Dokumentarkivet
Tryckt text om Båstads kyrka
Avskrift
50
Agardhsgatan N:o 1.
De flesta av "Gamlestadens" bostadshus skulle väl befinnas äga var sin lilla historia, ifall man gjorde sig omaket att ta reda på den. Så är det åtminstone med den fastighet, som är belägen mitt emot Agardhska gården, i spetsen av triangeln mellan Agardsgatan och Köpmangatan.
Före år 1848 ägdes ifrågavarande hageplats N:o 103 av Katrina Botilla Schonberg, född Agardh, och hennes man handl. J. A. Schonberg. Den ¹⁸/₁ 1848 såldes den till ryttmästaren P. Möller å Skottorp för 266 riksdaler 32 sk. Banko. Enligt tidens bruk skulle sökt lagfart föredragas vid tre tingssammanträden, och lagfartshandlingen är därför daterad 1849. Hageplatsen kom emellertid helt hastigt i andra händer. Historien därom begynner i Hasslöv i Sydhalland.
Kyrkoherden i Hasslöv hette Bank. Hans dotter Ulrika Helena var förlovad med en löjtnant Håkansson. En natt drömde fästmön, att fästmannen kom ridande in på gården i ärende att "slå upp" förlovningen. Drömmen gjorde ett starkt intryck på fröken Bank, och när påföljande dag löjtnanten kom ridande, skyndade hon att delge honom densamma. Löjtnanten, som fann tillfället ogynnsamt, red efter en stund hem igen, och pr post sände han så ringen. Sålunda gick drömmen i uppfyllelse. Kontrahenterna knöto nya förbindelser på vart sitt håll: han med en fröken Rosencrantz, hon med en från England hemkommen konsul Norlander. Såsom fru Norlander följde Ulrika Bank sin man till England. Snart dog emellertid konsuln. Änkan flyttade med sin son tillbaka till Hasslöv, där hon byggde sig ett hus, Under tiden hade också ryttmästaren Håkansson fått sorg, i det att hans fru dött och efterlemnat två små barn. Nu fann ryttmästaren det lämpligt att å nyo fria till sin f. d. fästmö. Hon lär då ha svarat: "Förut var jag ej god nog åt dig; nu är jag för god". Han vände sig då till Västra Karups prästgård och fick Adelaide Charlotte Nibelius till maka.
Fru Norlander hade i Eskilstorp en bror, kassör H. E. Bank. År 1838 for denne med sin familj till Köpenhamn, och fru Norlander gjorde dem sällskap. Sundet var tillfruset, vadan överfarten gjordes med släde.
Under fru Norlanders bortovaro skulle hennes tjänarinna förestå huset. En natt hörde hon kraftiga bultningar på ytterdörren. Snart stodo tre i ansiktet svärtade män inför henne och fordrade fru Norlanders nippskrin. Tjänarinnan
51
hade dock haft sinnesnärvaro nog att dölja det under en säng, och tjuvarna fingo sålunda ej mycket för sitt besvär.
När fru Norlander efter sin hemkomst fått höra vad som passerat, beslöt hon sig för att flytta till en ort, där hon kunde känna sig mera säker. Och så kom det sig, att hon utav ryttmästaren P. Möller köpte hageplatsen n:o 103, flyttade dit sitt hus samt förblev i Båstad till sin död 1875. Fastigheten ärvdes av hennes bror i Eskilstorp. Genom köp övergick den år 1878 till herr. Å. M. Sällström och tillhör fortfarande denna familj.
* * *
Även bredvidliggande fastighet där nu bageri idkas, har ägts av handlanden J. A. Schonberg. Vid sin aflyttning till Höganäs, tog han huset med och drev uti detsamma bagerirörelse. Det var samma hus, i vilket Johansson hållit skola.
———
Båstads kanoner.
Två av de fyra kanonerna bära årtalet 1745 samt initialerna I. E. C. Å de andra två kunna inga inskriptioner upptäckas.
Att Båstad blivit ägare till de fyra styckena förklaras ur följande händelse.
Någon gång mellan åren 1745—1788 befann sig en båstadskapten på långresa med sitt skepp. En dag seglade han förbi ett västindiskt fort utan att på övligt sätt göra honnör. Fästets kanoner begynte spela mot den nonchalante seglaren, och den blev tvungen att stanna. Kaptenen beslöt emellertid att bota kommendantens kitslighet. Sedan han förgäves begärt få taga ballast å ön, sände han en artig inbjudan till vederbörande myndighet att komma över till ett gästabud. Bjudningen antogs, och när gästerna voro tillräckligt beskänkta samt tillåtelse om ballast erhållits, sändes manskap i land med hemlig order från kaptenen att anamma kanonerna, vilket och skedde. Gästerna skildes från sin charmante värd under många hjärtliga ord, vilka emellertid morgonen efter, då varken kanonerna eller skeppet syntes till, förbyttes i hemska utgjutelser.
