Dokumentarkivet
Titelsida till boken Ett och annat om det gamla Båstad
Avskrift
4
På föranstaltande av Lantmäterikontoret förrättades år 1749 med början den 17 april s. k. avfattning utav Skåne—Hallandsgränsen. Jämte lantmätaren Jacob Kanter voro närvarande häradsskrivaren Olof Kjellman, kommendörkaptenen Berndt Hederstjerna för Varagård och Axelstorp, pastor Sam. Arsenius, fänriken Christian Vorstius, mantalskommissarien Klerk, skepparna Pehr Månsson och Pehr Erlandsson för Båstad, jordägare och åboar från halländska sidan, majoren E. M. von Krassow å Dömmestorps frälsehemmans vägnar samt Tyke Orup m. fl. personer. Förrättningen begynte vid havet. Alla enades om att erkänna Röskall, en sten vid stranden, 4 alnar bred på s. sidan, 6¹/₂ alnar lång s. o. och n. v. samt 7 kvarter hög på östra sidan. Beträffande linjens fortsättning från Röskall yppade sig olika meningar. Hallänningarna påstodo, att gränsen gick rak till Söveda knall (belägen intill villa "Backen", uppe vid järnvägen) och därifrån med krökning åt väster till Lyaforsen. Emot denna gränsskillnad, som av förrättningsmannen själv ansågs "tvetydig", uppvisade vederbörande från skånska sidan recta linia ifrån Röskall till en punkt c:a 300 alnar åt s. o., varest lågo två jordfasta stenar 1¹/₄ alnar ifrån varandra; den södra var 1¹/₂ alnar lång och hög, den norra ³/₄ aln hög och 1 aln lång. Från denna punkt gick gränsen c:a 650 alnar i något sydligare riktning till ett kors utmed vägen mellan Båstad och Laholm. Korsets äkthet som fixpunkt intygades av 81-årige Pehr Pehrsson från Båstad samt Olof Bengtsson och Troed Brorsson därsammastädes. I samma riktning, c:a 400 alnar längre bort låg nästa punkt, Vita hall. Därifrån gick gränsen vid pass 3,000 alnar i nästan rät linje till Lyaforsen. Vid mitten av sistnämnda sträckning skar gränsen Rävehögarna och Ladugårdshögarna, från vilka senare Båstads jordägare räknade 2,250 alnar till forsen och 4,370 alnar till Båstads kyrktorn. Å den av Kanter upprättade kartan över läneskillnaden upptogos båda gränsalternativen, och följaktligen måste provinsgränsen mellan Röskall och Lyaforsen å nyo uppgås, desto nödvändigare som östra linjen ej kommit att tangera Tjuvevadet (beläget i Stensån, strax väster om den träbro, som genom badgästernas å Malen försorg blivit lagd över ån).
Den 5 maj 1778 samlades därför i Båstad för rågångs uppgående landshövdingarna i Kristianstads och Hallands län Gabriel Sparre och Salomon v. Otter, lantmätaren Christian Claesson, kronobefallningsmännen J. Sandberg och J. Bergström, ryttmästaren P. C. M. Roos för Dömmestorp, ladufogde Nils Christensson från Himmeslöv, åtskilliga av
5
Båstads invånare samt allmoge från bägge länen. Förrättningen begynte vid Röskall. Hallänningarna hade tydligen för avsikt att söka få fastslagen sin rätt till den omtvistade arealen, 77 tunnland 12 kappland stor, och togo sig i detta syfte före att göra läget för Röskall omtvistat. Enligt deras påstående skulle den rätta Röskall ligga flera hundra alnar västerut, och som bevis anfördes, att hemman i Finsbo uti forna tider ägt en stenbrygga strax öster om påstådda stenen. Båstadsmännen yrkade enständigt, att östra stenen skulle förklaras vara Röskall. Bägge stenarna blevo uppmätta, och befans östra stenen vara "mera lämpelig" efter 1749 års beskrivning. Emellertid kunde man därifrån ingenstädes komma till något ostridigt märke. Då räddades situationen av v. Otter, som "uppgaf ett Solent Document" över rätta gränsskillnaden — det var kungl. gränskommissionens brev ³⁸/₂ 1746. Sedan av landshövdingarna givits föreställningar å ömse sidor, varigenom markägarna slutligen blevo övertygade "såväl om thet äfventyr the genom Rättegång kunde blifva underkastade, som ock then nytta man hämtar af en redig och för framtiden fastställd Rågång, blef slutligen i följe af 1646 och 1749 årens Documenter belefvadt och öfverenskommet, att then af Båstads Invånare uppviste Stenen Röeskall utgör ändmärke vid Hafvet, derifrån Rågången i räta linior kommer at gå om Tjufvevad, öfver becken åt Stenliden, åt Räfvehögen N:o 2. Sedan till Ladugårdshögen N:o 3, hvarest litet knä blifver, men åter rät sträckning till Varegårds—eller Lyaforsen, emellan 2:ne Stenhällar, hvarbredvid märket N:o 4 uppsättes.
Alla thesse märken skola förses med Nummer och Åretal och nedsättas nu genast på thet thesse tvistigheter, hvilka nu med Herrar Landshöfdingarnes bifall och efter the säkraste anledningar man kunnat finna blifvit förente, måtte ock i framtiden ega säkert bestånd.
Ut supra CHRISTIAN CLAESSON.
Såsom Krono Fullmäktiga
J. SANDBERG. JOH. BERGSTRÖM.
För Dömmestorps Gods
N. BERGMAN.
För Båstads Invånare
J. J. STRIDBECK. A. GRAFF. JURGEN AGARDH.
För Skottorps Gods
N. CHRISTENSSON".*)
*) Inkonsekvenserna uti den ålderdomliga stavningen härröra från den avskrift, här nyttjats.
