Dokumentarkivet
Tryckt text om Båstads kyrka
Avskrift
40
inte mente de unga, att det var tid sluta. När, såsom Klinghamer skulle ha uttryckt sig, natten bjöd den gryende dagen farväl, hördes ungdomen sins emellan göra detsamma.
Då uppåt dagen festkommitterade hunnit få ögon och tankar i verksamhet, erinrade man sig kassan. Vem hade tagit hand om den? — Ingen. Således skulle den stå kvar i Pershög. Det var ju en smula genant, men man kunde ju hämta den obemärkt, och ingen hade väl så dags varit där uppe. Men döm om sinnesstämningen, då de erforo, att bössan var bruten ifrån stocken och tömd på sitt innehåll. Förhållandet sökte man dölja, men historien om stölden sipprade likväl ut och föranledde många hjärtliga skratt bland dem, som icke tillhörde festkommitterade.
————
Familjen Agardh i Båstad.
Från Husum, Slesvigs enda hamnstad vid Nordsjön, inkommo till Skåne på 1770-talet*) två bröder Michaëlsen—Aagaard. Den ene slog sig ner i Landskrona, den andre, Jurgen Michaël Michaëlsen—Aagaard, bosatte sig i Båstad. I Slesvig hade de uppvuxit under en tid, då "dannebrogen syntes på alla hav och det blev tjent många pengar genom handeln". Sålunda skulle väl deras framtid hava tett sig ljus, allra hälst som bägges håg låg åt handel. Men de pågående förtyskningssträvandena i Slesvig och det ovissa politiska läget i Sönderjylland gjorde, att de unge männen ej ville vedervåga sina små kapital i hemlandet. Deras blickar vändes helt naturligt till Sverige, varest under ifrågavarande tid handelsintressena på allt sätt gynnades av regeringen. Dåvarande kyrkoherden i Båstad, Anders Backman, ägde såsom finne föga kännedom om danska språket. När därför Jurgen Aagaards namn skulle införas i kyrkoböckerna, försvenskade Backman det till Agardh, ehuru det väl i sådant fall hade bort vara Ågård eller Ågårdh**).
————
*) År 1778 var A. Båstads ombud vid reglering av provinsgränsen; följaktligen bör man kunna antaga, att A. slagit sig ner i Båstad i början av 1770-talet, ty några år erfordrades väl för att vinna så stort förtroende, som nämnda uppdrag förutsätter.
**) I ett protokoll av år 1782 hållit vid lantmäteriförrättning i Eskilstorp och Himmeslöv omnämnes Hovrådet Hans Agardh Pettersson, ägare av n:r 4 Eskilstorp.
·41
Agardh torde vid denna tid ha varit omkring 25 år. Han var nämligen född den 13 febr. 1748. Av skåningarna betraktades danskarna ingalunda som utbölingar, ty föga mer än ett sekel hade förflutit sedan landskapet rycktes loss från Danmark, och ännu funnos väl båstadsboar, vars föräldrar hade varit danska undersåtar. Det bör därför ej förvåna, att Agardh, som i sina affärer visade sig både klok och redbar, snart blev umgängesvän till stadens förnämsta familjer, Ollmans, Ludvigssons, Klinghamers m. fl. Uti förstnämnda familj gjorde Agardh bekantskap med Agneta Christina Ollman, som uppfostrats hos sin farbror, prosten F. J. Ollman i Bårslöv. I början av 1780-talet ingick demoiselle Ollman äktenskap med den danske handlanden. Hon var då 25-årig och han 35-årig.
Vid den östra inkörseln till Båstad låg Agardhs gård med sin "homeja" och sina halmtäckta längor. Fru Agneta fick där rika tillfällen att göra sina uti Bårslövs prästgård förvärvade insikter i hushållsgöromål fruktbärande. Ty dagligen kommo "bjärbyssingar" och sydhallänningar med timmerlass, spannmålsforor och lantmannaprodukter för att göra bytesaffärer med Agardh. Ofta hade man ock till ärende att lämna honom sina besparingar till förvaring och förräntning. Och under missväxtåren 1780—1783 kunde Agardh från sitt spannmålsmagasin sälja utsäde, ty han ägde själv båtar, som på utresorna hade trälast och tjära och på hemresorna spannmål, salt, tyger, socker, tobak m. m. Bönder, som ej ägde kontanter, lämnade silverskedar och kopparkärl i betalning för säden.
Emellertid ökades icke blott välmågan och anseendet; fru Agneta blev moder åt två söner och fyra döttrar. Äldste sonen, Carl Adolph, föddes den 23 januari 1795. Hans bror hette Jöns Fredrik. Deras systrar hette Katrina Botilla, Christina, Charlotta och Carolina.
Blott en gång hade familjelyckan sett sig hotad. Det var i råghösten 1788, då ryska kaparen besköt Båstad. Men den händelsen hade ännu fastare knutit bandet mellan den danske handlanden och övriga "stadens ledamöter".
Eftersom Carl Adolph visade sig äga ett ovanligt gott huvud, beslöt fadren att se sig om efter informator åt sönerna. "Lägre Lärdoms- Skolan" i Hälsingborg var det ju långt till, och nog kunde man ha råd att ge dem privat elementarbildning. Under några år voro sålunda studenter engagerade hos Agardhs. En av dessa hette Andersson och var son till en sjökapten i Båstad. Men när Carl Adolph
inte mente de unga, att det var tid sluta. När, såsom Klinghamer skulle ha uttryckt sig, natten bjöd den gryende dagen farväl, hördes ungdomen sins emellan göra detsamma.
