Dokumentarkivet
Tidningsartikel om Rysskanonaden 1788
Avskrift
[Vänster spalt, avskuren i ytterkanten:]
kon-
det.
em-
helt
obli-
inn-
sin
67
s i
are
ler.
gen
der
es-
ed-
ga
ok-
er
or-
all
ös-
kt
———
DERNA
TRAKTEN
17.000 man gick han den 24 okt. från Markaryd genom Fagerhult till Åsljunga, tog av mot Bellinge, Oderljunga och Blekemossa till Herrevadskloster to Rönneå. Han mötte inget motstånd, men hade besvär med vägspärrarna, som småländska bönder, som följde med hären, röjde undan. Ett ögonvittne har berättat om hur bönderna natten till den 24 oktober högg upp bråtarna vid Fagerhult vid bloss och lyktor, och ett annat ögonvittne, att de följande natt stack eld på bråtarna mellan Fagerhult och Åsljunga. Den långsamma marschtakt, som dessa bråtar framtvingade, blev besvärlig för de svenska trupperna bl. a. därigenom, att proviantförråden tröt. Därför befallde kungen bönderna i Fagerhults socken, att de skulle utleverera sina kreatur till hären och Åsljungaböndernas boskap drevs samman i en hop, som drevs mot "Farholt" (Fagerhult?). När svenskarna kom till Örkelljunga var bygden öde. Hela befolkningen hade — med prästen i spetsen — gett sig ut i skogarna. Så där fick "Gråkappan" nog ingenting. Var det månne detta, som fick honom att fälla så hårda ord om socknen?
Denna skildring är efter Fabri [avskuret]
———
Rysskanonaden år 1788
och Båstads försvarare
Det ryska landstigningsförsöket i Båstad den 8 augusti 1788 har nyligen behandlats i dessa spalter, och som forskare i Bjäre historia vill jag här framlägga några synpunkter på denna krigiska händelse.
De till eftervärlden bevarade handlingarna om det ryska anfallet mot Båstad och andra skånska orter utnyttjade av ett flertal Bjäre-skildrare, är sammanfattningsvis följande, nämligen kronofogden Sandbergs och lotsinspektoren Wennerbergs båda brev till landshövdingen i Kristianstad friherre C. A. Wrangel med förstahandsrapporter samt ett från landshövdingen till Gustaf III, grundat på rapporten från Wennerberg. Därtill kommer konungens tacksägelsebrev till Båstads modiga försvarare. Den version av händelseförloppet som delgavs den tidningsläsande allmänheten i Inrikes tidningar den 18 augusti 1788 synes däremot ej ha blivit beaktad av forskare, men även den har sitt stora intresse, eftersom den kompletterar och i vissa delar skiljer sig från innehållet i ovannämnda skrivelser.
Tio dagar efter ryssarnas angrepp stod det alltså att läsa därom i landets officiella tidning, men vem som förmedlat nyheten är inte känt. Den ryska elden säges i ögonblicket ha blivit besvarad "från våra mindre tvänne kanoner, dem Coopvardie-Skepparne Hindr. Jacob Ludvigsson, Berndt Schonberg och den förstnämndes son Coopvardie-Skepparen Petter Ludvigsson jämte flera riktade och anförde". De ryska angriparna jagades på flykt sedan de "hit, översänt över 50 kulor, dels om 13, och dels om 10 markers vikt, men vilka ej gjort oss minsta skada". Som deltagare i försvaret nämnes vidare förutom bygdens eget folk "en korpral och 12 ryttare av Norra Skåningarna som även till häst sig inställde". Ja, så framställdes i den samtidia pressen, här endast i korthet återgivet, händelserna kring det tappra försvaret av Båstad.
