Dokumentarkivet
Tidningsklipp om oldboysmatch i Båstad
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
Oldboysmatchen i Båstad
i söndags blev ekonomiskt sett för idrottsföreningen lyckad, rekord för säsongen. Redan en timme före matchen började folk strömma in på idrottsplatsen och snart voro alla sittplatserna upptagna. När domaren blåste för avspark fick yngre laget, eller, som de också kallades, de långrandiga, hand om bollen och Vittgren fick snart göra den första räddningen, som ingalunda blev den sista. Den ena trevliga poängen avlöste den andra. Där kom Axel Pettersson, trots sina 100 kg. med en 100-metersfart, som säkerligen mången ung idrottsman bland publiken avundades honom, och där kom Lindal rullande under försök att sparka upp det späda gräset med rötterna. Där hördes Arvid Bergs kraftiga stämma upplysande om att bollen gick mot fel mål. Wesström hade säkerligen kommit överens med sig själv, att här kommer ingen förbi varken boll eller spelare, av minen att döma, då han levererade sina kanonskott, till stort förtret för de långrandiga. David Andersson 'ilsknade' också till, tog helt resolut tag i motspelarna tills bollen var kommen på behörigt avstånd. Christoffersson sparkade några oerhörda hål i luften, ett aber för Ström, som rätt ofta ramlade ner i dem. Rosendal övade sig i synnerhet i saltmortaler, men kom en halv gång runt för mycket och föll ner på nasus i stället för på benen, såg sedan rätt krigisk ut. Anton Pettersson skyddade faderligt Lundin i mål samt hjälpte honom med utspark. Domare var Sture Olsson från Hasslarp, trevlig som vanligt. Det hela avslutades med gemensamt kafferep å Viktoria, där bravaderna diskuterades — ingalunda missarna.
i söndags blev ekonomiskt sett för idrottsföreningen lyckad, rekord för säsongen. Redan en timme före matchen började folk strömma in på idrottsplatsen och snart voro alla sittplatserna upptagna. När domaren blåste för avspark fick yngre laget, eller, som de också kallades, de långrandiga, hand om bollen och Vittgren fick snart göra den första räddningen, som ingalunda blev den sista. Den ena trevliga poängen avlöste den andra. Där kom Axel Pettersson, trots sina 100 kg. med en 100-metersfart, som säkerligen mången ung idrottsman bland publiken avundades honom, och där kom Lindal rullande under försök att sparka upp det späda gräset med rötterna. Där hördes Arvid Bergs kraftiga stämma upplysande om att bollen gick mot fel mål. Wesström hade säkerligen kommit överens med sig själv, att här kommer ingen förbi varken boll eller spelare, av minen att döma, då han levererade sina kanonskott, till stort förtret för de långrandiga. David Andersson 'ilsknade' också till, tog helt resolut tag i motspelarna tills bollen var kommen på behörigt avstånd. Christoffersson sparkade några oerhörda hål i luften, ett aber för Ström, som rätt ofta ramlade ner i dem. Rosendal övade sig i synnerhet i saltmortaler, men kom en halv gång runt för mycket och föll ner på nasus i stället för på benen, såg sedan rätt krigisk ut. Anton Pettersson skyddade faderligt Lundin i mål samt hjälpte honom med utspark. Domare var Sture Olsson från Hasslarp, trevlig som vanligt. Det hela avslutades med gemensamt kafferep å Viktoria, där bravaderna diskuterades — ingalunda missarna.