Dokumentarkivet
Skillingtryck med visor
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
4
5
Med sommaren flydde den gyllene frid,
Lik dalens förwißnade ros;
Ty nu utbrast krigets förödande låga,
Från förjande mön måste Hjalmar nu tåga,
I hörnad, och Hulda med kärlekens glöd,
Hon swor honom trohet i lif och död.
Ett år war han borta, och fridens oliv
Nu wexte i riket på nytt;
Slut war nu det grymma, det blodiga kif,
Och sorgen i glädje förbytt.
Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka,
Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka
Sin längtande brud till sitt trofasta bröst,
Att byta deß saknad i sällhet och tröst.
Helt nära hans hem kom den åldrige Swen,
En granne, och tryckte hans hand;
Wälkommen behjertade yngling igen
Från striden i främmande land;
Tack Swen, sad' Hjalmar, men hur mår min flicka,
Jag ilar till henne och snart skall hon blicka
Med himmelskt förtjusande ögon på mig,
Du hindrar mig Swen, jag begriper ej dig!
Men Swen tog i betslet och ryckte hans häst
Tillbaka, den ystra ett steg.
Jag fruktar du blir ingen wälkommen gäst;
Här stannade Hjalmar och teg.
Bemanna dig yngling med mod för att höra
En tidning, som hela din glädje skall störa:
Wet då att skön Hulda, förskräckliga bud!
I dag är den stolte Sebastians brud.
O Himmel! o afgrund! röt Hjalmar och slog
Förtwiflad stålhandskarne hop;
Men endast du wäntar, jag träffar dig nog,
Och döf för den åldriges rop
I sporrstreck han red till den trolösas hydda,
Der fönstren woro med blomkransar prydda,
Och taket gaf genljud af gästernas sång,
Af harpor och bägares klang på en gång.
Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud,
Och harporna tystna med hast,
Förgrymmad han går mot den trolösa brud,
Och griper i brudkransen fast;
Han sliter den wildt ur de mörkbruna håren.
Så blef såsom låge hon redan på båren
Satt Hulda, med dödsskräck i bäfwande barm,
För dårade älskarens hämnande arm.
Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt swärd,
Men Hjalmar han swängde ock sitt;
Då ropte han: usling! att dö är du wärd,
Mitt swärd biter bättre än ditt.
Som lejon de kämpade emot hwarandra,
En strid för lifwet och af hämnd stred den andra,
Som eld lyste ögonens gnistrande par,
Men segren än owiß och oafgjord war.
Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt
I hotade motståndarns bröst;
Men denne åt honom re'n dödssåret bragt
Och blek och med kraßlande röst
Sjönk ynglingen ned wid förräderskans sida,
Som icke upphörde att gråta och qwida
Då hon på den döende älsklingen såg;
Så skön som en afhuggen jernek han låg.
5
Med sommaren flydde den gyllene frid,
Lik dalens förwißnade ros;
Ty nu utbrast krigets förödande låga,
Från förjande mön måste Hjalmar nu tåga,
I hörnad, och Hulda med kärlekens glöd,
Hon swor honom trohet i lif och död.
Ett år war han borta, och fridens oliv
Nu wexte i riket på nytt;
Slut war nu det grymma, det blodiga kif,
Och sorgen i glädje förbytt.
Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka,
Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka
Sin längtande brud till sitt trofasta bröst,
Att byta deß saknad i sällhet och tröst.
Helt nära hans hem kom den åldrige Swen,
En granne, och tryckte hans hand;
Wälkommen behjertade yngling igen
Från striden i främmande land;
Tack Swen, sad' Hjalmar, men hur mår min flicka,
Jag ilar till henne och snart skall hon blicka
Med himmelskt förtjusande ögon på mig,
Du hindrar mig Swen, jag begriper ej dig!
Men Swen tog i betslet och ryckte hans häst
Tillbaka, den ystra ett steg.
Jag fruktar du blir ingen wälkommen gäst;
Här stannade Hjalmar och teg.
Bemanna dig yngling med mod för att höra
En tidning, som hela din glädje skall störa:
Wet då att skön Hulda, förskräckliga bud!
I dag är den stolte Sebastians brud.
O Himmel! o afgrund! röt Hjalmar och slog
Förtwiflad stålhandskarne hop;
Men endast du wäntar, jag träffar dig nog,
Och döf för den åldriges rop
I sporrstreck han red till den trolösas hydda,
Der fönstren woro med blomkransar prydda,
Och taket gaf genljud af gästernas sång,
Af harpor och bägares klang på en gång.
Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud,
Och harporna tystna med hast,
Förgrymmad han går mot den trolösa brud,
Och griper i brudkransen fast;
Han sliter den wildt ur de mörkbruna håren.
Så blef såsom låge hon redan på båren
Satt Hulda, med dödsskräck i bäfwande barm,
För dårade älskarens hämnande arm.
Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt swärd,
Men Hjalmar han swängde ock sitt;
Då ropte han: usling! att dö är du wärd,
Mitt swärd biter bättre än ditt.
Som lejon de kämpade emot hwarandra,
En strid för lifwet och af hämnd stred den andra,
Som eld lyste ögonens gnistrande par,
Men segren än owiß och oafgjord war.
Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt
I hotade motståndarns bröst;
Men denne åt honom re'n dödssåret bragt
Och blek och med kraßlande röst
Sjönk ynglingen ned wid förräderskans sida,
Som icke upphörde att gråta och qwida
Då hon på den döende älsklingen såg;
Så skön som en afhuggen jernek han låg.
