Dokumentarkivet
Sida 9 ur skrift om Lilla Båstad
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
9
till detsamma. Jag hade därför sökt att skaffa en lugn, skyddad och varm plats med så skiftande jordförhållanden som möjligt. Inom Lilla Båstads gränser finnes också allt utom lermylla. Mittplatån utgöres i huvudsak av morän, vilande på kalkgrund och ett par hektar utgöras av en utomordentligt djup och näringsrik torv- och lövmylla. Ju längre västerut man kommer, ju sämre, ju skarpare, som uttrycket är där nere, blir jorden, och ju mera utsatt för västliga och nordvästliga vindar området. Medan säljaren, helt naturligt förresten, icke haft ord nog starka för att prisa växtligheten på gården — sätter man ner ett piskskaft i jorden, så växer det snart en snärt på detsamma, hade han förklarat — avrådde han bestämt ifrån att göra några planteringar på det västra området, ty de skulle alldeles misslyckas. Jag erkänner också, att det dröjde åratal, innan något där riktigt började trivas och gå mot höjden, men nu ligger där i alla fall hela den vackra renässansavdelningen med stolta hängpilar och kilometerlånga buxhäckar.
Gården, som de sista åren under den föregående ägaren vanskötts alldeles otroligt, hade vid mitt tillträde knappast 14 tunnland odlad mark, av vilken en stor del ej varit upplöjd på 8—10 år. Alla diken voro försummade, skyddskapporna av bok och ask så starkt utglesnade, att stormarna med oerhörd styrka kastade sig in över gården. Knappast hade jag första sommaren släppt djuren ur ladugården, förrän densamma skruvades sönder och delvis föll, och ännu 5—6 år efter planteringen, kunde det hända, att hundratals fruktträd vältes omkull av en enda storm. Jorden var, trots riklig tångtillgång vid stranden, så utmagrad, att den nästan överallt såg ut som innehållet i ett grustag. Först efter många, många års enträget arbete fick den matjordens karaktär och färg.
Gårdens naturliga växtbestånd är mycket rikt och företer en del av intresse.
På de lägst liggande markerna, ända ned mot havsstranden förirra sig ask, al, vildapel, fågelbärsträd, fläder, slån, nyponbuskar, hassel, björnhallon, krusbär och enar samt ganska många blommor, bland vilka må framhållas: thymus, sedum, crambe, iris, geranium, fragaria, hyoscyamus, euphrasia, echium, linaria m. fl.
Något litet högre upp och längre in med bättre vindskydd förekomma samma träd och buskar jämte hagtorn och viburnum samt av blommor ytterligare — primula, valeriana, viola, orchis mascula, anemone nemorosa, trifolium, ficaria, heracléum, galium, vicea, solanum, epilobium, spiræa, myosotis, veronica beccabunga, calta, mentha, nasturtium jämte andra.
I ännu bättre skydd och något högre upp tillkomma av träd: bok,
till detsamma. Jag hade därför sökt att skaffa en lugn, skyddad och varm plats med så skiftande jordförhållanden som möjligt. Inom Lilla Båstads gränser finnes också allt utom lermylla. Mittplatån utgöres i huvudsak av morän, vilande på kalkgrund och ett par hektar utgöras av en utomordentligt djup och näringsrik torv- och lövmylla. Ju längre västerut man kommer, ju sämre, ju skarpare, som uttrycket är där nere, blir jorden, och ju mera utsatt för västliga och nordvästliga vindar området. Medan säljaren, helt naturligt förresten, icke haft ord nog starka för att prisa växtligheten på gården — sätter man ner ett piskskaft i jorden, så växer det snart en snärt på detsamma, hade han förklarat — avrådde han bestämt ifrån att göra några planteringar på det västra området, ty de skulle alldeles misslyckas. Jag erkänner också, att det dröjde åratal, innan något där riktigt började trivas och gå mot höjden, men nu ligger där i alla fall hela den vackra renässansavdelningen med stolta hängpilar och kilometerlånga buxhäckar.
Gården, som de sista åren under den föregående ägaren vanskötts alldeles otroligt, hade vid mitt tillträde knappast 14 tunnland odlad mark, av vilken en stor del ej varit upplöjd på 8—10 år. Alla diken voro försummade, skyddskapporna av bok och ask så starkt utglesnade, att stormarna med oerhörd styrka kastade sig in över gården. Knappast hade jag första sommaren släppt djuren ur ladugården, förrän densamma skruvades sönder och delvis föll, och ännu 5—6 år efter planteringen, kunde det hända, att hundratals fruktträd vältes omkull av en enda storm. Jorden var, trots riklig tångtillgång vid stranden, så utmagrad, att den nästan överallt såg ut som innehållet i ett grustag. Först efter många, många års enträget arbete fick den matjordens karaktär och färg.
Gårdens naturliga växtbestånd är mycket rikt och företer en del av intresse.
På de lägst liggande markerna, ända ned mot havsstranden förirra sig ask, al, vildapel, fågelbärsträd, fläder, slån, nyponbuskar, hassel, björnhallon, krusbär och enar samt ganska många blommor, bland vilka må framhållas: thymus, sedum, crambe, iris, geranium, fragaria, hyoscyamus, euphrasia, echium, linaria m. fl.
Något litet högre upp och längre in med bättre vindskydd förekomma samma träd och buskar jämte hagtorn och viburnum samt av blommor ytterligare — primula, valeriana, viola, orchis mascula, anemone nemorosa, trifolium, ficaria, heracléum, galium, vicea, solanum, epilobium, spiræa, myosotis, veronica beccabunga, calta, mentha, nasturtium jämte andra.
I ännu bättre skydd och något högre upp tillkomma av träd: bok,