Boksida med barnporträtt, I Malmö

27

förgäves. Till sist kom han att på en solig äng få se en figur, som i paradisdräkt utan hejd rörde sig av och an, men att det kunde vara jag, föll honom ej genast in. När han så efter en god stund återkom på en annan väg och fortfarande såg den där figuren springa och hoppa av och an, väcktes hans nyfikenhet, och han skulle se efter, vad som var å färde. Då upptäckte han, att det var jag, den eftersökte, och fick förklaringen. Jag måste ju hålla mig varm, medan kläderna torkade, ty att gå hem med våta kläder, så att min mamma skulle få veta, att jag ramlat i, det vågade jag av påtagliga skäl icke.

I Säby trädgårdar, som den tiden voro av det gamla älskvärda slaget, med massor av äppleträd, bärande ljuvliga höstfrukter, med varmkaster för vin och ananas, med ett gammalt orangeri för myrten och orange, med kryddland och köksväxtsängar och stolta rader av gammaldags perenna blommor och först och sist en knarrig trädgårdsmästaregubbe, som under den barska ytan bar det största intresse för sitt arbete, trädgården, gården och husbondefolket, tillbragte jag mellan fisketurerna mina allra ljuvligaste stunder. Väl kunde det hända, att gamle mäster tyckte, att jag stoppade på mig väl mycket frukt ibland, men jag hade ju rätt att taga med mig, vad jag kunde bära bort. Att detta blev så rikligt, berodde ju ej på mig, utan på de kläder mamma givit mig. För det första var jag iförd en sorts koltblus, som tillät äpplenas lagrande runt hela överkroppen, för det andra bar jag ett par vida knäbyxor, knäppta vid knäna och försedda med sprund upptill, varigenom ju även de — sedan jag lärt mig att gå tillräckligt bredbent — kunde fyllas runt om benen med frukt. Jag minns vid ett tillfälle, då det blåst bra, och de klara s. k. oljeäpplena fallit ned i stor mängd, hur gamle Andersson, mäster, mötte mig, fulladdad, tog fast på mig och förde mig till kontoret för att fråga, om jag verkligen fick bära bort så mycket. Jag kände det litet kusligt, men den skrattande inspektoren gav blott Andersson bekräftelse på, att jag fick taga med mig, vad jag kunde bära på mig. När fångsten bestod i dylika tidiga äpplen, måste den ju strax förtäras, och även inför jättekvantiteter gick detta lätt i samråd med godsets pojkar. Längre fram på höstarna, när det gällde grågyllen och rosenhäger, varav trädgården var överfull, väcktes emellertid mina tankar på att förvara äpplena, helst ända till jullovet. Jag minnes alltför väl, huru jag vid mina 8—9 år på en av borggårdarna till nya slottet grävde små källare, som jag försiktigt stensatte för att ej råttorna skulle söka sig dit, och fyllde med torkade ormbunksblad, i vilka frukterna nedlades. Begreppet om att tillräckligt täcka min lilla källare hade jag ju icke, utan när jag vid jul kom för att undersöka lagret var detta stundom fruset. Dock minns jag mycket