Handskriven text upp och ned

Josef hade kommit in i läroverket i Hälsingborg, inackorderad hos major Hööks, gamla bekanta till Far och Mor. Och nu skulle Siri och jag till samma stad för at pröva in i Holst och Witts 8 klass elementarskola för flickor. Det var en stor händelse i synnerhet för mig, som aldrig varit hemifrån. Siri hade försökt sig på Ängelholm men trivdes inte där och där fanns bara 7 kl. flickskola. Jag avvaktade det hela med stor spänning men förstod inte först, hur svårt det skulle bli att resa hemifrån. Två koffertar inköptes, en större för Siri och en mindre för mig, och slutligen voro vi resfärdiga. Mor skulle följa oss in till Hbg och installera oss hos fru Streijffert, där vi skulle inackorderas. Allt gick bra ända tills "Bengt Petter" (eller kanske var det Börjesson?) hämtade oss till tåget i sin char à banc och vi tagit avsked av Far, som stod och vinkade på trappan, men när vi inte kunde se honom längre, kom tårarna. Jag var 12 år då, men jag började förstå, att nu skulle något helt annat börja för oss. På eftermiddagen skulle Mor resa hem igen, och då kände vi oss verkligt ensamma. Fru Streijffert hade en flicka, Lall, som var jämnårig med mig och som jag blev god vän med, en vänskap som ännu varar. Övriga inackorderingar första året var fru Lotten Hultman, född Krautmeijer, äldre kusin till fru S, en lärarinna Frida Landsort, en flicka i åttan Sofia Blasberg och två skolpojkar Wilhelm och Adolf von Post. Vi bodde i ett rum mellan Frida L's och von Postarnas. Under vinterns lopp utspann sig med de senare genom nyckelhålet en listig korrespondens mest bestående av teckningar, vari de voro mycket skickliga, så det hela var oskyldigt! Jag var för liten för att intressera mig för pojkar, men Siri fyllde 15 den hösten och var dessutom en söt flicka! Men spännande tyckte jag det var!

Jag glömmer aldrig första morgonen vi skulle gå till skolan, då i sällskap med fröken Landsort, som brukade var morgon på skolgården hälsa på sin vän hästen Snoppe, som stod i sin spilta och väntade på sin dagliga ranson socker och annat gott. Jag passade på att fråga fröken L., om jag inte kunde få komma i samma klass som Lall i fyran. Men det kunde hon naturligtvis ingenting göra åt, eftersom mina föräldrar hade sagt, att jag skulle pröva in i 5:e. Som jag med all makt ville i samma klass som Lall, brydde jag mig inte om att svara rätt vid prövningarna och fick till min stora fröjd komma i 4:e klass. Där trivdes jag, och fick många trevliga kamrater, bland dem Ellen Johansson, dotter till kyrkoherden i Helsingborg, och Ebba von Geijer och Gertrud Persson. Ebba och jag blev senare även läskamrater och konfirmerades av vår dyrkade pastor Karl Landegård. Första året hade vi som klassföreståndarinna en tyska, Maria von Zülow, ung och söt. Även i teckning och handarbete undervisade hon oss. Det dugde inte för oss att tala svenska, och på så sätt tvingades vi att försöka oss på tyska så gott vi kunde. Och så småningom gick det ganska bra. Jag kom tydligen att stå i gunst hos henne eftersom hon om mig i Siris klass hade sagt:"Sie ist eine Ehre für die Schule"! Men Frida Landsort älskade och beundrade jag mest av alla lärarinnorna. Hon var säkert en stor begåvning, kanske något egendomlig för dem, som ej lärde känna henne. I mitt tycke var hon fullkomlig! Hon undervisade mest i de högre klasserna, i 7:e och 8:e hade vi henne som klassföreståndarinna och det var då jag mest kom tillsammans med henne. Vi hade henne i svenska och litteraturhistoria. Hon kallade mig sin "yngsta dotter" och jag var lycksalig, när hon tog mig med på promenad, som ofta slutade på Malmbergs kondis på Kullagatan, då stadens finaste med härliga bakelser. Om somrarna brukade Frida L. gästa oss och även Lall tillbrakte ofta somrarna hos oss. Mycket lärde jag av henne (Frida) och haft nytta av i livet.

Många andra lärarinnor och lärare minns jag med tacksamhet. Föreståndarinnorna fröknarna Holst och Witt, von Stockenström, Eva Rose, Bertha Åhlund, Roorda van Eysinga, Hildegard Wieselgren, Hermanna Launhardt (hon efterträdde fröken von Zülow, som gifte sig med konsul R. Öberg i Hbg, och det egentliga minnet jag har av henne var när hon på svarta tavlan skrev: "Lass nicht für dem

6