Skillingtryck med visor

2
3
Den första:
Hjalmar och Hulda.
På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qwad
Om forntida bragder en gång,
Och liljornas stjelkar och rosornas blad
Sig bugade djupt wid hans sång;
Och foglarna sutto så tysta på träden
Och gyllene axen på gungande säden,
De nickade bifall och wårwintars fläkt
Mildt smekte hans panna, hans krigiska drägt.
Och hela naturen föryngrad och skön,
Och mild i dess festliga skrud,
Med nyflätad blomkrans och wårmantel grön
Nu log som en längtande brud;
Och glädjens och ärans och kärlekens minne,
De höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,
Och hoppet med wingar af guldflätad glans
Ljuft bjöd honom ryktets owanskliga krans.
Då nalkades Hulda och drömmen förswann
För ynglingens tjusande syn;
Han såg endast henne, såg rodnan som brann,
Lik purpurn, på snöhwita hyn.
Han kysste en tår från dess strålande öga,
Han tänkte på werlden och striderna föga,
Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn
Och glömde bort ära och rykte och namn.
Du älskar mig, Hulda, och jorden mig bär,
Bland rosor på daggperlors stig;
Du älskar mig Hulda, och sällheten är
Ej mera en främling för mig;
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
De hitta ej wägarne mer till mitt hjerta;
Ty du är naturen, o flicka! med dig
En paradis-trädgård, ett eden för mig.
Men swiker du mig, se då slocknar min sol,
Då brister af ångest mitt bröst;
Då finnes på jorden från pol och till pol
Ej någon som skänker mig tröst.
Så swär mig nu Hulda, wid himlen, som hör dig,
Att aldrig mig glömma, hwart ödet än för mig,
Att wara mig trogen i lif och i död,
Att älska din Hjalmar i lust och i nöd.
Min Hjalmar sad' Hulda med ljuf melodi
Och tillslöt hans mun med en kyss,
Hur ofta jag sagdt dig, jag trogen skall bli,
Detsamma jag swor dig ju [oläsligt]
Så swär jag ännu wid en himmel som hör mig
Att aldrig dig glömma, hwart ödet än för dig;
Att blott för min Hjalmar jag klär mig till brud
Och swiker jag eden, så straffar mig Gud!
Och sjunken war solen och fullmånen log
Så mildt mot wårt älskande par.
Kring kullen sin dimslöja aftonen drog,
Och ändå så suto de qwar;
Dock måste till olika hyddor de wandra,
Men swuro än högt att bli trogna hwarandra,
Och Hulda hon lofwade möta sin wän
Wid nästa dags skymning på kullen igen.
Så lefde den lycklige Hjalmar en tid
Och sommaren flydde sin kos;