Dokumentarkivet
Bokuppslag med porträtt av Carl Hagman
Avskrift
154 CARL HAGMAN
Då hade han blivit operasångare och uppträdde på Operan i Stockholm i "Den stumma". Jag träffade inte personligen Carl Hagman den gången, det blev först långt senare. Hans framgångar som sångare fortsatte emellertid. Han kom över till Ryssland och uppträdde på Operan i Moskwa. Där mötte han sitt slutliga öde i en rik fabriksägareänka, som blev så betagen i den ståtlige svensken och hans vackra röst, att hon gick upp till svenske konsuln, en släkting till mig, och begärde att han skulle sammanföra henne med Carl Hagman. Hon förklarade rent ut att hon önskade gifta sig med honom. Konsuln ordnade ett sammanträffande. Om det berättade han senare att änkan, sedan hon beskådat och talat med föremålet för sin heta åtrå, sade: "Ja, vacker är han — men dum."
Den förra egenskapen synes emellertid ha varit utslagsgivande, ty inte långt därefter stod bröllopet, vilket innebar, att Carl Hagman samtidigt lämnade scenen för att i ett magnifikt hem i Moskwa framleva en rik och oberoende mans sorglösa tillvaro. Med tiden erhöll han en hög rysk titel jämte "S:t Anna om halsen", som han uttryckte sig. Då en svensk delegation besökte Moskwa för att å svenske kungens vägnar lyckönska den nytillträdande tsaren Nikolaus II, ställde Hagman sitt hus till dess förfogande. Till tack fick han kommendörstecknet av Vasaorden.
När jag under en av mina resor i Ryssland kom till Moskwa, tyckte jag, att det kunde vara roligt och intressant att träffa min gamle skolkamrat från Halmstad i hans nya omgivning. Jag tog reda på Carl Hagmans adress och sökte upp honom. Han bodde i ett palatsliknande hus med pelarprydd fasad och en ståtlig ingångsport, som ledde till en stor vestibul med golv och väggar av marmor. Två livréklädda lakejer tog emot mig. Sedan jag lämnat mitt kort fördes jag in i en salong, som tydligen tjänade som musikrum att döma av de instrument: orgel, piano, fioler etc., som kantade väggarna. Så kom Carl Hagman in i salongen och hälsade på mig på det vänligaste. Té serverades och vi ventilerade ungdomsminnen från Halmstad. Tyvärr fick jag ej göra bekantskap med hans maka, men Calle bad mig komma tillbaka, vilket dock aldrig blev av.
Man skulle frestas tro, att en man med den ställning Hagman
Då hade han blivit operasångare och uppträdde på Operan i Stockholm i "Den stumma". Jag träffade inte personligen Carl Hagman den gången, det blev först långt senare. Hans framgångar som sångare fortsatte emellertid. Han kom över till Ryssland och uppträdde på Operan i Moskwa. Där mötte han sitt slutliga öde i en rik fabriksägareänka, som blev så betagen i den ståtlige svensken och hans vackra röst, att hon gick upp till svenske konsuln, en släkting till mig, och begärde att han skulle sammanföra henne med Carl Hagman. Hon förklarade rent ut att hon önskade gifta sig med honom. Konsuln ordnade ett sammanträffande. Om det berättade han senare att änkan, sedan hon beskådat och talat med föremålet för sin heta åtrå, sade: "Ja, vacker är han — men dum."
Den förra egenskapen synes emellertid ha varit utslagsgivande, ty inte långt därefter stod bröllopet, vilket innebar, att Carl Hagman samtidigt lämnade scenen för att i ett magnifikt hem i Moskwa framleva en rik och oberoende mans sorglösa tillvaro. Med tiden erhöll han en hög rysk titel jämte "S:t Anna om halsen", som han uttryckte sig. Då en svensk delegation besökte Moskwa för att å svenske kungens vägnar lyckönska den nytillträdande tsaren Nikolaus II, ställde Hagman sitt hus till dess förfogande. Till tack fick han kommendörstecknet av Vasaorden.
När jag under en av mina resor i Ryssland kom till Moskwa, tyckte jag, att det kunde vara roligt och intressant att träffa min gamle skolkamrat från Halmstad i hans nya omgivning. Jag tog reda på Carl Hagmans adress och sökte upp honom. Han bodde i ett palatsliknande hus med pelarprydd fasad och en ståtlig ingångsport, som ledde till en stor vestibul med golv och väggar av marmor. Två livréklädda lakejer tog emot mig. Sedan jag lämnat mitt kort fördes jag in i en salong, som tydligen tjänade som musikrum att döma av de instrument: orgel, piano, fioler etc., som kantade väggarna. Så kom Carl Hagman in i salongen och hälsade på mig på det vänligaste. Té serverades och vi ventilerade ungdomsminnen från Halmstad. Tyvärr fick jag ej göra bekantskap med hans maka, men Calle bad mig komma tillbaka, vilket dock aldrig blev av.
Man skulle frestas tro, att en man med den ställning Hagman
