Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Avskrift
29
jag hunnit ungefär en halv mil utanför staden, mitt för Tvärskogsudde, då jag tyckte, att det lätta snötäcket började se mörkt ut. Jag kände mig för med ispiken, och kunde sänka densamma till dess fulla längd i djupet. Nu gällde det att vara försiktig, och utmed råken fick jag göra en väldig omväg för att till sist komma över på andra sidan. De redan vid min avfärd sparsamma stjärnorna hade allt mer och mer glesnat, skyarna nedom dem hopade sig allt tätare, och mörkret tilltog i betydlig grad. Jag började känna mig kuslig till mods, allra helst som jag genom den besvärliga råken tappat riktningen, och ej visste, var jag var. Dagarna förut hade vi i skolan för gamle Törnwall sjungit in Geijers »På Nyårsdagen» och jag märkte, hur sångens ord oupphörligt kommo tillbaka i mitt minne. Till sist stannade jag en stund för att hämta andan. Jag hörde liksom sjungas ute från vidderna: »Nedanför brusar hemskt hans grav.» Var jag rädd? Jag tror det knappt. Sången fortfor: »Men i djupet bor, som uti himlen Gud.»
Jag vilade ut en stund, bestämde mig sedan att följa råken så långt tillbaka, som jag trodde, att jag förut gått utmed den på den andra sidan och först därifrån söka intaga den riktning, jag borde. Så skedde och framåt bar det med god fart i den kalla, bistra, gråa natten, i den riktning, där jag anade, att hemmet låg. Efter någon timmes gång hörde jag tydligt nattåget susa förbi nedåt sjöns andra kant, och då visste jag ju, i vilken riktning jag skulle gå. Snön hade emellertid tjocknat så mycket, att jag ej längre kunde använda mig av mina skridskor, vilket yttermera tröttade ut mig och fördröjde framkomsten. Ända till min fars brygga vågade jag ju icke följa isen, ty där gjorde strömmen alltid densamma osäker. Jag gick därför i land vid Framnäs och fortsatte landsvägen. Hem kom jag vid 5-tiden på morgonen, väckte upp huset, skrämde föräldrarna, fick mycket bannor, men blev ändå förlåten. Gamle Björck, kusken, fick taga en häst ur stallet, som förde både mig och anmärkningsboken in till Linköping i laga tid, för att jag skulle hinna dricka en kopp choklad och ändå bevista morgonbönen. Ryktet om min nattvandring över Roxens lömska isar spreds emellertid, och vid nästa morgonbön förbjödos alla dylika vandringar.
Under de år, vi bodde på Norsholm, började mitt direkta trädgårdsarbete, om jag så må säga. Min far hade genom direktör Pihl vid Rosendal fått en hel del små dvärgträd, och till deras sättande beordrades en gammal trädgårdsmästare i trakten. Honom var jag vid många tillfällen behjälplig med både det ena och det andra, och en dag förde han med sig en pelargonkruka, av vilken jag skulle sätta sticklingar och således förskaffa mig nya småplantor. Detta väckte mitt livliga
jag hunnit ungefär en halv mil utanför staden, mitt för Tvärskogsudde, då jag tyckte, att det lätta snötäcket började se mörkt ut. Jag kände mig för med ispiken, och kunde sänka densamma till dess fulla längd i djupet. Nu gällde det att vara försiktig, och utmed råken fick jag göra en väldig omväg för att till sist komma över på andra sidan. De redan vid min avfärd sparsamma stjärnorna hade allt mer och mer glesnat, skyarna nedom dem hopade sig allt tätare, och mörkret tilltog i betydlig grad. Jag började känna mig kuslig till mods, allra helst som jag genom den besvärliga råken tappat riktningen, och ej visste, var jag var. Dagarna förut hade vi i skolan för gamle Törnwall sjungit in Geijers »På Nyårsdagen» och jag märkte, hur sångens ord oupphörligt kommo tillbaka i mitt minne. Till sist stannade jag en stund för att hämta andan. Jag hörde liksom sjungas ute från vidderna: »Nedanför brusar hemskt hans grav.» Var jag rädd? Jag tror det knappt. Sången fortfor: »Men i djupet bor, som uti himlen Gud.»
Jag vilade ut en stund, bestämde mig sedan att följa råken så långt tillbaka, som jag trodde, att jag förut gått utmed den på den andra sidan och först därifrån söka intaga den riktning, jag borde. Så skedde och framåt bar det med god fart i den kalla, bistra, gråa natten, i den riktning, där jag anade, att hemmet låg. Efter någon timmes gång hörde jag tydligt nattåget susa förbi nedåt sjöns andra kant, och då visste jag ju, i vilken riktning jag skulle gå. Snön hade emellertid tjocknat så mycket, att jag ej längre kunde använda mig av mina skridskor, vilket yttermera tröttade ut mig och fördröjde framkomsten. Ända till min fars brygga vågade jag ju icke följa isen, ty där gjorde strömmen alltid densamma osäker. Jag gick därför i land vid Framnäs och fortsatte landsvägen. Hem kom jag vid 5-tiden på morgonen, väckte upp huset, skrämde föräldrarna, fick mycket bannor, men blev ändå förlåten. Gamle Björck, kusken, fick taga en häst ur stallet, som förde både mig och anmärkningsboken in till Linköping i laga tid, för att jag skulle hinna dricka en kopp choklad och ändå bevista morgonbönen. Ryktet om min nattvandring över Roxens lömska isar spreds emellertid, och vid nästa morgonbön förbjödos alla dylika vandringar.
Under de år, vi bodde på Norsholm, började mitt direkta trädgårdsarbete, om jag så må säga. Min far hade genom direktör Pihl vid Rosendal fått en hel del små dvärgträd, och till deras sättande beordrades en gammal trädgårdsmästare i trakten. Honom var jag vid många tillfällen behjälplig med både det ena och det andra, och en dag förde han med sig en pelargonkruka, av vilken jag skulle sätta sticklingar och således förskaffa mig nya småplantor. Detta väckte mitt livliga
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
