Dokumentarkivet
Tryckt text om Båstads kyrka
Avskrift
30
ansåg deras handlingssätt "stinka av vidskepelse", varnade följande söndag församlingen för sådant. Efter predikan ställde sig Jakob Stjerna emot honom ute på kyrkogården och tog med hög röst församlingen till vittne på vad i predikan blivit sagt. Något senare kom den grälsjuke mannen jämte sina två bröder till prästgården och fordrade förklaring, varefter stenar inkastades genom fönstren till prästens bostad. Att emellertid även prästen var en smula styvsint, framgår av ett mellanhavande med häradsprosten. Arsenius hade nämligen sturskats i fråga om dopritus. Från våren 1742 biträddes han i ämbetet av sin son, Samuel Arsenius, som jämte sin adjunktur innehade klockarelägenheten. Jöns Arsenius erhöll prosttitel något år före sin död, vilken inträffade den 26 augusti 1748.
Efterträdaren, *Petrus Hindh,* vars antecedentier varit ovärdiga en prästman, blev kyrkoherde i Båstad den 3 juli 1750. I sin ämbetsutövning som kyrkoherde visade han sig kitslig och trätgirig och kom fördenskull i oenighet med församlingarna. Då prostvisitationen år 1757 skulle hållas reste både Hindh och hans adjunkt bort. Visitationen ägde likväl rum. Kyrkoherden angavs för många ämbetsförseelser. Genom Hindhs advokatyr drogos förhandlingarna därom ut, så att saken icke hann utageras i Hindhs livstid. Han dog den 7 maj 1762. Traditionen uppger, att denne kyrkoherde förbjudit garnsättning och fiske under sön- och helgdagar. Förbudet mildrades av *Anders Backman,* som tillträdde pastoratet 1764. Han gav nämligen tillåtelse att sätta garn söndagsafton. Enligt Backmans egen uppgift hade Adolf Fredrik utnämnt honom i anledning av en utav B. gjord översättning från engelskan av "Sherlocks lagliga förhör över Jesu uppståndelses vittnen". Men kungen kände "alldeles intet" Båstads pastorat, "mera än att det hörde till det herrliga och ljufliga Skåne". Biskop Engeström skulle ha visat mera kännedom om Båstad och yttrat till Backman: "Lycka till! Gud välsigne Er! Men Ni har icke råkat rätt. Båstad är för dåligt och för litet för Er". Dessa yttranden m. fl. andra anförde Backman i sin ansökning om Västra Karups pastorat år 1801. Sliskigheterna vunno intet gehör hos vederbörande, och Backman förblev i Båstad till sin död den 25 juli 1811. År 1773 hade han till pastorsadjunkt haft Frans Botsace från V. Karup. Denne uppgives ha varit vårdslös, försumlig och tanklös.
Backman hade varit gift 3 gånger och hade i första giftet 8 barn, i andra giftet 10 barn och i sista giftet 1 barn alltså tillsammans 19 barn. 11 utav dem dogo strax efter
31
födelsen. Blott en av de övriga var utan kroppsligt lyte, och det var Maria Christina. En*) hade hästfot, en annan**) var dövstum, o. s. v. I anledning av dessa tråkiga förhållanden tillkännagav konsistorium, att den präst, som ville gifta sig med Maria Christina Backman och försörja hennes syskon, skulle bli rekommenderad till pastoratet. Då f. d. nådårsprästen i V. Karup, *Wilhelm Fast,* förklarade sig vilja äkta Backmans dotter, blev han den 17 febr. 1813 utnämnd till Båstads kyrkoherde, och följande år tillträdde han pastoratet. Juvelerareson från Göteborg och född där 1779 tillhörde han icke Lunds stift men fick indigenatsrätt här 1812. Han var en pastor efter stadsboarnas tycke, och när han år 1818 erhöll transport till Tådene pastorat i Skara stift, begärdes hans kvarstannande i Båstad, vilket K. M. också tillät. År 1830 erhöll han prosttitel, och 1832 blev han häradsprost. Samma år fick han V. Karups pastorat, vilket han tillträdde 1835. Vid en tjänsteresa till Torekov i sällskap med klockare Pommer skenade hästarna. Klockaren kom oskadd från äventyret, men prosten bröt ena benet. En läkekvinna i Skepparkroken förband honom; men i hemmet lossades ombindningen, och så kom inflammation i benet. Efter denna händelse fick prosten Fast nyttja kryckor. Å annat ställe i detta arbete omtalas en ansgariefest i Båstad, vid vilken högtidlighet Fast höll minnestalet. Av redogörelsen för denna framgår bl. a., att stadens invånare under hans tid hade fått lära att älska fädernas kyrka. Likaledes framskymtar församlingens tillgivenhet för sin herde. Efter en längre tids sjuklighet avled prosten Fast år 1843.
