Dokumentarkivet
Boksida med bild av Lilla Båstad
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
6
Lilla Båstad — sådant Bengt Petter Liberg hade det — och långt innan jag sett det.
Dr Maur. Aspelin, foto.
stora drag så starkt påminde om den kära jord jag skulle lämna, att jag genast sade till mig själv: Här är det. Du har funnit, vad Du sökt.
Ett ögonblick ännu betraktade jag landskapet med den stolta åsen i bakgrunden, på vars sidor lövskogen envist klättrade, nu visserligen avlövad, men genom de unga bokarnas ännu kvarsittande bruna blad skvallrande om sommarens och höstens prakt.
Nedanför bredde sig en långsamt sluttande, sumpig äng, genomskuren av ett par självsvåldiga rännilar och i utkanten en porlande bäck, som mellan kullerstenar och nyponklädda branter sökte sin väg mot havet.
Jag gick över stengärdet in i det okända, stötte upp en stor flock klapprande rapphöns, sparkade i jorden och såg dess flygsandskaraktär, fortsatte och iakttog en präktig mylla, allt medan jag i fantasin planlade och planterade, sådde och skördade.
Naturen är ändå mild, som skänkt oss människor ett drömliv, färdigt att genast vakna till verksamhet, ofta innan ännu missräkningarnas och bekymrens realiteter äro överståndna.
Utan att ännu veta var jag var, fortsatte jag över ängen upp mot branten, alltjämt förgäves spanande efter en mänsklig boning. Till sist kom jag till en liten väg, som steg brant uppåt och tätt omskuggades av överhängande jättehäggar och askar. Jag följde densamma och stod snart i kanten av en platå, som begränsades av åsen å ena sidan och den brant jag just genomvandrat, å den andra. Å denna platås kortsida upptäckte jag några byggnader, det hela påminnande så litet om Skåne, att hade ej halmtaken varit, skulle jag trott mig se en sätergård i Jämtland eller dylikt. Så låg den tryckt till foten av stora berg.
Lilla Båstad — sådant Bengt Petter Liberg hade det — och långt innan jag sett det.
Dr Maur. Aspelin, foto.
stora drag så starkt påminde om den kära jord jag skulle lämna, att jag genast sade till mig själv: Här är det. Du har funnit, vad Du sökt.
Ett ögonblick ännu betraktade jag landskapet med den stolta åsen i bakgrunden, på vars sidor lövskogen envist klättrade, nu visserligen avlövad, men genom de unga bokarnas ännu kvarsittande bruna blad skvallrande om sommarens och höstens prakt.
Nedanför bredde sig en långsamt sluttande, sumpig äng, genomskuren av ett par självsvåldiga rännilar och i utkanten en porlande bäck, som mellan kullerstenar och nyponklädda branter sökte sin väg mot havet.
Jag gick över stengärdet in i det okända, stötte upp en stor flock klapprande rapphöns, sparkade i jorden och såg dess flygsandskaraktär, fortsatte och iakttog en präktig mylla, allt medan jag i fantasin planlade och planterade, sådde och skördade.
Naturen är ändå mild, som skänkt oss människor ett drömliv, färdigt att genast vakna till verksamhet, ofta innan ännu missräkningarnas och bekymrens realiteter äro överståndna.
Utan att ännu veta var jag var, fortsatte jag över ängen upp mot branten, alltjämt förgäves spanande efter en mänsklig boning. Till sist kom jag till en liten väg, som steg brant uppåt och tätt omskuggades av överhängande jättehäggar och askar. Jag följde densamma och stod snart i kanten av en platå, som begränsades av åsen å ena sidan och den brant jag just genomvandrat, å den andra. Å denna platås kortsida upptäckte jag några byggnader, det hela påminnande så litet om Skåne, att hade ej halmtaken varit, skulle jag trott mig se en sätergård i Jämtland eller dylikt. Så låg den tryckt till foten av stora berg.