Skillingtryck med visor

6
7
O, we mig! o, we mig! min Hjalmar jag swek,
Hon ropte och händerna wred!
Att swärja är lätt, men det är ingen lek
Att bryta så trolöst sin ed.
Och samwetsqwal lägrade sig kring dess hjerta,
Och innan tre dagar hon dog utaf smärta.
Wid sidan af Hjalmar hon gjordades då,
Ett brudpar i grafwen de blefwo ändå.
Hwar gång, säger sagan när midnatten har
Sin stjernströdda slöja kring jorden sträckt,
Och skylt den med wingarnes par,
Går Hulda i silfwerhwit drägt omkring kullen,
Der ofta med Hjalmar hon sutit,
Just der hon gjort eden hon trolöst har brutit,
Och suckar och klagar så ängslig och blek
O, we mig! o, we mig! min Hjalmar jag swek.
Den Andra:
När jag stundom bruka tuta, —
Och det händer allt ibland —
Tycker jag att lifwets skuta
Ännu har en bit till land:
Tycker att hon går med segel
Fylida utaf förlig wind,
Och det är min glada regel:
Mota Olle ej i grind!
När jag ser en wacker flicka
Med en fager rosenmun
Ömt och skälmskt och blygsamt blicka,
Då blir hjertat warmt på stund,
Och jag skyndar glad till kruset,
Drar upp korken och wid smälln
Dricker uti känslorufet
För den hyggliga mamselln.
När jag ser de stora trängas
För att få en nådig blick,
När jag ser, hur stjernor slängas
Hit och dit mot skäl och skick:
Tycker jag att det är ljufligt
Att förtjensten lönas grannt,
Och förargar mig så grufligt,
Att jag slagen blef till slant.
När jag ser en swartrock lipa,
Tillgjord som en klen aktris,
Och Guds höga lagar skipa
Med en mine af from och wis
Kan jag ej min wrede hålla,
Lyfter på hans nåds kaftan,
Säfer att i dagen trolla
Fram en stor och grof bulwan.
När jag ser en man med heder,
Arbetsam och glad och nöjd,
Gör det godt i alla leder,
Och m[itt] hjerta slår af fröjd.
Om hans rock också är sliten,
Är hans hjerta likwäl helt;
Och den mannen är ej liten,
Det slår aldrig nånsin felt.