Dokumentarkivet
Tidningsartikel om Båstads falskmyntare
Avskrift
HALLANDSPOSTEN Onsdagen den 28 november 1979
21
JUL I BÅSTAD-BJÄRE
Båstads legendariske falskmyntare
Intresset håller i sig för "Sejla"
Om falskmyntaren Edvin Sigfrid Persson i Båstad skrevs mycket på HP:s julsidor 1977. Men det är påfallande hur intresset håller i sig för denne originelle båstadson, som med sin blandning av humor och envetenhet blivit något av en legend.
Persson blev sålunda mycket uppmärksammad vid den stora polisutställningen "Allvar och skönhet" som häromåret hölls på Norrvikens Trädgårdar, som i sitt museum har flera båstadtvåkronor plus diverse verktyg.
Också på polismuseet i Malmö ägnar man sig mycket åt hans myntkonst och där är topprariteten den bågsåg som Edvin "Sejla" Persson använde då han t o m av myntdirektören Grabe erkänd skicklighet delade tvåkronorna och placerade en mässingsskiva mellan halvorna. Silverstoffet tog han givetvis till vara för att själv skaffa sig rättvisa mot den svenska kronan, som enligt hans mening orättvist uppskattat honom.
Idé av
Jack London
Han fick inspiration till sitt handlande i en bok av Jack London, som berättade om en amerikansk järnvägstjänsteman som ansåg att järnvägsbolaget skadat honom ekonomiskt. För att kompensera denna skada satte han eld på en snöslunga, som han uppskattade till samma belopp.
I princip handlade Edvin Persson på samma sätt. Med matematisk noggrannhet räknade han ut vad samhället var skyldigt honom efter den oförmånliga taxeringen.
Silverstoffmängderna växte. Hur mycken tid han lade ner på denna "återvinningsprocess" tänkte han inte på . När han avslöjades av polisen
Det här blev resultatet av Edvin Perssons strävanden att ta tillbaka det han enligt egen åsikt blivit lurad på av samhället — ett av de falska mynten.
var han nära att ha nått sitt mål. Vid en rättegång rik på poänger befanns Edvin Persson skyldig att i bedräglig avsikt ha genomsågat minst 43 tvåkronor. I nio enkronor hade han på annat sätt minskat silvermängden.
Såg mängder
av tvåkronor
Hur många mynt som Edvin Persson tillverkat får man säkerligen aldrig reda på. Den som kom Persson allra närmast under fabrikationen var chauffören Östen Pettersson, Sjötorp, som tillsammans med sin mor och far bodde i det Perssonska husets övervåning. I ett utrymme där inrymdes verkstaden.
Edvin Persson stod för det mesta med ryggen mot ingången så att ingen kunde se vad han sysslade med. Men en gång var han borta och då fick Pettersson se något som kom honom att häpna.
På golvet låg tvåkronor, i en så stor hög, mest av äldre modell, att en "tvågrepakorg" behövts för att bära bort dem. Vart dessa pengar tog vägen har Pettersson ingen aning om.
Polisen såg inte till dem vid sin husrannsakan när de beslagtog en hel del annat. Kom de i cirkulation? Eller ligger de gömda någonstans i närheten.
Detta trodde en förhoppningsfull båstadsyngling som efter falskmyntarens bortgång med största noggrannhet genomgrävde trädgården.
Pettersson berättar vidare att familjen om natten ofta kunde höra hur Persson arbetade med en metallsåg.
Ville ha
metallmynt
Om månadshyran på 30 kr betalades i sedlar växlade Persson fortast möjligt om den till silver. Även hans moder Elise och broder Arnold hyste misstro mot banker och papperspengar och vid ett tillfälle kom polisen på inte mindre än 7 000 kr i enkronor, förvarade i påsar. Men de var äkta.
De omkring 50 förfalskade eller påverkade mynt som man hittade eller sparade fram i samhället samt andra indicier räckte emellertid till för en fällande dom.