Obestridligen gjorde köpmannen och skeppsredaren Jurgen Agardh en betydande insats vid Båstads försvar, men han omnämnes varken i landshövdingerapporten till konungen den 14 augusti eller i Inrikes Tidningar den 18 augusti. Anmärkningsvärt är också att lotsinspektoren Wennerberg hyllas i rapporten men förbigås i tidningsartikeln. Slutligen namnges samtliga de tre Båstads-skepparna endast i tidningen under det att t. ex. Ernst Thysell i sin bok om det gamla Båstad skriver, att förutom Jurgen Agardh och hans informator studeranden Andersson "särskilt sjökapten Ludvigsson (far eller son?) blivit ihågkommen" för sina stora förtjänster om försvaret. Det är tydligt att antingen slumpen eller troligen skilda personliga intressen spelat in, när det gällt att ge någon äran av det ryska kaparfartygets fördrivande. För att peka på ännu en olikhet, så varierar uppgiften om antalet ryttare från 12 till 16. Och hur förhöll det sig med att ingen skada anställdes i Båstad? Thysell säger härom bl. a. att några kulor träffade kyrkan och "blott en och annan sökte sig väg till boningshusen". Man får vid närmare efterforskning snarast det intrycket, att mycket som hände i samband med Båstads försvar kommer att förbli höljt i dunkel.
Att kapten J. P. Engellau
skulle ha tagit del i försvaret av Båstad eller, som den muntliga traditionen uppger, ha varit stadsförman i Båstad vid denna tid torde helt enkelt ha varit omöjligt. Det fanns visserligen på sin tid två båstadsbor med det namnet, av vilka den äldste, skepparen Johan Peter Engellau, skulle ha varit bror till skepparen Carl Gustaf Engellau, som i mantalslängden själv uppger sig vara född 1788. Johan Peter kan alltså vid den aktuella tidpunkten knappast ha varit vuxen. Bevisligen var däremot en J. P. Engellau stadsförman åren 1816—1825, möjligen under någon längre tid. (Thysell uppger felaktigt 1814—1818!) Nämnas kan slutligen att Carl Gustaf och Johan Peter Engellau var söner till en färgaremästare Anthon Engellau, som 1750 inflyttade till Båstad där släkten fortlevde till 1902.
Vilka var huvudpersonerna?
Den personhistoriskt intresserade frågar sig kanske vilka de omtalade huvudpersonerna egentligen var. Kronofogden [oläsligt] som författade den ena rapporten hette Jeppe Sandberg, var född i Fjälkestad 1736 och dog i Oderljunga 1816. Kronofogden i Norra Åsbo, Södra Åsbo och Bjäre härads fögderi blev han 1765 och fick avsked 1796. Vad lotsinspektoren beträffar, så kan det antingen ha varit lotsinspektoren Edvard Benedict Wennerberg, född 1719 och död 1795, eller än troligare hans son och efterträdare som lotsinspektor, Edvard Benedict Wennerberg, född 1760 och död 1809. I vad mån någon av dem varit Båstads "styresman," omtalat i landshövdingerapporten, har jag ännu inte funnit något belägg för, men det är tänkbart.
Och så var det fråga om kanonerna
och deras ursprung. Även på denna punkt går meningarna isär. Enligt Båstads-skildraren Thysell bär två av de fyra vid Skansen uppställda kanonerna årtalet 1745. Dessa skulle någon gång mellan nämnda år och 1788 ha förts till Båstad av en skeppare från samhället, som under en långresa med sitt fartyg genom list skulle ha rövat dem från ett västindiskt fort. Andra anser att de sannolikt i största hast hämtats från Laholms fästning. Hur det förhåller sig därmed vet man dock ej.
Till sist en intressant notis ur Engelholms Tidning den 28 dec. 1906 om hur en kanonkula som tros härleda sig från det ryska kaparefartyg, vilket från Båstads redd besköt köpingen, blivit funnen på en sandbank i havet utanför på omkring två fots djup. Flera sådana kulor, omtalas det vidare, har tidigare upphittats vid plöjning av ett åkerfält i närheten av Pershög. Att detta skulle ha varit fråga om ryska kulor får man väl hålla för troligt.