Nästa tjänsteinnehavare var *Johan Gustaf Silwerstrand,* son av en kronobagare i Stockholm och född ²⁶/₉ 1792. Vid 42 års ålder blev han kyrkoherde här och tillträdde år 1835. Han dog ²⁷/₉ 1841. Han hade kort tid förut, den 16 juni 1841, erhållit 2:dra varningsgraden.
Å kyrkoherdeförslaget den 8 jan. 1842 voro uppförda Hjortsberg, Hwasser och Hoffstedt. Den å andra förslagsrummet erhöll vid valet 27 röster, den å tredje 138³/₈ röster. Extra sökande voro emellertid pastorsadjunkten *Olof Horster* och rektor C. J. L. Almqvist. Av dem utnämndes Horster. Han var född i Åsarum ³¹/₈ 1800. I huvudstaden hade han under 14 år haft prästerlig tjänstgöring. Tillträdesåret, 1843, gifte han sig med Sofia Blachet, dotter till en kronobokhållare i Sthlm. I 29 år verkade han i Båstad. Mid-
*) Jan Israel.
**) Anna Katrina.
ansåg deras handlingssätt "stinka av vidskepelse", varnade följande söndag församlingen för sådant. Efter predikan ställde sig Jakob Stjerna emot honom ute på kyrkogården och tog med hög röst församlingen till vittne på vad i predikan blivit sagt. Något senare kom den grälsjuke mannen jämte sina två bröder till prästgården och fordrade förklaring, varefter stenar inkastades genom fönstren till prästens bostad. Att emellertid även prästen var en smula styvsint, framgår av ett mellanhavande med häradsprosten. Arsenius hade nämligen sturskats i fråga om dopritus. Från våren 1742 biträddes han i ämbetet av sin son, Samuel Arsenius, som jämte sin adjunktur innehade klockarelägenheten. Jöns Arsenius erhöll prosttitel något år före sin död, vilken inträffade den 26 augusti 1748.
Efterträdaren, *Petrus Hindh,* vars antecedentier varit ovärdiga en prästman, blev kyrkoherde i Båstad den 3 juli 1750. I sin ämbetsutövning som kyrkoherde visade han sig kitslig och trätgirig och kom fördenskull i oenighet med församlingarna. Då prostvisitationen år 1757 skulle hållas reste både Hindh och hans adjunkt bort. Visitationen ägde likväl rum. Kyrkoherden angavs för många ämbetsförseelser. Genom Hindhs advokatyr drogos förhandlingarna därom ut, så att saken icke hann utageras i Hindhs livstid. Han dog den 7 maj 1762. Traditionen uppger, att denne kyrkoherde förbjudit garnsättning och fiske under sön- och helgdagar. Förbudet mildrades av *Anders Backman,* som tillträdde pastoratet 1764. Han gav nämligen tillåtelse att sätta garn söndagsafton. Enligt Backmans egen uppgift hade Adolf Fredrik utnämnt honom i anledning av en utav B. gjord översättning från engelskan av "Sherlocks lagliga förhör över Jesu uppståndelses vittnen". Men kungen kände "alldeles intet" Båstads pastorat, "mera än att det hörde till det herrliga och ljufliga Skåne". Biskop Engeström skulle ha visat mera kännedom om Båstad och yttrat till Backman: "Lycka till! Gud välsigne Er! Men Ni har icke råkat rätt. Båstad är för dåligt och för litet för Er". Dessa yttranden m. fl. andra anförde Backman i sin ansökning om Västra Karups pastorat år 1801. Sliskigheterna vunno intet gehör hos vederbörande, och Backman förblev i Båstad till sin död den 25 juli 1811. År 1773 hade han till pastorsadjunkt haft Frans Botsace från V. Karup. Denne uppgives ha varit vårdslös, försumlig och tanklös.