Men Edvin Persson straffriförklarades. Vid ett tillfälle rymde han från sjukhuset där han togs in, men chefsläkaren där förklarade att han visst inte var farlig för allmänheten tvärtom var han en av de trevligaste personer han haft att göra med.
Han efterlystes i hela landet, men i verkligheten var han hemma. Till sist spårades han upp av sin ärkefiende — landsfiskalen. Denne förföljde honom ner till Brunnsparken där handgemäng följde och landsfiskalens glasögon krossades.
Efter frigivningen inträdde Edvin Persson i sin roll som sentida guldmakare, men de lärde i Lund trodde inte på honom. Åter gjorde han en riksomfattande reklam för sig och Båstad och blev känd för sin skicklighet som finmekaniker. Andra hantverkare hänvisade ofta sina kunder med orden "Gå till Sejla" när det gällde svåra arbeten.
För en minigolfbaneägare tillverkade han en sinnrik anordning för kontroll av antalet spel. Och på order från en möbelsnickare gjorde han hjul till fåtöljen, men var därmed mycket noga med att den fina kunden personligen betalade.
Bankdirektör Callmers kassaskåp som gått i baklås öppnade han lekande lätt när ingen yrkesman på platsen gått bet på uppgiften.
Gåtfull
och förbryllande
Men kontroverserna med det etablerade samhället fortsatte. Han avvisade elmätningsmän under förevändningen att han hade eget elverk. Sotning ville han inte höra talas om.
I sällskap med en polis kom skorstensfejaremästaren ner till platsen och gav sig upp på taket. Edvin Persson försvann in i huset. Plötsligt hördes en knall, en rökpuff slog upp ut skorstenen. Troligen var det en laddning av specialsprängämnet Personit som exploderade. Någon sotning blev det inte den dagen.
En gåtfull och förbryllande man var han Edvin "Sejla" Persson, som kanske även han borde få sin egen "minnespeng".
Fotnot. Namnet Sejla fick Edvin Persson när han vid läsning i skolan envisades med att säga "sejla" istället för segla.
Så här ser Båstads forna myntverk ut i dag. I övervåningen hade Edvin Persson sin verkstad.
———
Apropå Båstads falskmyntare:
Varför inte lokalmynt?
Lokalmynten är populära samlarobjekt och goda inkomstkällor — inte minst för idrottsföreningar. De började utges först i Trelleborg och har sedan spritts runt om i landet. Bland näraliggande utgivningsställen märks Kvidinge, Söderåsen, Ängelholm, Halmstad och Laholm.
Föreningarna vädjar till idealiteten och samlarlusten och gör samtidigt PR för sina kommuner.
Den som på sitt eget speciella sätt redan 1936 introducerade lokalmynten var just den legendariske falskmyntaren Edvin Sigfrid Persson i Båstad.
Men Persson gjorde åverkan på kronans mynt. Hade han däremot tillverkat egna lokalmynt — inte med kungabilder utan med lokalt motiv t ex sitt eget porträtt — hade ingen kunnat invända något mot en sådan hantering.
För kommuninvånare hade det varit kul med ett sådant mynt. Även om de kanske inte blir så riksbekanta som "Båstadstvåkronorna", som på samlarbörsen nu noteras i 200 kr stycket.
Flera föreningar i Båstad har haft tankar på lokalmynt, men ännu har ingen tagit det avgörande steget. Blir det BGIF, Bison (Båstadidrottens samorganisation), Golfklubben, Norrvikens vänner, Turistföreningen eller Hembygdsföreningen som kommer först.
Trevliga motiv saknas annars inte. Tillstånd att få använda kommunens vapen på den ena sidan lär knappast vara svårt att få. Och för den andra sidan finns det många sköna naturscenerier eller för Båstad typiska motiv att välja mellan.
Så här kunde Båstads lokalmynt se ut — Båstads vapen ...
... och varför inte Birgit Nilsson på andra sidan?
Eller varför inte... Hembygdsföreningen kunde kanske inhämta medgivande från Birgit Nilsson att få använda hennes bild för den andra sidan av lokalmyntet.
