Dokumentarkivet
Bokuppslag med porträtt av Carl Hagman
Avskrift
CARL HAGMAN 161
Carl Hagmans ryska saga slutade i samband med första världskriget och den därpå följande revolutionen. Han och hans maka lämnade Ryssland en tid efter krigets utbrott, då man började ana vad som förestod i Ryssland efter den olyckliga krigsutvecklingen. De tog sig över till Sverige och bosatte sig i sin villa i Båstad. Där slutade Hagman den 6 januari 1921, Trettondedagen, sin märkliga levnad, 56 år gammal.
I en dödsruna i ”Halland” berättas om hur Hagman vid ”gjuteriet” började som springpojke och avancerade till bokhållare.
Han var en uppskattad sångare i Halmstad och lät höra sin vackra tenor i dåvarande sångföreningar. De, som hörde hans sång, spådde honom en lysande framtid.
I mitten av 80-talet tog han engagemang hos Sundvallska teatersällskapet, hos vilket han utförde flera betydande sångpartier i olika roller. Han stiftade i detta sällskap bekantskap med den kände skådespelaren och varietéartisten Ludvig Otterström. Denne insåg vilket guld Hagman hade i sin strupe. Han tog sig an honom och blev Hagmans impressario på en sångturné genom Sverige. Efter denna turné vann Hagman — det var i slutet av 80-talet — utan någon egentlig utbildning inträde vid Kungl. Operan, där han debuterade i ”Lohengrin”. Kritiken var enig om att berömma hans vackra, klangfyllda tenor men ansåg som naturligt var, att hans sceniska framträdande lämnade åtskilligt övrigt att önska. Hagman torde nog själv ha varit den förste, som insåg sina brister. Lyckan var honom emellertid bevägen. En rik norrman, bryggaren och mecenaten Olsen i Kristiania, hade hört hans sång och erbjöd sig bekosta Hagmans utbildning. Och naturligtvis slog Hagman till.
Han fick nu göra en resa till Italien, där han fick ta sånglektioner för en av den italienska sångskolans mest bekanta målsmän. Ett par år senare blev hans lärare kallad till professor vid musikkonservatoriet i Moskwa och Hagman fick följa med honom dit. I den gamla ryska huvudstaden följde så ett par år av träget och fruktbringande arbete, men så inträffade en händelse, som vållade ett tvärt och avgörande avbrott i den unge Hagmans sångarbana. Han blev i Moskwa bekant med den unga och mycket vackra änkan efter en stormrik rysk fabriksägare. Den rika ryskan hade tjusats icke blott av Hagmans ståtliga utseende utan fastmer av hans sång, och det blev snart giftermål. Den fattige halmstadspojken såg sig plötsligt som innehavare av en furstlig förmögenhet, som ålade honom helt andra plikter än att sjunga för en sjuk värld. Carl Hagman fick den ej så värst tyngande plikten att håva in ryska rubler på ett stort och givande industriföretag. Sången som födkrok blev för alltid lagd på hyllan.
Även om icke kärleken på detta avgörande sätt ingripit i Carl Hagmans
11
Carl Hagmans ryska saga slutade i samband med första världskriget och den därpå följande revolutionen. Han och hans maka lämnade Ryssland en tid efter krigets utbrott, då man började ana vad som förestod i Ryssland efter den olyckliga krigsutvecklingen. De tog sig över till Sverige och bosatte sig i sin villa i Båstad. Där slutade Hagman den 6 januari 1921, Trettondedagen, sin märkliga levnad, 56 år gammal.
I en dödsruna i ”Halland” berättas om hur Hagman vid ”gjuteriet” började som springpojke och avancerade till bokhållare.
Han var en uppskattad sångare i Halmstad och lät höra sin vackra tenor i dåvarande sångföreningar. De, som hörde hans sång, spådde honom en lysande framtid.
I mitten av 80-talet tog han engagemang hos Sundvallska teatersällskapet, hos vilket han utförde flera betydande sångpartier i olika roller. Han stiftade i detta sällskap bekantskap med den kände skådespelaren och varietéartisten Ludvig Otterström. Denne insåg vilket guld Hagman hade i sin strupe. Han tog sig an honom och blev Hagmans impressario på en sångturné genom Sverige. Efter denna turné vann Hagman — det var i slutet av 80-talet — utan någon egentlig utbildning inträde vid Kungl. Operan, där han debuterade i ”Lohengrin”. Kritiken var enig om att berömma hans vackra, klangfyllda tenor men ansåg som naturligt var, att hans sceniska framträdande lämnade åtskilligt övrigt att önska. Hagman torde nog själv ha varit den förste, som insåg sina brister. Lyckan var honom emellertid bevägen. En rik norrman, bryggaren och mecenaten Olsen i Kristiania, hade hört hans sång och erbjöd sig bekosta Hagmans utbildning. Och naturligtvis slog Hagman till.
Han fick nu göra en resa till Italien, där han fick ta sånglektioner för en av den italienska sångskolans mest bekanta målsmän. Ett par år senare blev hans lärare kallad till professor vid musikkonservatoriet i Moskwa och Hagman fick följa med honom dit. I den gamla ryska huvudstaden följde så ett par år av träget och fruktbringande arbete, men så inträffade en händelse, som vållade ett tvärt och avgörande avbrott i den unge Hagmans sångarbana. Han blev i Moskwa bekant med den unga och mycket vackra änkan efter en stormrik rysk fabriksägare. Den rika ryskan hade tjusats icke blott av Hagmans ståtliga utseende utan fastmer av hans sång, och det blev snart giftermål. Den fattige halmstadspojken såg sig plötsligt som innehavare av en furstlig förmögenhet, som ålade honom helt andra plikter än att sjunga för en sjuk värld. Carl Hagman fick den ej så värst tyngande plikten att håva in ryska rubler på ett stort och givande industriföretag. Sången som födkrok blev för alltid lagd på hyllan.
Även om icke kärleken på detta avgörande sätt ingripit i Carl Hagmans
11
