Dokumentarkivet
Maskinskriven text, upp och nervänd
Avskrift
anderem Morgen was du heute kannst besorgen"), pastor Sandegård, adjunkt Assarsson och major Andersson (gymnastik, farfar till högerledaren Jarl Hjalmarsson). Fröknarna Holst och Witt hade en stor vacker våning i samma hus som skolan på Järnvägsgatan. Deras hem förestods av en syster till fröken Holst. Så det blev "Bok-Holst" och "Kok-Holst" och vi elever kallades "Wittebullar" (fröken Holst var ganska rund) av andra skolors elever.
Stor var glädjen när vi fick åka hem vid högtiderna. Då fick "bärarelaget" vid hamnen komma och hämta våra grejor, som skulle med hem. Dem blev vi snart bekanta med och även konduktörerna på tåget kände snart igen oss och skämtade, när de såg, hur glada vi voro att få komma hem. Jag minns, att jag, när vi från Grevie nalkades Båstad, med otålighet avvaktade det ögonblick, då en blå strimma av havet skymtade och strax därpå hade man hela gamla, kära Båstad med den vackra kyrkan framför sig. När vi så steg av tåget och kände den härliga luften som är som ingen annanstans och Far och Mor tog emot oss var glädjen fullkomlig. Vi sprang omkring i huset och ute på gården och i trädgården fullkomligt yra av fröjd över att se alla och allt igen. Favoriträtterna vankades alltid första dagen: köttbullar med potatispudding (lagad i Mormors gamla vackra kopparform), äppelkaka och vispad grädde. Om lovet var långt hann vi med att råka våra gamla kamrater. I Båstad bodde en del år familjen Böving, en gästfri familj med många barn. Hos dem samlades vi ofta, när ungdomarna kom hem vid ferierna. Ulla var jämnårig med mig. Hon blev sedan gift med en norrlandspamp, direktör John Ekman på Väja. Harald Larsson, Josefs gode vän, hörde också till gänget och var ofta hemma hos oss.
Var vår hade skolan utflykt, lärarinnor och elever, till Danmark, Julebäck och Hellebäck, och jag minns hur vackert där var med nyutslagna bokskogar och rikedom på vårblommor.
Skoltiden gick alltför fort och snart var även åttan avverkad. Trots hemlängtan ibland var det med stor saknad jag lämnade skolan, lärarinnor och kamrater. Nu var man s.k. vuxen och borta en sorglös och lycklig barndom. Ett nytt kapitel i livet tog vid.
Mina lärarinnor tyckte, att jag skulle fortsätta studera, vilket jag själv också mest hade lust till. Den, som inte minst ivrade därför var min f.d. lärare Oscar Hellertz. Tyvärr kunde det på grund av Fars, redan då, vacklande hälsa ej bli verklighet. Både Josef och Siri hade bankplatser, och det började talas om, att jag skulle gå samma väg.
Ett par år var jag hemma och kom på försommaren 1904 till Warberg och blev anställd vid dåvarande Hallands Enskilda Bank, sedan Göteborgs Bank. Min chef där, konsul Harry Bagge, tyckte jag mycket om. Han var alltid vänlig och hade ofta något skämtsamt att prata om. När han pensionerades och vi fick en ny chef, tror jag, att även denne satte värde på mig och mitt arbete. Bland kamraterna på banken fick jag en mycket god vän, Ingeborg Staël von Hollstein. Tyvärr stannade hon endast ett år och gifte sig sedan med dåvarande löjtnant Arvid Bruno. Sedan skildes våra vägar, men efter o. 40 år fann vi varandra åter i Stockholm, där vi då båda voro bosatta och umgicks sedan mycket ofta. Efter några år gick hon helt hastigt bort till stor saknad för mig.
Det första året i Warberg blev för mig ett sorgens år, då min älskade Far den 22 september helt hastigt avled, innan jag hann komma hem. Två dagar därefter skulle han ha fyllt 70 år, då det var meningen, att jag skulle kommit hem och överraskat. Trots att han de senaste åren varit så gott som bunden vid sin sjukstol, var det svårt och tomt att känna, att han var borta. Far och Mor och hemmet
7
Stor var glädjen när vi fick åka hem vid högtiderna. Då fick "bärarelaget" vid hamnen komma och hämta våra grejor, som skulle med hem. Dem blev vi snart bekanta med och även konduktörerna på tåget kände snart igen oss och skämtade, när de såg, hur glada vi voro att få komma hem. Jag minns, att jag, när vi från Grevie nalkades Båstad, med otålighet avvaktade det ögonblick, då en blå strimma av havet skymtade och strax därpå hade man hela gamla, kära Båstad med den vackra kyrkan framför sig. När vi så steg av tåget och kände den härliga luften som är som ingen annanstans och Far och Mor tog emot oss var glädjen fullkomlig. Vi sprang omkring i huset och ute på gården och i trädgården fullkomligt yra av fröjd över att se alla och allt igen. Favoriträtterna vankades alltid första dagen: köttbullar med potatispudding (lagad i Mormors gamla vackra kopparform), äppelkaka och vispad grädde. Om lovet var långt hann vi med att råka våra gamla kamrater. I Båstad bodde en del år familjen Böving, en gästfri familj med många barn. Hos dem samlades vi ofta, när ungdomarna kom hem vid ferierna. Ulla var jämnårig med mig. Hon blev sedan gift med en norrlandspamp, direktör John Ekman på Väja. Harald Larsson, Josefs gode vän, hörde också till gänget och var ofta hemma hos oss.
Var vår hade skolan utflykt, lärarinnor och elever, till Danmark, Julebäck och Hellebäck, och jag minns hur vackert där var med nyutslagna bokskogar och rikedom på vårblommor.
Skoltiden gick alltför fort och snart var även åttan avverkad. Trots hemlängtan ibland var det med stor saknad jag lämnade skolan, lärarinnor och kamrater. Nu var man s.k. vuxen och borta en sorglös och lycklig barndom. Ett nytt kapitel i livet tog vid.
Mina lärarinnor tyckte, att jag skulle fortsätta studera, vilket jag själv också mest hade lust till. Den, som inte minst ivrade därför var min f.d. lärare Oscar Hellertz. Tyvärr kunde det på grund av Fars, redan då, vacklande hälsa ej bli verklighet. Både Josef och Siri hade bankplatser, och det började talas om, att jag skulle gå samma väg.
Ett par år var jag hemma och kom på försommaren 1904 till Warberg och blev anställd vid dåvarande Hallands Enskilda Bank, sedan Göteborgs Bank. Min chef där, konsul Harry Bagge, tyckte jag mycket om. Han var alltid vänlig och hade ofta något skämtsamt att prata om. När han pensionerades och vi fick en ny chef, tror jag, att även denne satte värde på mig och mitt arbete. Bland kamraterna på banken fick jag en mycket god vän, Ingeborg Staël von Hollstein. Tyvärr stannade hon endast ett år och gifte sig sedan med dåvarande löjtnant Arvid Bruno. Sedan skildes våra vägar, men efter o. 40 år fann vi varandra åter i Stockholm, där vi då båda voro bosatta och umgicks sedan mycket ofta. Efter några år gick hon helt hastigt bort till stor saknad för mig.
Det första året i Warberg blev för mig ett sorgens år, då min älskade Far den 22 september helt hastigt avled, innan jag hann komma hem. Två dagar därefter skulle han ha fyllt 70 år, då det var meningen, att jag skulle kommit hem och överraskat. Trots att han de senaste åren varit så gott som bunden vid sin sjukstol, var det svårt och tomt att känna, att han var borta. Far och Mor och hemmet
7