21
JUL I BÅSTAD-BJÄRE
Båstads legendariske falskmyntare
Intresset håller i sig för "Sejla"
Om falskmyntaren Edvin Sigfrid Persson i Båstad skrevs mycket på HP:s julsidor 1977. Men det är påfallande hur intresset håller i sig för denne originelle båstadson, som med sin blandning av humor och envetenhet blivit något av en legend.
Persson blev sålunda mycket uppmärksammad vid den stora polisutställningen "Allvar och skönhet" som häromåret hölls på Norrvikens Trädgårdar, som i sitt museum har flera båstadtvåkronor plus diverse verktyg.
Också på polismuseet i Malmö ägnar man sig mycket åt hans myntkonst och där är topprariteten den bågsåg som Edvin "Sejla" Persson använde då han t o m av myntdirektören Grabe erkänd skicklighet delade tvåkronorna och placerade en mässingsskiva mellan halvorna. Silverstoffet tog han givetvis till vara för att själv skaffa sig rättvisa mot den svenska kronan, som enligt hans mening orättvist uppskattat honom.
Idé av
Jack London
Han fick inspiration till sitt handlande i en bok av Jack London, som berättade om en amerikansk järnvägstjänsteman som ansåg att järnvägsbolaget skadat honom ekonomiskt. För att kompensera denna skada satte han eld på en snöslunga, som han uppskattade till samma belopp.
I princip handlade Edvin Persson på samma sätt. Med matematisk noggrannhet räknade han ut vad samhället var skyldigt honom efter den oförmånliga taxeringen.
Silverstoffmängderna växte. Hur mycken tid han lade ner på denna "återvinningsprocess" tänkte han inte på . När han avslöjades av polisen
Det här blev resultatet av Edvin Perssons strävanden att ta tillbaka det han enligt egen åsikt blivit lurad på av samhället — ett av de falska mynten.
var han nära att ha nått sitt mål. Vid en rättegång rik på poänger befanns Edvin Persson skyldig att i bedräglig avsikt ha genomsågat minst 43 tvåkronor. I nio enkronor hade han på annat sätt minskat silvermängden.
Såg mängder
av tvåkronor
Hur många mynt som Edvin Persson tillverkat får man säkerligen aldrig reda på. Den som kom Persson allra närmast under fabrikationen var chauffören Östen Pettersson, Sjötorp, som tillsammans med sin mor och far bodde i det Perssonska husets övervåning. I ett utrymme där inrymdes verkstaden.
Edvin Persson stod för det mesta med ryggen mot ingången så att ingen kunde se vad han sysslade med. Men en gång var han borta och då fick Pettersson se något som kom honom att häpna.
På golvet låg tvåkronor, i en så stor hög, mest av äldre modell, att en "tvågrepakorg" behövts för att bära bort dem. Vart dessa pengar tog vägen har Pettersson ingen aning om.
Polisen såg inte till dem vid sin husrannsakan när de beslagtog en hel del annat. Kom de i cirkulation? Eller ligger de gömda någonstans i närheten.
Detta trodde en förhoppningsfull båstadsyngling som efter falskmyntarens bortgång med största noggrannhet genomgrävde trädgården.
Pettersson berättar vidare att familjen om natten ofta kunde höra hur Persson arbetade med en metallsåg.
Ville ha
metallmynt
Om månadshyran på 30 kr betalades i sedlar växlade Persson fortast möjligt om den till silver. Även hans moder Elise och broder Arnold hyste misstro mot banker och papperspengar och vid ett tillfälle kom polisen på inte mindre än 7 000 kr i enkronor, förvarade i påsar. Men de var äkta.
De omkring 50 förfalskade eller påverkade mynt som man hittade eller sparade fram i samhället samt andra indicier räckte emellertid till för en fällande dom.
