Dokumentarkivet
Tidningsurklipp om barken Tärnan
Avskrift
Herr Karl-Erik Hjalmarsson, Hov, med maka Elsy, född Jönsson, Förslövsholm.
Atelier Sölling, Båstad
[handskrivet: 16-2-59 NST]
———
[handskrivet: NST 14-2-1959]
Bjärebygden får ny spalt i NST
Redaktör Nils Sjövall, Båstad.
Bjärebygden får i dag en ny spalt i NST! De lokala nyheterna, notiserna och annonserna från Båstad och de övriga orterna i västra Bjäre samt från orterna i sydvästra Halland skall samlas på gemensam plats under rubriken "Båstad med västra Bjäre och södra Halland". På samma gång som det därigenom blir lättare för läsarna att hitta lokaltexten understrykes samhörigheten mellan samhällena i detta område, vil— [texten avskuren]
L.
———
När barken "Tärnan" strandade vid Hallarna — ett 35-årsminne
[handskrivet: 19-12-1958 NST]
Då man så här in på julen bläddrar i minnenas gömma, framträder från tider som flytt ett i dagarna trettiofemårsminne. Närmare bestämt skulle det vara den 18 december 1923 som ett av vår svenska segelflottas stoltaste fartyg barken "Tärnan" av Karlskrona, gjorde sin sista resa och för alltid ankrade upp — med kölen — på nordvästskånes klippiga kust.
"Tärnan", var som nämnts en imponerande företeelse byggd av stål och järn och med mängder av teak i inredning och på däck. Hennes tillkomst till sitt hårda värv skulle ha skett i England på adertonhundratalets slutskede och sedan många år med skiftande hemorter hade hon tillhört svenska rederier. Tärnan hade moderniserats i flera omgångar men var ändå nu så otidsenlig att den stundom fick gå med endast barlast rätt långa resor och just en sådan resa var det då olyckan skedde. Man var på färd från England och skulle nu fira julen i hemlandet. På kvällen före grundstötningen hade man siktat svenska landet och stämningen ombord hade fått något högtidsmättat och upprymt över sig innan den mörka decembernatten i svartaste svart drog en för ögat ogenomtränglig slöja över Skagerack; vid Middelgrund, där man tog bestick och platsbedömning, lade sig en olycksbådande tjocka över Kattegatt. Den beräknade kursen mot Öresund mittsunds gäckade omedvetet navigatörerna på den för god vind framlande "Tärnan", som onärkbart drogs av en hård västlig ström allt närmare Halland och senare långt öster om Hallands Väderö.
Frivakten ombord plus kockan och hennes biträde, sov den mest rättfärdiga sömn de kunde önska, då samtidigt utkiken i förmasten, som denna natten dubblerats, hörde ett omotiverat brus liknande brus vid bränningar och samtidigt rapporterade sina iakttagelser till vakthavande befälhavare. Det var dock redan för sent och samtidigt med bruset körde den för fulla segel och endast barlastade barken in bland skären och klipporna i Hovs hallar strax väster om Båstad och beläget mitt emellan detta samhälle och Torekovs fiskeläge.
Att det omedelbart blev villervalla ombord säger sig självt då enivar snart förstod, att hemfärden och drömmen om julen, kanske nu skulle gå upp i tomma intet. Dimman insvepte fortfarande allt i ogenomtränglighet men när den första oron lagt sig kunde man ombord konstatera, att skeppets bogspröt befann sig inne över land och en besättningsman, som kände något till Hallands Väderö, dekreterade att det säkert var på denna ö man befann sig. Vid in— [texten avskuren]
Barken "Tärnan" av Karlskrona.
Han plirade lite illmarigt och frågade när han sade: — Ni är i Kattvik, och som jag förstår ligger nog er "Tärna" bland klipporna vid Hovs Hallar. Det kvittar var skeppet är och Ni får nu stanna här till Ni får något bättre. Sov nu och vila så gott det går!
Redan dagen därpå lämnade besättningen sitt tillfälliga logi, men människor från alla platser i närheten tog sig ned till strandningsplatsen vid "Röhälle". Det blåste västan och den slagna "Tärnan" — havets stolthet — gungade av och an då vinden fattade tag i den stora segelmassan, som fick stå kvar till dess att Torekovs "bärgarelag" befriat master och stänger från alla dukar och tackling. Allt inventarie fördes till Torekov, där det fram på vårsidan gick under klubban. Säkert var det inte många av auktionsdeltagarna som då anade, att detta var ett av de sista tillfällen då allt från ett stätligt skepp skingrades och kom till nytta på helt andra områden än de som tillhör havet.
Vinden tjöt i åratal i Tärnans avtacklade rigg. Havet malde sakta men säkert i stålskrävet och inte vädrets makter hann med utfördes av moderna svetsaggregat och nu trettiofem år senare är det hela ett minne blott, fast fiskarna kan ännu i dag då och då finna rester efter det fartyg, som en gång tillhörde "Clippers"[?], och kanske kämpat om Atlanten och det "Blå bandet".
Den förste som från land såg Tärnan, där hon stod bland klipporna, var den man som bodde närmast havet men ändå högst uppe på Hovs Hallar, Karl Strömberg, och vid den anblicken suckade han: — "Det är ju som en skog av master, linor och segel". Man måste hålla med Strömberg, och bilden giver en svag illusion av flydda dagars skepp, fast på fotot i avriggat skick.
