Dokumentarkivet
Handritad karta över Båstad 1913
Avskrift
4
Sinarpsdalens största bottenhöjd är 110 meter, Stavershultsdalens 119 samt Östra Karup—Margretetorpdalens 185 meter.
Den å Hallandsåsen rådande bergarten är en röd gnejs; grågrön gnejs förekommer på några ställen såsom små lager i den röda. Vid Dearp, Hovs socken, anträffas rödbrun bergkristall (röktopas). Anställda försök ha visat, att ifrågavarande mineral icke tål slipning.
Från västra delen av åsen komma flera vattendrag, vilka emellertid ha små vattenområden o. därför äro helt obetydliga. Bäckarne från norra sidan förstärka den från Örkelljunga kommande Stensån, som flyter långs åsens fot och efter en serpentinartad sväng utmynnar i Båstadsbukten, nära 2 ¹/₂ km. öster om Båstads kyrka. Strax innan Tjuvevad mottager den Örebäck, som har sitt område i Sinarpsdalen, och som i sin ordning upptar bl. a. Lyaforsen från Lyadalen samt Stenbäcken, ett litet numera nästan utsinat vattendrag, vilket ungefär mitt emellan järnvägsövergången och Lyadalskaféet tvärar vägen till det sistnämnda. I bifurkationsförhållande till Örebäck står Nybäck, som strax öster om köpingen för sitt vatten mellan respektabla släntor ut genom Alekärret vid Furulund till sjön.
*Stensån.*
Från Terren, s.v. om köpingen, kommer en liten munter bäck, som ej rädes att ge sig under både Vattenfabrikens bostadsrum och Köpmangatan. Vid apotekets östra gavel visar den sig ett ögonblick, rusar sedan utför Tegelugnslyckan och under Agardhsgatan ner mot sjön.
Hallandsåsens fasta berggrund träder i allmänhet icke i dagen, utan är täckt av ett gulaktigt, stenigt jökelgrus, som nedåt inmänges med jökellera och i följd därav ändrar sin färg till blågrått. Denna lera är över stora sträcker rik på kolsyrad kalk.
5
Å slätterna norr och söder om åsen har rullstensgruset en betydande utbredning och uppträder där i åsformer och kullar. Rullstensbildningar av senare geologisk tid äro strandterasserna ifrån Skäldervikens östliga del, runt halvön och förbi Båstad, vilka alla äga samband med varandra och kunna räknas till ett antal av 6 eller 7. I synnerhet vid Lilla Båstad äro de tydliga.
Av ganska stor utbredning och mäktighet äro slätternas varviga lera och varviga märgel. Överst ligger ett halvmeterslager av leran, därunder kommer märgeln, som är kalkhaltig och når ända till 15 meters mäktighet. Att den varviga leran är s. k. glaciallera framgår av att i densamma finnas skal av Yoldia arctica, Saxicava, Tellina, Balanus, Bulla m. fl. arter, vilka ju alla häntyda på ett kallt klimat. Ovanpå varviga leran vilar ett tunnare lager åkerlera, en i jämförelse med förstnämnda lera svårbrukad jordart, vilken man emellertid sökt uppluckra genom märgling eller sandning.
Förnämligast norr om åsen har sanden (mosand) en vidsträckt utbredning och täcker nästan hela lerbildningen med ett högst 1,₅ meter tjockt lager. I ett brett bälte nära havet når den dock en mäktighet av 6 meter. Uti vattensjuka delar av slätten ses ofta ett i sanden utfällt järnoxidhydrat, förorsakat av järnhaltiga källådror. Långs kusten från Skälderviken och förbi Båstad har havet hopsvämmat en stor bildning av flygsand, vilken i följd av sin brist på fältspat och sin rikedom på ljusgrå kvarts är vit. Särskilt å halländska sidan har vinden uppdrivit flygsand i 6—9 meters höga drivor.