Men Edvin Persson straffriförklarades. Vid ett tillfälle rymde han från sjukhuset där han togs in, men chefsläkaren där förklarade att han visst inte var farlig för allmänheten tvärtom var han en av de trevligaste personer han haft att göra med.
Han efterlystes i hela landet, men i verkligheten var han hemma. Till sist spårades han upp av sin ärkefiende — landsfiskalen. Denne förföljde honom ner till Brunnsparken där handgemäng följde och landsfiskalens glasögon krossades.
Efter frigivningen inträdde Edvin Persson i sin roll som sentida guldmakare, men de lärde i Lund trodde inte på honom. Åter gjorde han en riksomfattande reklam för sig och Båstad och blev känd för sin skicklighet som finmekaniker. Andra hantverkare hänvisade ofta sina kunder med orden "Gå till Sejla" när det gällde svåra arbeten.
För en minigolfbaneägare tillverkade han en sinnrik anordning för kontroll av antalet spel. Och på order från en möbelsnickare gjorde han hjul till fåtöljen, men var därmed mycket noga med att den fina kunden personligen betalade.
Bankdirektör Callmers kassaskåp som gått i baklås öppnade han lekande lätt när ingen yrkesman på platsen gått bet på uppgiften.
Gåtfull
och förbryllande
Men kontroverserna med det etablerade samhället fortsatte. Han avvisade elmätningsmän under förevändningen att han hade eget elverk. Sotning ville han inte höra talas om.
I sällskap med en polis kom skorstensfejaremästaren ner till platsen och gav sig upp på taket. Edvin Persson försvann in i huset. Plötsligt hördes en knall, en rökpuff slog upp ut skorstenen. Troligen var det en laddning av specialsprängämnet Personit som exploderade. Någon sotning blev det inte den dagen.
En gåtfull och förbryllande man var han Edvin "Sejla" Persson, som kanske även han borde få sin egen "minnespeng".
Fotnot. Namnet Sejla fick Edvin Persson när han vid läsning i skolan envisades med att säga "sejla" istället för segla.
Så här ser Båstads forna myntverk ut i dag. I övervåningen hade Edvin Persson sin verkstad.
———
Apropå Båstads falskmyntare:
Varför inte lokalmynt?
Lokalmynten är populära samlarobjekt och goda inkomstkällor — inte minst för idrottsföreningar. De började utges först i Trelleborg och har sedan spritts runt om i landet. Bland näraliggande utgivningsställen märks Kvidinge, Söderåsen, Ängelholm, Halmstad och Laholm.
Föreningarna vädjar till idealiteten och samlarlusten och gör samtidigt PR för sina kommuner.
Den som på sitt eget speciella sätt redan 1936 introducerade lokalmynten var just den legendariske falskmyntaren Edvin Sigfrid Persson i Båstad.
Men Persson gjorde åverkan på kronans mynt. Hade han däremot tillverkat egna lokalmynt — inte med kungabilder utan med lokalt motiv t ex sitt eget porträtt — hade ingen kunnat invända något mot en sådan hantering.
För kommuninvånare hade det varit kul med ett sådant mynt. Även om de kanske inte blir så riksbekanta som "Båstadstvåkronorna", som på samlarbörsen nu noteras i 200 kr stycket.
Flera föreningar i Båstad har haft tankar på lokalmynt, men ännu har ingen tagit det avgörande steget. Blir det BGIF, Bison (Båstadidrottens samorganisation), Golfklubben, Norrvikens vänner, Turistföreningen eller Hembygdsföreningen som kommer först.
Trevliga motiv saknas annars inte. Tillstånd att få använda kommunens vapen på den ena sidan lär knappast vara svårt att få. Och för den andra sidan finns det många sköna naturscenerier eller för Båstad typiska motiv att välja mellan.
Så här kunde Båstads lokalmynt se ut — Båstads vapen ...
... och varför inte Birgit Nilsson på andra sidan?
Eller varför inte... Hembygdsföreningen kunde kanske inhämta medgivande från Birgit Nilsson att få använda hennes bild för den andra sidan av lokalmyntet.