Dokumentarkivet
Tidningsartikel om Elmlundska biblioteket
Avskrift
Elmlundska biblioteket intressant
Herrnhutisk väckelse på 1700-talet
I dag publiceras den andra och sista artikeln om den elmlundska gården i Båstad. Vi skall titta på det värdefulla biblioteket samt erinra om den herrnhutiska väckelse, som drog fram över Båstad på 1700-talet. Första artikeln var införd i tidningen den 23 januari.
Biblioteket i det Elmlundska hemmet är värt ett särskilt kapitel. Den verkliga dyrgripen är en skinnklädd gammal bok "Afhandling om fortifikationen, sammanskriven och ritad af Justus Oliver von Hausswolff. Detta digra handskrivna verk ,där inte en överstrykning eller bläckplump förekommer på någon av de 270 sidorna, kom i herr Elmlunds ägo genom en tillfällighet. En dam kom och frågade om inte bankdirektören ville köpa hennes bibliotek, och vid en genomgång av detta fick herr Elmlund syn på boken. Enligt författaren påbörjades den 27 augusti 1787 och avslutades den 14 januari 1788 i Billesholm. Justus Oliver von Hauswolff var kavalleriofficer samt blev sedermera kammarherre hos Gustaf den III. Han var närvarande vid den ödesdigra bal då kungen föll offer för Anckarströms kula. Det bör tilläggas att de militära arkivarierna är synnerligen intresserade av boken och otänkbart är ju inte att den en gång doneras till krigsarkivet. Första delen av verket saknas emellertid.
Intressant lektyr är också "En svensk flickas dagbok under fångenskapen i Ryssland", där en annan medlem av ätten Hauswolff, Adelaine von Hauswolff är huvudpersonen. Hennes fader var major på Sveaborg, då denna fästning föll i ryssarnas händer 1808 och officerarna samt deras familjer fördes i rysk fångenskap, varifrån Adelaine frigavs år 1809.
Ett annat unikum
är "En kårt, dock tydelig Brefställare", författad av Johannes Burman och "tryckt på Lars Salvii kostnad i Stockholm 1754". I företalet till den synnerligen omständiga boken anföres bl. a. att "den lärde Antonius de Gevarra uti sina gyllene tänkespråk framhåller att man av ett brev kan finna en människas förstånd, sinne och natur, samt att tre stycken gott naturligt förstånd studier och övning alltid bör följas åt om man uti brevskrivning som andra vetenskaper vill göra något framsteg eller komma till fullkomlighet. Dessutom ges rådet att det är bättre att skriva till konungar än fogdar.
Ett exempel ur formulärsamlingen:
En gratulation till en förmögen Patron och gynnare angående dess sons fördelaktiga giftermål.
Såsom min Herres högtärade käre son N.N. träffat ett fördelaktigt giftermål med mamsell N.N. Slutord: Alltså har jag aktat min
*En bild från salongen i det elmlundska hemmet.*
fru Agardh, handelsmannen A. Schonberg m. fl. anges till 3 grader o. s. v.
Såsom allmänna platser angavs Stora Torget, lilla Torget, Lyckebacken och Strandbacken.
Gamla gatunamn
Följande gatunamn kan antecknas. Fredsgatan (nuvarande Köpmansgat.), Köpmansgat. (Agardhsgatan), Apollogatan (Agardhsgatan), Vattugränd (Strandgatan), Torggatan (Hamngatan från Torget till Prästgården), Prästgatan (Hamngatan från Prästgården till Skansen), Kyrkogat. hette Kyrkogatan, Repslagaregatan (Mr G:s väg), Åkergatan (övre delen av Pershögsgatan), Blomstergatan. (nedre delen av Pershögsgatan), Skomakaregatan (Mellangatan), Källgatan (Killebacken), Tegelugnsgatan (gatan mellan Brobergska fastigheten och Kruses), Tångvägen (Mejeriv.), Smedjegränden (Nordströms sträde), Nygatan (en del av Ängelholmsvägen). Gatornas bredd bestämdes till 12 alnar utom för Vattugränden och Smedjegränden som endast blev 8 alnar. Samhällets tomtplatser indelades i 15 kvarter. Sammanlagt omfattades 376.638 alnar av mätningarna. Den upprättade kartan finnes å kommunalkontoret.
