria Flygare från Kiaby, som var barnmorska. Modern Christina Lundberg föddes den 8 januari 1841 i Hasslövs socken i Halland och var dotter till mjölnaren Anders Lundberg och hans hustru Boel Hansdotter.

När Carl Julius var ett år gammal flyttade familjen till Göteborg men därifrån utvandrade fadern 1869 till Tyskland och bosatte sig i Frankfurt. Två år senare flyttade Christina med sin lille son till Halmstad. Hon kallade sig där fru Hagman och uppfostrade av allt att döma ensam sin son.

Carl Julius var elev några år vid Halmstads högre läroverk och anställdes så småningom som materialförvaltare vid Halmstads mekaniska verkstad. Eftersom han begåvats med en bra sångröst anlitades han som solist i amatörsammanhang. Då han vid ett tillfälle medverkade i en musikalisk-dramatisk soaré i hemstaden uppmärksammades hans talang av teaterdirektören Emil Sundvall. Carl Julius engagerades som medlem i Sundvalls resande teatersällskap.

Därmed var hans lycka gjord. Albert Ranft, som i sinom tid skulle bli Sveriges ledande teaterman, lockade honom över till sig och Stockholm. Där tog han några sånglektioner hos musikdirektör Oscar Lejdström och 1886 framträdde han på Nya teatern. Hans framgångar på denna scen i flera operetter och opror ledde till att han därpå engagerades vid den nystartade Vasateatern och där framträdde i flera huvudroller. 1888 var han Paris i Sköna Helena och spelade mot den redan berömda primadonnan Anna Pettersson Norrie, som var Helena. Han blev snabbt publikfavorit och alla skulle höra och kanske än mera se ”vackra Hagman”.

1889 mantalskrev sig Hagman i huvudstaden och engagerades samma år vid Kungliga Operan ”i egenskap av sångare” med en lön av 300 kronor i månaden. Om han av sjukdom eller annan orsak var ur stånd att tjänstgöra skulle för varje ”representation” avdragas trettio kronor. Redan den 20 december 1888 hade han debuterat på operans scen i den manliga huvudrollen som fiskaren och revoltledaren Masaniello i Aubers opera ”Den stumma från Portici”. Carl Julius Hagman fick bra recensioner. I en av dem noterade signaturen Figaro att han ”både till yttre form och masque och spel och till sin vackra tenor fyllde rollen” och förutspådde att trägna studier i alla riktningar borde göra honom till en konstnär av rang efter denna ovanliga framgång.

Under den kommande säsongen kreerade Hagman också rollerna som Erik i Värmlänningarna och Josef i Mehuls numera närmast bortglömda opera ”Josef i Egypten”. Om den senare rollprestationen skrev en recensent: ”Herr Hagman ser så bra ut, att många af åskådarinnorna i salongen säkert skulle härvidlag vilja spela rolen af … hm ..Potifars hustru. Dertill ligger sångpartiet väl för hans röst och han uppbär det med schwung.”

Under detta år vid Stockholmsoperan framträdde Hagman också i ett svenskt verk, komponerat av Helena Munktell. I denna nyskrivna opera, ”I Firenze”, sjöng han rollen som den fattige konstnären Stefano, som med sin talang och sin hederlighet vinner både en pristävling och den rika hertiginnan, som skall dela ut priset. På samma sätt skulle också Carl Julius Hagmans öde gestalta sig.

Vid ett gästspel i Norges huvudstad, som då fortfarande hette Kristiania, hade en förmögen bryggeriägare vid namn Magnus Olsen lagt märke till Hagman och erbjöd sig finansiera utbildning i Italien för honom. Tack vare denna generositet kunde sångaren ge sig i väg på en tvåårig studie-resa till Milano. Han utbildades först av en lärare vid namn Lamperti och därefter av Leone Giraldoni, som med sin fina barytonröst bland annat framträtt vid urpremiären av Verdis operor på La Scala. Giraldoni engagerades i början av 1890-talet som lärare vid Moskvas konservatorium och Hagman följde då med honom till Ryssland.