———
Till flydda tider...
[handskrivet: 21-2-1959 NST]
Atelier Sölling, Båstad
[handskrivet: 16-2-59 NST]
———
[handskrivet: NST 14-2-1959]
Bjärebygden får ny spalt i NST
Redaktör Nils Sjövall, Båstad.
Bjärebygden får i dag en ny spalt i NST! De lokala nyheterna, notiserna och annonserna från Båstad och de övriga orterna i västra Bjäre samt från orterna i sydvästra Halland skall samlas på gemensam plats under rubriken "Båstad med västra Bjäre och södra Halland". På samma gång som det därigenom blir lättare för läsarna att hitta lokaltexten understrykes samhörigheten mellan samhällena i detta område, vil— [texten avskuren]
L.
———
När barken "Tärnan" strandade vid Hallarna — ett 35-årsminne
[handskrivet: 19-12-1958 NST]
Då man så här in på julen bläddrar i minnenas gömma, framträder från tider som flytt ett i dagarna trettiofemårsminne. Närmare bestämt skulle det vara den 18 december 1923 som ett av vår svenska segelflottas stoltaste fartyg barken "Tärnan" av Karlskrona, gjorde sin sista resa och för alltid ankrade upp — med kölen — på nordvästskånes klippiga kust.
"Tärnan", var som nämnts en imponerande företeelse byggd av stål och järn och med mängder av teak i inredning och på däck. Hennes tillkomst till sitt hårda värv skulle ha skett i England på adertonhundratalets slutskede och sedan många år med skiftande hemorter hade hon tillhört svenska rederier. Tärnan hade moderniserats i flera omgångar men var ändå nu så otidsenlig att den stundom fick gå med endast barlast rätt långa resor och just en sådan resa var det då olyckan skedde. Man var på färd från England och skulle nu fira julen i hemlandet. På kvällen före grundstötningen hade man siktat svenska landet och stämningen ombord hade fått något högtidsmättat och upprymt över sig innan den mörka decembernatten i svartaste svart drog en för ögat ogenomtränglig slöja över Skagerack; vid Middelgrund, där man tog bestick och platsbedömning, lade sig en olycksbådande tjocka över Kattegatt. Den beräknade kursen mot Öresund mittsunds gäckade omedvetet navigatörerna på den för god vind framlande "Tärnan", som onärkbart drogs av en hård västlig ström allt närmare Halland och senare långt öster om Hallands Väderö.
Frivakten ombord plus kockan och hennes biträde, sov den mest rättfärdiga sömn de kunde önska, då samtidigt utkiken i förmasten, som denna natten dubblerats, hörde ett omotiverat brus liknande brus vid bränningar och samtidigt rapporterade sina iakttagelser till vakthavande befälhavare. Det var dock redan för sent och samtidigt med bruset körde den för fulla segel och endast barlastade barken in bland skären och klipporna i Hovs hallar strax väster om Båstad och beläget mitt emellan detta samhälle och Torekovs fiskeläge.
Att det omedelbart blev villervalla ombord säger sig självt då enivar snart förstod, att hemfärden och drömmen om julen, kanske nu skulle gå upp i tomma intet. Dimman insvepte fortfarande allt i ogenomtränglighet men när den första oron lagt sig kunde man ombord konstatera, att skeppets bogspröt befann sig inne över land och en besättningsman, som kände något till Hallands Väderö, dekreterade att det säkert var på denna ö man befann sig. Vid in— [texten avskuren]
Barken "Tärnan" av Karlskrona.
Han plirade lite illmarigt och frågade när han sade: — Ni är i Kattvik, och som jag förstår ligger nog er "Tärna" bland klipporna vid Hovs Hallar. Det kvittar var skeppet är och Ni får nu stanna här till Ni får något bättre. Sov nu och vila så gott det går!
Redan dagen därpå lämnade besättningen sitt tillfälliga logi, men människor från alla platser i närheten tog sig ned till strandningsplatsen vid "Röhälle". Det blåste västan och den slagna "Tärnan" — havets stolthet — gungade av och an då vinden fattade tag i den stora segelmassan, som fick stå kvar till dess att Torekovs "bärgarelag" befriat master och stänger från alla dukar och tackling. Allt inventarie fördes till Torekov, där det fram på vårsidan gick under klubban. Säkert var det inte många av auktionsdeltagarna som då anade, att detta var ett av de sista tillfällen då allt från ett stätligt skepp skingrades och kom till nytta på helt andra områden än de som tillhör havet.
Vinden tjöt i åratal i Tärnans avtacklade rigg. Havet malde sakta men säkert i stålskrävet och inte vädrets makter hann med utfördes av moderna svetsaggregat och nu trettiofem år senare är det hela ett minne blott, fast fiskarna kan ännu i dag då och då finna rester efter det fartyg, som en gång tillhörde "Clippers"[?], och kanske kämpat om Atlanten och det "Blå bandet".
Den förste som från land såg Tärnan, där hon stod bland klipporna, var den man som bodde närmast havet men ändå högst uppe på Hovs Hallar, Karl Strömberg, och vid den anblicken suckade han: — "Det är ju som en skog av master, linor och segel". Man måste hålla med Strömberg, och bilden giver en svag illusion av flydda dagars skepp, fast på fotot i avriggat skick.
———
Till flydda tider...
[handskrivet: 21-2-1959 NST]