Bebyggelsen var ju vid denna tid tämligen o[oläsligt]dnad och därför stadgades att [o]m olyckliga omständigheter sk[u]lle inträffa av eldsvåda, så är d[et] en [v]illkorlig skyldighet för den som ånyo behöver uppföra sitt hus att bygga detta efter den n[y]a planen". Denna anmärkning visade sig befogad,
mycket av C:s arbete. Denne kom också efter sin avflyttning till Malmö att spela en framträdande roll i den herrnhutiska rörelsen i Sydsverige.
Hos Schonberg i Båstad mantalsskrev sig under år 1777 en diasparaarbetare vid namn Cornelius Green. Han var en herrnhutare av den gamla typen, saknade all boklig bildning, men brann av glödande iver att främja sin sak. Han hade lätt för att vinna sina medmänniskors förtroende. Född i Bergen 1714 hade han 1732 kommit till Köpenhamn samt därifrån fortsatt till Holland, där han blev upptagen i en brödraförsamling. I dennas tjänst verkade han först i Halden och sedan i Drammen i Norge samt från 1776 i Sydsverige. Då han vid midsommartiden samma år anlände till Schonbergs i Båstad och tog sin hemvist i ett anspråkslöst rum var han redan en grånad man. Under sitt arbete i Sydsverige vann G. många vänner även bland prästerna, han berättar sålunda att han blivit bekant med 26 präster. Green omnämner Båstad som ett idylliskt kustsamhälle vid Kattegat, en fridsam ort där invånarna lever samman under vänskapliga förhållanden. Han säger vidare i en rapport att den lilla herrnhutiska kretsen kom tillsamman under bön och åkallan och att Frälsaren nådigt var med den.
Green var dock en så impulsiv och orolig ande att han ådrog sig en uppmärksamhet, som i viss grad motverkade hans syftemål. På egen begäran återvände han därför till Herrnhut 1780 och av
Herrnhutisk väckelse på 1700-talet
I dag publiceras den andra och sista artikeln om den elmlundska gården i Båstad. Vi skall titta på det värdefulla biblioteket samt erinra om den herrnhutiska väckelse, som drog fram över Båstad på 1700-talet. Första artikeln var införd i tidningen den 23 januari.
Biblioteket i det Elmlundska hemmet är värt ett särskilt kapitel. Den verkliga dyrgripen är en skinnklädd gammal bok "Afhandling om fortifikationen, sammanskriven och ritad af Justus Oliver von Hausswolff. Detta digra handskrivna verk ,där inte en överstrykning eller bläckplump förekommer på någon av de 270 sidorna, kom i herr Elmlunds ägo genom en tillfällighet. En dam kom och frågade om inte bankdirektören ville köpa hennes bibliotek, och vid en genomgång av detta fick herr Elmlund syn på boken. Enligt författaren påbörjades den 27 augusti 1787 och avslutades den 14 januari 1788 i Billesholm. Justus Oliver von Hauswolff var kavalleriofficer samt blev sedermera kammarherre hos Gustaf den III. Han var närvarande vid den ödesdigra bal då kungen föll offer för Anckarströms kula. Det bör tilläggas att de militära arkivarierna är synnerligen intresserade av boken och otänkbart är ju inte att den en gång doneras till krigsarkivet. Första delen av verket saknas emellertid.
Intressant lektyr är också "En svensk flickas dagbok under fångenskapen i Ryssland", där en annan medlem av ätten Hauswolff, Adelaine von Hauswolff är huvudpersonen. Hennes fader var major på Sveaborg, då denna fästning föll i ryssarnas händer 1808 och officerarna samt deras familjer fördes i rysk fångenskap, varifrån Adelaine frigavs år 1809.