Då uppåt dagen festkommitterade hunnit få ögon och tankar i verksamhet, erinrade man sig kassan. Vem hade tagit hand om den? — Ingen. Således skulle den stå kvar i Pershög. Det var ju en smula genant, men man kunde ju hämta den obemärkt, och ingen hade väl så dags varit där uppe. Men döm om sinnesstämningen, då de erforo, att bössan var bruten ifrån stocken och tömd på sitt innehåll. Förhållandet sökte man dölja, men historien om stölden sipprade likväl ut och föranledde många hjärtliga skratt bland dem, som icke tillhörde festkommitterade.
————
Familjen Agardh i Båstad.
Från Husum, Slesvigs enda hamnstad vid Nordsjön, inkommo till Skåne på 1770-talet*) två bröder Michaëlsen—Aagaard. Den ene slog sig ner i Landskrona, den andre, Jurgen Michaël Michaëlsen—Aagaard, bosatte sig i Båstad. I Slesvig hade de uppvuxit under en tid, då "dannebrogen syntes på alla hav och det blev tjent många pengar genom handeln". Sålunda skulle väl deras framtid hava tett sig ljus, allra hälst som bägges håg låg åt handel. Men de pågående förtyskningssträvandena i Slesvig och det ovissa politiska läget i Sönderjylland gjorde, att de unge männen ej ville vedervåga sina små kapital i hemlandet. Deras blickar vändes helt naturligt till Sverige, varest under ifrågavarande tid handelsintressena på allt sätt gynnades av regeringen. Dåvarande kyrkoherden i Båstad, Anders Backman, ägde såsom finne föga kännedom om danska språket. När därför Jurgen Aagaards namn skulle införas i kyrkoböckerna, försvenskade Backman det till Agardh, ehuru det väl i sådant fall hade bort vara Ågård eller Ågårdh**).
————
*) År 1778 var A. Båstads ombud vid reglering av provinsgränsen; följaktligen bör man kunna antaga, att A. slagit sig ner i Båstad i början av 1770-talet, ty några år erfordrades väl för att vinna så stort förtroende, som nämnda uppdrag förutsätter.
**) I ett protokoll av år 1782 hållit vid lantmäteriförrättning i Eskilstorp och Himmeslöv omnämnes Hovrådet Hans Agardh Pettersson, ägare av n:r 4 Eskilstorp.
·41
Agardh torde vid denna tid ha varit omkring 25 år. Han var nämligen född den 13 febr. 1748. Av skåningarna betraktades danskarna ingalunda som utbölingar, ty föga mer än ett sekel hade förflutit sedan landskapet rycktes loss från Danmark, och ännu funnos väl båstadsboar, vars föräldrar hade varit danska undersåtar. Det bör därför ej förvåna, att Agardh, som i sina affärer visade sig både klok och redbar, snart blev umgängesvän till stadens förnämsta familjer, Ollmans, Ludvigssons, Klinghamers m. fl. Uti förstnämnda familj gjorde Agardh bekantskap med Agneta Christina Ollman, som uppfostrats hos sin farbror, prosten F. J. Ollman i Bårslöv. I början av 1780-talet ingick demoiselle Ollman äktenskap med den danske handlanden. Hon var då 25-årig och han 35-årig.
Vid den östra inkörseln till Båstad låg Agardhs gård med sin "homeja" och sina halmtäckta längor. Fru Agneta fick där rika tillfällen att göra sina uti Bårslövs prästgård förvärvade insikter i hushållsgöromål fruktbärande. Ty dagligen kommo "bjärbyssingar" och sydhallänningar med timmerlass, spannmålsforor och lantmannaprodukter för att göra bytesaffärer med Agardh. Ofta hade man ock till ärende att lämna honom sina besparingar till förvaring och förräntning. Och under missväxtåren 1780—1783 kunde Agardh från sitt spannmålsmagasin sälja utsäde, ty han ägde själv båtar, som på utresorna hade trälast och tjära och på hemresorna spannmål, salt, tyger, socker, tobak m. m. Bönder, som ej ägde kontanter, lämnade silverskedar och kopparkärl i betalning för säden.
Emellertid ökades icke blott välmågan och anseendet; fru Agneta blev moder åt två söner och fyra döttrar. Äldste sonen, Carl Adolph, föddes den 23 januari 1795. Hans bror hette Jöns Fredrik. Deras systrar hette Katrina Botilla, Christina, Charlotta och Carolina.
Blott en gång hade familjelyckan sett sig hotad. Det var i råghösten 1788, då ryska kaparen besköt Båstad. Men den händelsen hade ännu fastare knutit bandet mellan den danske handlanden och övriga "stadens ledamöter".
Eftersom Carl Adolph visade sig äga ett ovanligt gott huvud, beslöt fadren att se sig om efter informator åt sönerna. "Lägre Lärdoms- Skolan" i Hälsingborg var det ju långt till, och nog kunde man ha råd att ge dem privat elementarbildning. Under några år voro sålunda studenter engagerade hos Agardhs. En av dessa hette Andersson och var son till en sjökapten i Båstad. Men när Carl Adolph