TORGNY SÖDERMAN
kon-
det.
em-
helt
obli-
inn-
sin
67
s i
are
ler.
gen
der
es-
ed-
ga
ok-
er
or-
all
ös-
kt
———
DERNA
TRAKTEN
17.000 man gick han den 24 okt. från Markaryd genom Fagerhult till Åsljunga, tog av mot Bellinge, Oderljunga och Blekemossa till Herrevadskloster to Rönneå. Han mötte inget motstånd, men hade besvär med vägspärrarna, som småländska bönder, som följde med hären, röjde undan. Ett ögonvittne har berättat om hur bönderna natten till den 24 oktober högg upp bråtarna vid Fagerhult vid bloss och lyktor, och ett annat ögonvittne, att de följande natt stack eld på bråtarna mellan Fagerhult och Åsljunga. Den långsamma marschtakt, som dessa bråtar framtvingade, blev besvärlig för de svenska trupperna bl. a. därigenom, att proviantförråden tröt. Därför befallde kungen bönderna i Fagerhults socken, att de skulle utleverera sina kreatur till hären och Åsljungaböndernas boskap drevs samman i en hop, som drevs mot "Farholt" (Fagerhult?). När svenskarna kom till Örkelljunga var bygden öde. Hela befolkningen hade — med prästen i spetsen — gett sig ut i skogarna. Så där fick "Gråkappan" nog ingenting. Var det månne detta, som fick honom att fälla så hårda ord om socknen?
Denna skildring är efter Fabri [avskuret]
———
Rysskanonaden år 1788
och Båstads försvarare
Det ryska landstigningsförsöket i Båstad den 8 augusti 1788 har nyligen behandlats i dessa spalter, och som forskare i Bjäre historia vill jag här framlägga några synpunkter på denna krigiska händelse.
De till eftervärlden bevarade handlingarna om det ryska anfallet mot Båstad och andra skånska orter utnyttjade av ett flertal Bjäre-skildrare, är sammanfattningsvis följande, nämligen kronofogden Sandbergs och lotsinspektoren Wennerbergs båda brev till landshövdingen i Kristianstad friherre C. A. Wrangel med förstahandsrapporter samt ett från landshövdingen till Gustaf III, grundat på rapporten från Wennerberg. Därtill kommer konungens tacksägelsebrev till Båstads modiga försvarare. Den version av händelseförloppet som delgavs den tidningsläsande allmänheten i Inrikes tidningar den 18 augusti 1788 synes däremot ej ha blivit beaktad av forskare, men även den har sitt stora intresse, eftersom den kompletterar och i vissa delar skiljer sig från innehållet i ovannämnda skrivelser.
Tio dagar efter ryssarnas angrepp stod det alltså att läsa därom i landets officiella tidning, men vem som förmedlat nyheten är inte känt. Den ryska elden säges i ögonblicket ha blivit besvarad "från våra mindre tvänne kanoner, dem Coopvardie-Skepparne Hindr. Jacob Ludvigsson, Berndt Schonberg och den förstnämndes son Coopvardie-Skepparen Petter Ludvigsson jämte flera riktade och anförde". De ryska angriparna jagades på flykt sedan de "hit, översänt över 50 kulor, dels om 13, och dels om 10 markers vikt, men vilka ej gjort oss minsta skada". Som deltagare i försvaret nämnes vidare förutom bygdens eget folk "en korpral och 12 ryttare av Norra Skåningarna som även till häst sig inställde". Ja, så framställdes i den samtidia pressen, här endast i korthet återgivet, händelserna kring det tappra försvaret av Båstad.
