Boksida med barnporträtt, I Malmö

präktigt sådant instrument. Fiolen liksom senare mandolinen ro
mig mycket, men måste jag efter 19—20 år lägga dem till sido
grund av bristande tid och syn. Knappast något har jag m
ångrat.
Under mitt uppehåll vid Linköpings skola förekommo naturlig
en mängd episoder, som åtminstone i vissa fall skulle kunna hava
intresse att relatera, men dock till stor del falla utom ramen för de
rader. Jag var rastlöst verksam, jag skulle nästan vilja säga både
gott och ont, det senare då mest i rena obetänksamheter. Förtr
och skvaller upprörde mig på det allra högsta och kunde förmå
till snart sagt vilka handlingar som helst. En medelålders »mamse
som det den tiden hette, med lika spetsig näsa som tunga, och s
tydligen aldrig lärt känna pojkars karaktär, hade vid ett tillfälle
mält en obetydlighet, begången av en av mina bästa vänner. Hur
bar sig åt, blev min kamrat straffad och fick till och med anmärkni
och detta ansågo vi alla upprörande. Jag beslöt mig för att hämn
och så fort jag kom hem efter slutad skolgång och ätit min midd
kröp jag upp på taket av det tvåvåningshus, där vi bodde, försedd
slangbåge och hagel för att knäppa »skvallerkäringen», som det
öppet hette, på näsan. Första och andra dagen höll hon sig visli
ifrån »prostinnans gata», som också var vår, men tredje dagen kom
Jag tog genast sikte från min upphöjda plats i takrännan och fyr
av samt lyckades verkligen skjuta igenom brättet till den stora gu
nantshatt, hon var iförd. Haglet snuddade vid nästippen, och det b
en oerhörd uppståndelse på gatan vid hennes skrikande. Jag, som
dum nog att vilja se effekten, tittade nedåt litet för länge, och hann
kravla mig in genom vindsgluggen ett stycke längre bort, förrän
blev upptäckt. Det blev naturligtvis mycket obehag och stort förh
Klassföreståndaren, en synnerligen jovialisk och humoristisk dokt
Jordan Andersson, till vilken saken anmäldes, kom genast hem i
bostad och höll förhör, och jag glömmer aldrig, hur hans bistra dr
allt mer och mer veknade, ju längre förhöret skred, och jag med u
domlig värme framhöll den skjutna »mamsellens» meriter. Till s
blev han tvungen, såsom hans vana var, när han icke ansåg sig b
skratta, att bita i den ena mustaschen. Jag visste då, vad klockan
slagen och motsåg med lugn, vad komma skulle.
Jag fick en viss uppsträckning, ett par lätta rapp med käppen o
ålades att redan samma eftermiddag gå och bedja den förorättade
ursäkt. Detta var det svåraste av allt.
Linköping var den tiden en liten idyllisk stad med på vissa områd
ännu ej reglerade gator, små hus och stora trädgårdar, fyllda av h