Boksida med barnporträtt, I Malmö

24

dentligt kommo in i högtidssalen, där bönstunderna höllos, och han själv med ett oförgätligt allvar och en än oförglömligare röst tog upp psalmen och höll ut minst en halv takt efter, sedan alla andra slutat. »Tycker I inte att jag har e' ljudelig stämma, gösse?» plägade han säga med lika mycken självmedvetenhet som stolthet. Under bönen kommo Spens och jag icke åt att byta några tankar, men när vi gingo ned, räckte vi varandra på samma gång handen. Nappataget hade lärt oss, att vi voro lika starka och lika allvarliga i vår kamp, och det kunde ju endast föda aktning för varandra. Det är som Anna Maria Lenngren säger: »När örfilen var given, var vreden ock förbi.»

Gossarna Kindbergs pappa, den även bekante och originelle lektorn i naturkunnighet, bodde i en gård i Linköping, som den tiden låg i stadens utkant. Utanför densamma bredde sig de fruktbara fälten, än besådda med gyllene korn och bugande havre, än med kålrötter och rovor, vilket senare säde för oss var av ett alldeles särskilt värde. Pojkarna Kindberg hade nämligen en bock, en riktig angorabock ändå, och den gällde det att skaffa mat till. Mera välkomna voro vi aldrig till bocken, än när vi kunde lämna honom några kål- eller rovblad. Då hunno vi alltid undan, utan att omilt kastas omkull, vilket ju vid vissa tillfällen dock var synnerligen rart.

På andra sidan dessa fält låg ett glest bevuxet område, halvt skog, halvt äng, genom vilket Tinnerbäcken än långsamt, än forsande ringlade sitt leriga vatten ned mot Stångån. Där hade vi under flera år vår käraste tummelplats. Dels lekte vi i bäcken, dämde och byggde, dels slogo vi boll på de öppna småslätterna, och dels samlade vi blommor, som vi sedan undersökte och pressade med största intresse och glädje.

Min skolgång skötte jag denna tid nöjaktigt. Jag tillhörde ej de allra bästa men ej heller de sämsta, och flytta fick jag varje år med ganska goda betyg. Roligt hade jag, så det förslog. Med kamraterna stod jag på god fot, och käck och pojkaktig var jag tillräckligt, för att få deras aktning.

Utom skolan skulle jag också spela — spela piano, men trots att min far letat upp en den mest älskvärda och behagliga spellärarinna, kunde jag aldrig förlika mig med den musiken. Fanns någon möjlighet, skolkade jag från lektionerna, och när ingen rimlig sådan kunde uppletas, bet jag mig till sist i fingrarna, så blodet rann. Att sitta vid ett piano, när jag visste att kamraterna voro ute vid Tinnerbäcken, eller på torgdagarna sysselsatta med att »gruffa med bönderna», vilket den tiden var ett särdeles gouterat nöje bland skolpojkarna, var då alldeles för mycket begärt. Till sist fick jag sluta, sedan jag bett att få spela fiol i stället och även för 5 riksdaler från ett flyttlass förvärvat ett