På föranstaltande av Lantmäterikontoret förrättades år 1749 med början den 17 april s. k. avfattning utav Skåne—Hallandsgränsen. Jämte lantmätaren Jacob Kanter voro närvarande häradsskrivaren Olof Kjellman, kommendörkaptenen Berndt Hederstjerna för Varagård och Axelstorp, pastor Sam. Arsenius, fänriken Christian Vorstius, mantalskommissarien Klerk, skepparna Pehr Månsson och Pehr Erlandsson för Båstad, jordägare och åboar från halländska sidan, majoren E. M. von Krassow å Dömmestorps frälsehemmans vägnar samt Tyke Orup m. fl. personer. Förrättningen begynte vid havet. Alla enades om att erkänna Röskall, en sten vid stranden, 4 alnar bred på s. sidan, 6¹/₂ alnar lång s. o. och n. v. samt 7 kvarter hög på östra sidan. Beträffande linjens fortsättning från Röskall yppade sig olika meningar. Hallänningarna påstodo, att gränsen gick rak till Söveda knall (belägen intill villa "Backen", uppe vid järnvägen) och därifrån med krökning åt väster till Lyaforsen. Emot denna gränsskillnad, som av förrättningsmannen själv ansågs "tvetydig", uppvisade vederbörande från skånska sidan recta linia ifrån Röskall till en punkt c:a 300 alnar åt s. o., varest lågo två jordfasta stenar 1¹/₄ alnar ifrån varandra; den södra var 1¹/₂ alnar lång och hög, den norra ³/₄ aln hög och 1 aln lång. Från denna punkt gick gränsen c:a 650 alnar i något sydligare riktning till ett kors utmed vägen mellan Båstad och Laholm. Korsets äkthet som fixpunkt intygades av 81-årige Pehr Pehrsson från Båstad samt Olof Bengtsson och Troed Brorsson därsammastädes. I samma riktning, c:a 400 alnar längre bort låg nästa punkt, Vita hall. Därifrån gick gränsen vid pass 3,000 alnar i nästan rät linje till Lyaforsen. Vid mitten av sistnämnda sträckning skar gränsen Rävehögarna och Ladugårdshögarna, från vilka senare Båstads jordägare räknade 2,250 alnar till forsen och 4,370 alnar till Båstads kyrktorn. Å den av Kanter upprättade kartan över läneskillnaden upptogos båda gränsalternativen, och följaktligen måste provinsgränsen mellan Röskall och Lyaforsen å nyo uppgås, desto nödvändigare som östra linjen ej kommit att tangera Tjuvevadet (beläget i Stensån, strax väster om den träbro, som genom badgästernas å Malen försorg blivit lagd över ån).
Den 5 maj 1778 samlades därför i Båstad för rågångs uppgående landshövdingarna i Kristianstads och Hallands län Gabriel Sparre och Salomon v. Otter, lantmätaren Christian Claesson, kronobefallningsmännen J. Sandberg och J. Bergström, ryttmästaren P. C. M. Roos för Dömmestorp, ladufogde Nils Christensson från Himmeslöv, åtskilliga av
5
Båstads invånare samt allmoge från bägge länen. Förrättningen begynte vid Röskall. Hallänningarna hade tydligen för avsikt att söka få fastslagen sin rätt till den omtvistade arealen, 77 tunnland 12 kappland stor, och togo sig i detta syfte före att göra läget för Röskall omtvistat. Enligt deras påstående skulle den rätta Röskall ligga flera hundra alnar västerut, och som bevis anfördes, att hemman i Finsbo uti forna tider ägt en stenbrygga strax öster om påstådda stenen. Båstadsmännen yrkade enständigt, att östra stenen skulle förklaras vara Röskall. Bägge stenarna blevo uppmätta, och befans östra stenen vara "mera lämpelig" efter 1749 års beskrivning. Emellertid kunde man därifrån ingenstädes komma till något ostridigt märke. Då räddades situationen av v. Otter, som "uppgaf ett Solent Document" över rätta gränsskillnaden — det var kungl. gränskommissionens brev ³⁸/₂ 1746. Sedan av landshövdingarna givits föreställningar å ömse sidor, varigenom markägarna slutligen blevo övertygade "såväl om thet äfventyr the genom Rättegång kunde blifva underkastade, som ock then nytta man hämtar af en redig och för framtiden fastställd Rågång, blef slutligen i följe af 1646 och 1749 årens Documenter belefvadt och öfverenskommet, att then af Båstads Invånare uppviste Stenen Röeskall utgör ändmärke vid Hafvet, derifrån Rågången i räta linior kommer at gå om Tjufvevad, öfver becken åt Stenliden, åt Räfvehögen N:o 2. Sedan till Ladugårdshögen N:o 3, hvarest litet knä blifver, men åter rät sträckning till Varegårds—eller Lyaforsen, emellan 2:ne Stenhällar, hvarbredvid märket N:o 4 uppsättes.
Alla thesse märken skola förses med Nummer och Åretal och nedsättas nu genast på thet thesse tvistigheter, hvilka nu med Herrar Landshöfdingarnes bifall och efter the säkraste anledningar man kunnat finna blifvit förente, måtte ock i framtiden ega säkert bestånd.
Ut supra CHRISTIAN CLAESSON.
Såsom Krono Fullmäktiga
J. SANDBERG. JOH. BERGSTRÖM.
För Dömmestorps Gods
N. BERGMAN.
För Båstads Invånare
J. J. STRIDBECK. A. GRAFF. JURGEN AGARDH.
För Skottorps Gods
N. CHRISTENSSON".*)
*) Inkonsekvenserna uti den ålderdomliga stavningen härröra från den avskrift, här nyttjats.
