Boksida med barnporträtt, I Malmö

26

liga, rikt givande fruktträd. Man behövde därför icke i den lilla staden, som ju dessutom hade sin å och sina yppiga, lantliga omgivningar, alltför mycket sakna landsbygden och hemmet, men ändå minns jag, huru jag, när vagnen om höstarna och senare på vårterminen nalkades staden och lät mig se taken och kyrktornen, regelbundet fick ont i magen och kände det hela såsom en dödsfärd. Det gamla Bjerka-Säby, ännu orestaurerat, med sina båda slott, sin visserligen förfallna, men ståtliga park, sina fiskrika vatten, sina yppiga trädgårdar med de mest härliga frukter, sitt utomordentliga lantbruk med stora hjordar av kor och får, allt detta hägrade för mig såsom det bästa av allt på jorden. Den frihet, som jag också vid dessa år hade på Bjerka-Säby var säkert enastående, och dessutom mycket nyttig. Jag fick tidigt lära mig att reda mig själv och taga upp kampen mot mången gång rätt så hårda element. Min stora passion för att fiska kunde jag ägna mig åt, så långt tiden medgav, och de äventyr som härvid mötte, voro varken få eller små. Djärv var jag, kanske för mycket.

En gång hade föräldrarna hört, att jag satt och metade i båt alldeles ovanför den starka forsen. Risken att åka utför var betydande. När jag kom hem, blev det mig förbjudet, men jag upplyste då om, att jag ej var ensam. »Karl är med», varpå förbudet återkallades. Vad jag däremot helt förteg, det var åldern på mitt sällskap. Det var en 4-åring från Säby-Bro!

En annan gång hade jag tidigt en söndagsmorgon, utan att begära lov, försvunnit ur min bädd för att samman med en trädgårdsdräng, Storm, begiva mig ut på fiske. Till att börja med gick det bra, men för att kunna kasta längre ut i strömmen uppsökte jag två plankor, som lågo mot en sten och av mig togos för att utgöra en liten spång. Jag gick hastigt ut på dem, men plankorna, som helt löst flutit ihop, skilde sig åt, och jag försvann i djupet. Forsens mäktiga virvlar togo snart hand om mig, och började en obönhörlig dans med mig i det våta elementet. Lyckligtvis gingo virvlarna inåt land, och Storm, som från sin plats sett mitt nödläge, störtade till och fick, just då jag passerade den sten, han hoppat ut på, tag i mitt hår och drog mig in. Min stora halmhatt hade emellertid fortsatt utför forsen och uppfiskats samt igenkänts såsom tillhörande mig.

Föräldrarna hade just slutat sin söndagsfrukost, då den våta hatten inbars och man upplyste om, att av mig själv hade ej ett spår synts. Detta åstadkom ej så liten oro, och åtskilliga skickades ut för att spana efter mig.

Den dåvarande stabschefen, sedermera general Adam Thorén, erbjöd sig välvilligt som alltid att hjälpa till, men allt tycktes att börja med