Dokumentarkivet
Bokuppslag med porträtt av Carl Hagman
Avskrift
156 CARL HAGMAN
rycka in och jävade det gamla påståendet, att ingen är profet i sin fädernestad. Han såg bra ut, sjöng sitt parti med en visserligen något beslöjad men dock klockren, smekande stämma. Hans käcka, mörka ögon blickade frimodigt ut över den till sista plats fyllda salongen. En smula rampfeber märktes visserligen i början, men den försvann nästan fullständigt redan efter första applåden. Det fanns gott teatergry i pojken, tyckte publiken, och det tyckte teaterdirektören också. Han spelade varje afton under sejouren — sällskapet stannade både en och två veckor på samma plats och uppförde olika stycken — för fulla hus. När Thespiskärran skramlade vidare, följde den nyupptäckte tenoren från Halmstad med. Efter några år var han, Calle Hagman, den store operasångaren par excellence.
Sedan begav det sig att Calle Hagman reste till Ryssland för att genomgå sångstudier hos världens förnämsta nu levande maestro och utbilda sig till det fullkomlighetens mästerskap, han föresatt sig vinna, heter det i den romantiska skildringen av Carl Hagman. Ett fördelaktigt engagemang vid vår förnämsta lyriska scen hölls under tiden i beredskap åt honom. Men därav vart intet. Istället sjöng han sig så djupt in i en av Moskwas societetsdamers hjärta, att han där tog engagemang för livet.
Det lät som en roman, då ryktet spred sig hit, att den unge svenske sångaren plötsligt givit sånggudinnorna på båten och skulle knyta Hymens band med en av den forna ryska kejsarstadens rikaste arvtagerskor, dotter till en general och änka efter en mångmillionär, därtill ung, vacker och förtjusande. Men den romanen vart verklighet.
F. d. verkstadsgrabben och f. d. operasångaren Carl Hagman från Halmstad blev kollegialrådet, riddaren av S:t Anna-orden och av Vasaorden Carl Iwanovitch Hagman. Hans namn har i dagarna (april 1896) åter gått genom den svenska pressen. Den ”heliga kejsarkröningen” i Moskwa stundar och den lysande furstesamling, som skall övervara högtidligheterna, kommer att upptaga jämväl vår kronprins (sedermera Konung Gustaf V).
Det har redan omtalats, att svensk-norske ministern (det var under unionstiden) i S:t Petersburg, kammarherre Reuterskiöld, mottagit inbjudan att under festligheterna vara kollegialrådet
rycka in och jävade det gamla påståendet, att ingen är profet i sin fädernestad. Han såg bra ut, sjöng sitt parti med en visserligen något beslöjad men dock klockren, smekande stämma. Hans käcka, mörka ögon blickade frimodigt ut över den till sista plats fyllda salongen. En smula rampfeber märktes visserligen i början, men den försvann nästan fullständigt redan efter första applåden. Det fanns gott teatergry i pojken, tyckte publiken, och det tyckte teaterdirektören också. Han spelade varje afton under sejouren — sällskapet stannade både en och två veckor på samma plats och uppförde olika stycken — för fulla hus. När Thespiskärran skramlade vidare, följde den nyupptäckte tenoren från Halmstad med. Efter några år var han, Calle Hagman, den store operasångaren par excellence.
Sedan begav det sig att Calle Hagman reste till Ryssland för att genomgå sångstudier hos världens förnämsta nu levande maestro och utbilda sig till det fullkomlighetens mästerskap, han föresatt sig vinna, heter det i den romantiska skildringen av Carl Hagman. Ett fördelaktigt engagemang vid vår förnämsta lyriska scen hölls under tiden i beredskap åt honom. Men därav vart intet. Istället sjöng han sig så djupt in i en av Moskwas societetsdamers hjärta, att han där tog engagemang för livet.
Det lät som en roman, då ryktet spred sig hit, att den unge svenske sångaren plötsligt givit sånggudinnorna på båten och skulle knyta Hymens band med en av den forna ryska kejsarstadens rikaste arvtagerskor, dotter till en general och änka efter en mångmillionär, därtill ung, vacker och förtjusande. Men den romanen vart verklighet.
F. d. verkstadsgrabben och f. d. operasångaren Carl Hagman från Halmstad blev kollegialrådet, riddaren av S:t Anna-orden och av Vasaorden Carl Iwanovitch Hagman. Hans namn har i dagarna (april 1896) åter gått genom den svenska pressen. Den ”heliga kejsarkröningen” i Moskwa stundar och den lysande furstesamling, som skall övervara högtidligheterna, kommer att upptaga jämväl vår kronprins (sedermera Konung Gustaf V).
Det har redan omtalats, att svensk-norske ministern (det var under unionstiden) i S:t Petersburg, kammarherre Reuterskiöld, mottagit inbjudan att under festligheterna vara kollegialrådet