*Brantelid.*
Genom Stensåns öfversvämmingar har avsatts ett lager av sötvattenslera, som i sin understa och äldsta del innehåller saltvattenssnäckor — ett förhållande, som bevisar, att havet i en relativt
Sinarpsdalens största bottenhöjd är 110 meter, Stavershultsdalens 119 samt Östra Karup—Margretetorpdalens 185 meter.
Den å Hallandsåsen rådande bergarten är en röd gnejs; grågrön gnejs förekommer på några ställen såsom små lager i den röda. Vid Dearp, Hovs socken, anträffas rödbrun bergkristall (röktopas). Anställda försök ha visat, att ifrågavarande mineral icke tål slipning.
Från västra delen av åsen komma flera vattendrag, vilka emellertid ha små vattenområden o. därför äro helt obetydliga. Bäckarne från norra sidan förstärka den från Örkelljunga kommande Stensån, som flyter långs åsens fot och efter en serpentinartad sväng utmynnar i Båstadsbukten, nära 2 ¹/₂ km. öster om Båstads kyrka. Strax innan Tjuvevad mottager den Örebäck, som har sitt område i Sinarpsdalen, och som i sin ordning upptar bl. a. Lyaforsen från Lyadalen samt Stenbäcken, ett litet numera nästan utsinat vattendrag, vilket ungefär mitt emellan järnvägsövergången och Lyadalskaféet tvärar vägen till det sistnämnda. I bifurkationsförhållande till Örebäck står Nybäck, som strax öster om köpingen för sitt vatten mellan respektabla släntor ut genom Alekärret vid Furulund till sjön.
*Stensån.*
Från Terren, s.v. om köpingen, kommer en liten munter bäck, som ej rädes att ge sig under både Vattenfabrikens bostadsrum och Köpmangatan. Vid apotekets östra gavel visar den sig ett ögonblick, rusar sedan utför Tegelugnslyckan och under Agardhsgatan ner mot sjön.
Hallandsåsens fasta berggrund träder i allmänhet icke i dagen, utan är täckt av ett gulaktigt, stenigt jökelgrus, som nedåt inmänges med jökellera och i följd därav ändrar sin färg till blågrått. Denna lera är över stora sträcker rik på kolsyrad kalk.
5
Å slätterna norr och söder om åsen har rullstensgruset en betydande utbredning och uppträder där i åsformer och kullar. Rullstensbildningar av senare geologisk tid äro strandterasserna ifrån Skäldervikens östliga del, runt halvön och förbi Båstad, vilka alla äga samband med varandra och kunna räknas till ett antal av 6 eller 7. I synnerhet vid Lilla Båstad äro de tydliga.
Av ganska stor utbredning och mäktighet äro slätternas varviga lera och varviga märgel. Överst ligger ett halvmeterslager av leran, därunder kommer märgeln, som är kalkhaltig och når ända till 15 meters mäktighet. Att den varviga leran är s. k. glaciallera framgår av att i densamma finnas skal av Yoldia arctica, Saxicava, Tellina, Balanus, Bulla m. fl. arter, vilka ju alla häntyda på ett kallt klimat. Ovanpå varviga leran vilar ett tunnare lager åkerlera, en i jämförelse med förstnämnda lera svårbrukad jordart, vilken man emellertid sökt uppluckra genom märgling eller sandning.
Förnämligast norr om åsen har sanden (mosand) en vidsträckt utbredning och täcker nästan hela lerbildningen med ett högst 1,₅ meter tjockt lager. I ett brett bälte nära havet når den dock en mäktighet av 6 meter. Uti vattensjuka delar av slätten ses ofta ett i sanden utfällt järnoxidhydrat, förorsakat av järnhaltiga källådror. Långs kusten från Skälderviken och förbi Båstad har havet hopsvämmat en stor bildning av flygsand, vilken i följd av sin brist på fältspat och sin rikedom på ljusgrå kvarts är vit. Särskilt å halländska sidan har vinden uppdrivit flygsand i 6—9 meters höga drivor.
*Brantelid.*
Genom Stensåns öfversvämmingar har avsatts ett lager av sötvattenslera, som i sin understa och äldsta del innehåller saltvattenssnäckor — ett förhållande, som bevisar, att havet i en relativt