Backman hade varit gift 3 gånger och hade i första giftet 8 barn, i andra giftet 10 barn och i sista giftet 1 barn alltså tillsammans 19 barn. 11 utav dem dogo strax efter
31
födelsen. Blott en av de övriga var utan kroppsligt lyte, och det var Maria Christina. En*) hade hästfot, en annan**) var dövstum, o. s. v. I anledning av dessa tråkiga förhållanden tillkännagav konsistorium, att den präst, som ville gifta sig med Maria Christina Backman och försörja hennes syskon, skulle bli rekommenderad till pastoratet. Då f. d. nådårsprästen i V. Karup, *Wilhelm Fast,* förklarade sig vilja äkta Backmans dotter, blev han den 17 febr. 1813 utnämnd till Båstads kyrkoherde, och följande år tillträdde han pastoratet. Juvelerareson från Göteborg och född där 1779 tillhörde han icke Lunds stift men fick indigenatsrätt här 1812. Han var en pastor efter stadsboarnas tycke, och när han år 1818 erhöll transport till Tådene pastorat i Skara stift, begärdes hans kvarstannande i Båstad, vilket K. M. också tillät. År 1830 erhöll han prosttitel, och 1832 blev han häradsprost. Samma år fick han V. Karups pastorat, vilket han tillträdde 1835. Vid en tjänsteresa till Torekov i sällskap med klockare Pommer skenade hästarna. Klockaren kom oskadd från äventyret, men prosten bröt ena benet. En läkekvinna i Skepparkroken förband honom; men i hemmet lossades ombindningen, och så kom inflammation i benet. Efter denna händelse fick prosten Fast nyttja kryckor. Å annat ställe i detta arbete omtalas en ansgariefest i Båstad, vid vilken högtidlighet Fast höll minnestalet. Av redogörelsen för denna framgår bl. a., att stadens invånare under hans tid hade fått lära att älska fädernas kyrka. Likaledes framskymtar församlingens tillgivenhet för sin herde. Efter en längre tids sjuklighet avled prosten Fast år 1843.
Nästa tjänsteinnehavare var *Johan Gustaf Silwerstrand,* son av en kronobagare i Stockholm och född ²⁶/₉ 1792. Vid 42 års ålder blev han kyrkoherde här och tillträdde år 1835. Han dog ²⁷/₉ 1841. Han hade kort tid förut, den 16 juni 1841, erhållit 2:dra varningsgraden.
Å kyrkoherdeförslaget den 8 jan. 1842 voro uppförda Hjortsberg, Hwasser och Hoffstedt. Den å andra förslagsrummet erhöll vid valet 27 röster, den å tredje 138³/₈ röster. Extra sökande voro emellertid pastorsadjunkten *Olof Horster* och rektor C. J. L. Almqvist. Av dem utnämndes Horster. Han var född i Åsarum ³¹/₈ 1800. I huvudstaden hade han under 14 år haft prästerlig tjänstgöring. Tillträdesåret, 1843, gifte han sig med Sofia Blachet, dotter till en kronobokhållare i Sthlm. I 29 år verkade han i Båstad. Mid-
*) Jan Israel.
**) Anna Katrina.
