Dokumentarkivet
Bokuppslag med porträtt av Carl Hagman
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
CARL HAGMAN
160
”Nadeschda” var för sin tid ett sannskyldigt litet underverk av komfort och trevnad. Då Befälhavaren ombord på färden var kapten Jonas Adolf Tornerhielm — då i Norrköping men i övrigt känd hela vägen mellan Göteborg och Lübeck för sitt oförbrämerliga skämtlynne — kan man förstå, att det vilade inga ledsamheter ombord på ”Nadeschda”, vars bemälte kapten varskodde en slussvakt om sin och sällskapets snara ankomst till Motala. Jag mötte uppe i staden. Sedan fartyget förtöjts nedanför slussvaktarebostaden och sedan man förevisat den lilla ångarens alla härligheter, ”vinkällaren” ej att förglömma och Jonas Adolf Tornerhielm pekat på en till torkning upphängd näsduk, som hade sin egen särskilt muntra historia, bar det av till ”Gästis”, där en splendid supé var serverad.
Jag minns så väl, huru på smörgåsbordet fanns bl. a. en ”slarv-sylta”, som Carl Hagman med begärlighet förtärde, medan han — sedan det inkommit ytterligare en omgång dylik sylta — förklarade, att denna och en del andra i hast uppräknade högst enkla maträtter smakade honom oändligt mycket bättre än vad det finaste franska kök kunde åstadkomma. ”Ty det är minnen från min barndoms torftiga tid, då jag tyckte, det var rent av gästabud, när jag kunde få slarv-sylta”. Och härmed for ett drag av rörande allvar över den sköna makans ansikte.
Det talades och skämtades mycket den aftonen och natten, men det var inte bara skämt utan också allvar med i talet. Det föreföll åtminstone mig, som om Hagman särskilt, mitt i sin annars stora lycka, hade fattats av små erinringar från barndomens visserligen försakelserika men kanske därför ej kanske helt glädjefattiga liv.
Bl. a. berättade Hagman följande historia med ”benäget tillstånd” av sin fru, som dock, enär hon ej förstod svenska — sade hon — leende gav Jonas Adolf i uppdrag att noga kontrollera Carls uppgifter.
Jag kom till Moskwa också för att ge sånglektioner, berättade Hagman, och fick bl. a. elever den här damen... Är hon inte härlig. Naturligtvis blev jag genast stormförtjust i den sköna damen, men lika naturligt var, att jag icke vågade lyfta mina ögon så högt som upp till henne, fast jag nog märkte, att jag inte var henne alldeles likgiltig.
Så ville hon för ombytes skull i undervisningen lära mig ryska och inpräntade en dag mycket noga vad ordet ”hand” hette på ryska. Naväl det gick. Även sammanställningen ”lilla hand” lärde jag i ett nafs och lika bra gick det med ”din lilla hand”.
— Nå, vad heter då på ryska ”Giv mig din lilla hand”.
— Nej, så här, hur var det nu?
— Det var rätt... om igen...
Och jag upprepade satsen två gånger och skulle just dra till med en tredje, då hon avbröt mig och sade:
— Nå, här har du handen då, Carl.
— Och så var det gjort, när jag friade.
160
”Nadeschda” var för sin tid ett sannskyldigt litet underverk av komfort och trevnad. Då Befälhavaren ombord på färden var kapten Jonas Adolf Tornerhielm — då i Norrköping men i övrigt känd hela vägen mellan Göteborg och Lübeck för sitt oförbrämerliga skämtlynne — kan man förstå, att det vilade inga ledsamheter ombord på ”Nadeschda”, vars bemälte kapten varskodde en slussvakt om sin och sällskapets snara ankomst till Motala. Jag mötte uppe i staden. Sedan fartyget förtöjts nedanför slussvaktarebostaden och sedan man förevisat den lilla ångarens alla härligheter, ”vinkällaren” ej att förglömma och Jonas Adolf Tornerhielm pekat på en till torkning upphängd näsduk, som hade sin egen särskilt muntra historia, bar det av till ”Gästis”, där en splendid supé var serverad.
Jag minns så väl, huru på smörgåsbordet fanns bl. a. en ”slarv-sylta”, som Carl Hagman med begärlighet förtärde, medan han — sedan det inkommit ytterligare en omgång dylik sylta — förklarade, att denna och en del andra i hast uppräknade högst enkla maträtter smakade honom oändligt mycket bättre än vad det finaste franska kök kunde åstadkomma. ”Ty det är minnen från min barndoms torftiga tid, då jag tyckte, det var rent av gästabud, när jag kunde få slarv-sylta”. Och härmed for ett drag av rörande allvar över den sköna makans ansikte.
Det talades och skämtades mycket den aftonen och natten, men det var inte bara skämt utan också allvar med i talet. Det föreföll åtminstone mig, som om Hagman särskilt, mitt i sin annars stora lycka, hade fattats av små erinringar från barndomens visserligen försakelserika men kanske därför ej kanske helt glädjefattiga liv.
Bl. a. berättade Hagman följande historia med ”benäget tillstånd” av sin fru, som dock, enär hon ej förstod svenska — sade hon — leende gav Jonas Adolf i uppdrag att noga kontrollera Carls uppgifter.
Jag kom till Moskwa också för att ge sånglektioner, berättade Hagman, och fick bl. a. elever den här damen... Är hon inte härlig. Naturligtvis blev jag genast stormförtjust i den sköna damen, men lika naturligt var, att jag icke vågade lyfta mina ögon så högt som upp till henne, fast jag nog märkte, att jag inte var henne alldeles likgiltig.
Så ville hon för ombytes skull i undervisningen lära mig ryska och inpräntade en dag mycket noga vad ordet ”hand” hette på ryska. Naväl det gick. Även sammanställningen ”lilla hand” lärde jag i ett nafs och lika bra gick det med ”din lilla hand”.
— Nå, vad heter då på ryska ”Giv mig din lilla hand”.
— Nej, så här, hur var det nu?
— Det var rätt... om igen...
Och jag upprepade satsen två gånger och skulle just dra till med en tredje, då hon avbröt mig och sade:
— Nå, här har du handen då, Carl.
— Och så var det gjort, när jag friade.