Troligen hade Hagman även musikaliska framgångar i Moskva men det som framför allt hände var att han träffade en rysk dam och att de båda till slut gifte sig. Hustrun var förmögen och fabriksägare och Carl Julius blev framgångsrik industriidkare. Han hedrades med svenska och utländska ordnar och fick i Ryssland titeln kollegieråd. Även om Hagmans var bosatta i Ryssland kom de ofta till Sverige. Resorna mellan länderna ägde rum ombord på deras ånglustyacht Nadeschda, som var döpt efter hustrun.

På somrarna sökte Carl Julius sig tillbaka till sin barndomsbygd och redan de sista åren av 1800-talet bodde han då med sin hustru i Båstad. Omkring år 1900 hade Carl Julius köpt Smårydsgården som present till sin hustru men Nadeschda ville inte bo där. Hagman hade svårt att hitta en ny köpare och försökte upprepade gånger förmå hovjuvelerare Wilhelm Bolin, som tillhörde umgänget i Moskva, att köpa gården men Bolin var länge ovillig. Till slut lovade han köpa men på villkor att Carl Julius rakade av sig det stora moskovitiska helskägg, som den tidigare sköne ynlingen hade lagt till med. Så blev det och Bolin gjorde så småningom Småryd till en av Sveriges största fruktodlingar.

Efter första världskriget och ryska revolutionen flyttade Hagmans till Sverige och bosatte sig definitivt i Båstad. Hagman titulerade sig brukspatron. Mot slutet av sitt liv ägde Hagmans den magnifika villan Buena Vista.

Den 8 januari 1921 avled Carl Julius Hagman 56 år gammal i Båstad. Jordfästningen ägde rum i kyrkan i Båstad, som var nästan till trängsel fylld. Officianten prisade Gud, som ”fört den lille fattige gossen fram till den höga ställning, som han väl knappast ens vågat drömma om” och som ”gav honom denna tjusande sångstämma, som häryckte människor” och så småningom ”gjorde honom till den framstående arbetsgivare och chef, som han blev”. Nadeschda var ensam närmast sörjande. Några barn hade ej fötts i äktenskapet. Efter akten fördes Carl Julius stoft till Helsingborg och han begravdes på samma plats som sin år 1901 avlidna moder på Nya kyrkogården i Helsingborg. Hustrun Nadeschda dog först 1938 och begravdes då tillsammans med maken och svärmodern.

I en stockholmtidning skrevs om den avlidne operasångaren vid hans frånfälle: ”Många gamla stockholmare skola säkerligen erinra sig hans utomordentligt vackra röst och hans betagande utseende. Säkerligen var han den skönaste tenor, som någonsin uppträdt i Sverige.”

Tore Månsson^[61]

År 1923 köptes Buena Vista av ”Föreningen för Handel och Industri”. De använde den som semesterhem och gav villan namnet Feriehemmet.

Lunds Stift förvärvade 1955 villan och fram till omkr. 1990 var den stiftsgård. Dess första föreståndare var stiftsadjukt Uno Fried. Biskop Nils Bolander tog 1959 kontakt med pastor Ingmar Simonsson i Malmö och bad honom göra om ”kaffestället uppe i Båstad” till något mer. Simonsson var stiftsgårdens föreståndare från 1959 till 1969. Han byggde upp verksamheten här till ett kultur- och debattforum, där kyrkan mötte åsikter och uppfattningar ute i samhället. Simonsson engagerade sig bl.a. narkotikadebatten. Han kom även att bli en förgrundsgestalt vid tennisdemonstrationerna 1968. Han efterträddes av Sven Hernqvist.

Idag är villan restaurant och hotell med det ursprungliga namnet Buena Vista.

Det lilla huset vid bäcken är troligen mycket gammalt, men några uppgifter om det finns inte.^[62]

Borgen 8 Pershögsgatan 25

Majgården

Majgården var en villa i 1½-plan av tegel och uppfördes av rektor R.W.Holmer troligen 1912. År 1924 förvärvade fröknarna Anna och Ebba Jeppsson villan av arvingarna efter Holmer. De bedrev här pensionatsrörelse fram på 1940-talet. Under några år på 1950-talet användes lokalerna här för skolundervisning. Villan revs 1982.^[63]