Obestridligen gjorde köpmannen och skeppsredaren Jurgen Agardh en betydande insats vid Båstads försvar, men han omnämnes varken i landshövdingerapporten till konungen den 14 augusti eller i Inrikes Tidningar den 18 augusti. Anmärkningsvärt är också att lotsinspektoren Wennerberg hyllas i rapporten men förbigås i tidningsartikeln. Slutligen namnges samtliga de tre Båstads-skepparna endast i tidningen under det att t. ex. Ernst Thysell i sin bok om det gamla Båstad skriver, att förutom Jurgen Agardh och hans informator studeranden Andersson "särskilt sjökapten Ludvigsson (far eller son?) blivit ihågkommen" för sina stora förtjänster om försvaret. Det är tydligt att antingen slumpen eller troligen skilda personliga intressen spelat in, när det gällt att ge någon äran av det ryska kaparfartygets fördrivande. För att peka på ännu en olikhet, så varierar uppgiften om antalet ryttare från 12 till 16. Och hur förhöll det sig med att ingen skada anställdes i Båstad? Thysell säger härom bl. a. att några kulor träffade kyrkan och "blott en och annan sökte sig väg till boningshusen". Man får vid närmare efterforskning snarast det intrycket, att mycket som hände i samband med Båstads försvar kommer att förbli höljt i dunkel.
Att kapten J. P. Engellau
skulle ha tagit del i försvaret av Båstad eller, som den muntliga traditionen uppger, ha varit stadsförman i Båstad vid denna tid torde helt enkelt ha varit omöjligt. Det fanns visserligen på sin tid två båstadsbor med det namnet, av vilka den äldste, skepparen Johan Peter Engellau, skulle ha varit bror till skepparen Carl Gustaf Engellau, som i mantalslängden själv uppger sig vara född 1788. Johan Peter kan alltså vid den aktuella tidpunkten knappast ha varit vuxen. Bevisligen var däremot en J. P. Engellau stadsförman åren 1816—1825, möjligen under någon längre tid. (Thysell uppger felaktigt 1814—1818!) Nämnas kan slutligen att Carl Gustaf och Johan Peter Engellau var söner till en färgaremästare Anthon Engellau, som 1750 inflyttade till Båstad där släkten fortlevde till 1902.
Vilka var huvudpersonerna?
Den personhistoriskt intresserade frågar sig kanske vilka de omtalade huvudpersonerna egentligen var. Kronofogden [oläsligt] som författade den ena rapporten hette Jeppe Sandberg, var född i Fjälkestad 1736 och dog i Oderljunga 1816. Kronofogden i Norra Åsbo, Södra Åsbo och Bjäre härads fögderi blev han 1765 och fick avsked 1796. Vad lotsinspektoren beträffar, så kan det antingen ha varit lotsinspektoren Edvard Benedict Wennerberg, född 1719 och död 1795, eller än troligare hans son och efterträdare som lotsinspektor, Edvard Benedict Wennerberg, född 1760 och död 1809. I vad mån någon av dem varit Båstads "styresman," omtalat i landshövdingerapporten, har jag ännu inte funnit något belägg för, men det är tänkbart.
Och så var det fråga om kanonerna
och deras ursprung. Även på denna punkt går meningarna isär. Enligt Båstads-skildraren Thysell bär två av de fyra vid Skansen uppställda kanonerna årtalet 1745. Dessa skulle någon gång mellan nämnda år och 1788 ha förts till Båstad av en skeppare från samhället, som under en långresa med sitt fartyg genom list skulle ha rövat dem från ett västindiskt fort. Andra anser att de sannolikt i största hast hämtats från Laholms fästning. Hur det förhåller sig därmed vet man dock ej.
Till sist en intressant notis ur Engelholms Tidning den 28 dec. 1906 om hur en kanonkula som tros härleda sig från det ryska kaparefartyg, vilket från Båstads redd besköt köpingen, blivit funnen på en sandbank i havet utanför på omkring två fots djup. Flera sådana kulor, omtalas det vidare, har tidigare upphittats vid plöjning av ett åkerfält i närheten av Pershög. Att detta skulle ha varit fråga om ryska kulor får man väl hålla för troligt.
TORGNY SÖDERMAN