Agardhsgatan N:o 1.
De flesta av "Gamlestadens" bostadshus skulle väl befinnas äga var sin lilla historia, ifall man gjorde sig omaket att ta reda på den. Så är det åtminstone med den fastighet, som är belägen mitt emot Agardhska gården, i spetsen av triangeln mellan Agardsgatan och Köpmangatan.
Före år 1848 ägdes ifrågavarande hageplats N:o 103 av Katrina Botilla Schonberg, född Agardh, och hennes man handl. J. A. Schonberg. Den ¹⁸/₁ 1848 såldes den till ryttmästaren P. Möller å Skottorp för 266 riksdaler 32 sk. Banko. Enligt tidens bruk skulle sökt lagfart föredragas vid tre tingssammanträden, och lagfartshandlingen är därför daterad 1849. Hageplatsen kom emellertid helt hastigt i andra händer. Historien därom begynner i Hasslöv i Sydhalland.
Kyrkoherden i Hasslöv hette Bank. Hans dotter Ulrika Helena var förlovad med en löjtnant Håkansson. En natt drömde fästmön, att fästmannen kom ridande in på gården i ärende att "slå upp" förlovningen. Drömmen gjorde ett starkt intryck på fröken Bank, och när påföljande dag löjtnanten kom ridande, skyndade hon att delge honom densamma. Löjtnanten, som fann tillfället ogynnsamt, red efter en stund hem igen, och pr post sände han så ringen. Sålunda gick drömmen i uppfyllelse. Kontrahenterna knöto nya förbindelser på vart sitt håll: han med en fröken Rosencrantz, hon med en från England hemkommen konsul Norlander. Såsom fru Norlander följde Ulrika Bank sin man till England. Snart dog emellertid konsuln. Änkan flyttade med sin son tillbaka till Hasslöv, där hon byggde sig ett hus, Under tiden hade också ryttmästaren Håkansson fått sorg, i det att hans fru dött och efterlemnat två små barn. Nu fann ryttmästaren det lämpligt att å nyo fria till sin f. d. fästmö. Hon lär då ha svarat: "Förut var jag ej god nog åt dig; nu är jag för god". Han vände sig då till Västra Karups prästgård och fick Adelaide Charlotte Nibelius till maka.
Fru Norlander hade i Eskilstorp en bror, kassör H. E. Bank. År 1838 for denne med sin familj till Köpenhamn, och fru Norlander gjorde dem sällskap. Sundet var tillfruset, vadan överfarten gjordes med släde.
Under fru Norlanders bortovaro skulle hennes tjänarinna förestå huset. En natt hörde hon kraftiga bultningar på ytterdörren. Snart stodo tre i ansiktet svärtade män inför henne och fordrade fru Norlanders nippskrin. Tjänarinnan
51
hade dock haft sinnesnärvaro nog att dölja det under en säng, och tjuvarna fingo sålunda ej mycket för sitt besvär.
När fru Norlander efter sin hemkomst fått höra vad som passerat, beslöt hon sig för att flytta till en ort, där hon kunde känna sig mera säker. Och så kom det sig, att hon utav ryttmästaren P. Möller köpte hageplatsen n:o 103, flyttade dit sitt hus samt förblev i Båstad till sin död 1875. Fastigheten ärvdes av hennes bror i Eskilstorp. Genom köp övergick den år 1878 till herr. Å. M. Sällström och tillhör fortfarande denna familj.
* * *
Även bredvidliggande fastighet där nu bageri idkas, har ägts av handlanden J. A. Schonberg. Vid sin aflyttning till Höganäs, tog han huset med och drev uti detsamma bagerirörelse. Det var samma hus, i vilket Johansson hållit skola.
———
Båstads kanoner.
Två av de fyra kanonerna bära årtalet 1745 samt initialerna I. E. C. Å de andra två kunna inga inskriptioner upptäckas.
Att Båstad blivit ägare till de fyra styckena förklaras ur följande händelse.
Någon gång mellan åren 1745—1788 befann sig en båstadskapten på långresa med sitt skepp. En dag seglade han förbi ett västindiskt fort utan att på övligt sätt göra honnör. Fästets kanoner begynte spela mot den nonchalante seglaren, och den blev tvungen att stanna. Kaptenen beslöt emellertid att bota kommendantens kitslighet. Sedan han förgäves begärt få taga ballast å ön, sände han en artig inbjudan till vederbörande myndighet att komma över till ett gästabud. Bjudningen antogs, och när gästerna voro tillräckligt beskänkta samt tillåtelse om ballast erhållits, sändes manskap i land med hemlig order från kaptenen att anamma kanonerna, vilket och skedde. Gästerna skildes från sin charmante värd under många hjärtliga ord, vilka emellertid morgonen efter, då varken kanonerna eller skeppet syntes till, förbyttes i hemska utgjutelser.