Ett annat unikum
är "En kårt, dock tydelig Brefställare", författad av Johannes Burman och "tryckt på Lars Salvii kostnad i Stockholm 1754". I företalet till den synnerligen omständiga boken anföres bl. a. att "den lärde Antonius de Gevarra uti sina gyllene tänkespråk framhåller att man av ett brev kan finna en människas förstånd, sinne och natur, samt att tre stycken gott naturligt förstånd studier och övning alltid bör följas åt om man uti brevskrivning som andra vetenskaper vill göra något framsteg eller komma till fullkomlighet. Dessutom ges rådet att det är bättre att skriva till konungar än fogdar.
Ett exempel ur formulärsamlingen:
En gratulation till en förmögen Patron och gynnare angående dess sons fördelaktiga giftermål.
Såsom min Herres högtärade käre son N.N. träffat ett fördelaktigt giftermål med mamsell N.N. Slutord: Alltså har jag aktat min
*En bild från salongen i det elmlundska hemmet.*
fru Agardh, handelsmannen A. Schonberg m. fl. anges till 3 grader o. s. v.
Såsom allmänna platser angavs Stora Torget, lilla Torget, Lyckebacken och Strandbacken.
Gamla gatunamn
Följande gatunamn kan antecknas. Fredsgatan (nuvarande Köpmansgat.), Köpmansgat. (Agardhsgatan), Apollogatan (Agardhsgatan), Vattugränd (Strandgatan), Torggatan (Hamngatan från Torget till Prästgården), Prästgatan (Hamngatan från Prästgården till Skansen), Kyrkogat. hette Kyrkogatan, Repslagaregatan (Mr G:s väg), Åkergatan (övre delen av Pershögsgatan), Blomstergatan. (nedre delen av Pershögsgatan), Skomakaregatan (Mellangatan), Källgatan (Killebacken), Tegelugnsgatan (gatan mellan Brobergska fastigheten och Kruses), Tångvägen (Mejeriv.), Smedjegränden (Nordströms sträde), Nygatan (en del av Ängelholmsvägen). Gatornas bredd bestämdes till 12 alnar utom för Vattugränden och Smedjegränden som endast blev 8 alnar. Samhällets tomtplatser indelades i 15 kvarter. Sammanlagt omfattades 376.638 alnar av mätningarna. Den upprättade kartan finnes å kommunalkontoret.
Bebyggelsen var ju vid denna tid tämligen o[oläsligt]dnad och därför stadgades att [o]m olyckliga omständigheter sk[u]lle inträffa av eldsvåda, så är d[et] en [v]illkorlig skyldighet för den som ånyo behöver uppföra sitt hus att bygga detta efter den n[y]a planen". Denna anmärkning visade sig befogad,
mycket av C:s arbete. Denne kom också efter sin avflyttning till Malmö att spela en framträdande roll i den herrnhutiska rörelsen i Sydsverige.
Hos Schonberg i Båstad mantalsskrev sig under år 1777 en diasparaarbetare vid namn Cornelius Green. Han var en herrnhutare av den gamla typen, saknade all boklig bildning, men brann av glödande iver att främja sin sak. Han hade lätt för att vinna sina medmänniskors förtroende. Född i Bergen 1714 hade han 1732 kommit till Köpenhamn samt därifrån fortsatt till Holland, där han blev upptagen i en brödraförsamling. I dennas tjänst verkade han först i Halden och sedan i Drammen i Norge samt från 1776 i Sydsverige. Då han vid midsommartiden samma år anlände till Schonbergs i Båstad och tog sin hemvist i ett anspråkslöst rum var han redan en grånad man. Under sitt arbete i Sydsverige vann G. många vänner även bland prästerna, han berättar sålunda att han blivit bekant med 26 präster. Green omnämner Båstad som ett idylliskt kustsamhälle vid Kattegat, en fridsam ort där invånarna lever samman under vänskapliga förhållanden. Han säger vidare i en rapport att den lilla herrnhutiska kretsen kom tillsamman under bön och åkallan och att Frälsaren nådigt var med den.
Green var dock en så impulsiv och orolig ande att han ådrog sig en uppmärksamhet, som i viss grad motverkade hans syftemål. På egen begäran återvände han därför till Herrnhut 1780 och av