Boksida med barnporträtt, I Malmö

31
råd och följer dess vinkar, han kan komma långt, och det kan kanske också Du göra en gång.»
Sedan stod Stenkullen öppet för mig, när helst jag ville komma dit, och mången gång senare var det gamle herr Erik själv, som tog hand om mig, annars alltid Pettersson, av vilken jag fick både blommor och skott i det oändliga.
Stenkullen var en naturpark, formlös visserligen, men med undersköna perspektiv och utsikter, väl dragna gångar och enastående samlingar barrträd. Där var mycket att se och mycket att lära. Hur än jag sedan dess studerat, och hur olika än de intryck och idéer varit som hopats och vuxit upp inom mig, alltid hava herr Eriks ord: »Naturen är konstens moder» stått som en norm för mig. Väl har jag också funnit dem passa in på den för mig högsta av alla trädgårdsformer, den italienska barockträdgården.
Med denna levande skattkammare bredvid mig, med de stora arbetsfälten inom pappas arrenderade område omkring mig, var jag snart, ehuru blott en 14-års pojke, inne i trädgårdsarbetet. Jag ville dock redan nu hava något, som kunde kallas mitt eget, och då föll jag, utan att begära lov, på den något djärva idén, att inrätta ett av tornen på Björnsnäs till mitt lilla privata växthus. Jag fann emellertid snart, att ehuru fönster funnos i öster, söder och väster, värmet behövde ytterligare förstärkas, och jag bestämde mig då för att, analogt med vad som skedde ute i trädgården, lägga en varmbänk i tornet. Jag skaffade mig en mycket stor lår, som formades om, så att den blev låg och lång tillräckligt och började sedan att i blecksponnar bära upp hästgödsel. Detta arbete skulle emellertid ingen få se, och jag knogade därför upp vid 4-tiden om morgnarna för att transportera gödseln från stallet. Efter några morgnars styvt arbete låg en bänk regelrätt anlagd där uppe, men samtidigt hade också hela huset infekterats av milliarder små svarta flugor. En morgon vid 7-tiden, när hästarna ledts fram för att föräldrarna och adjutanten, Bror Munch, sedermera kavalleriinspektören, skulle rida ut, sade min mor ganska upprörd till betjänten, husaren Hall: »Varifrån komma alla dessa tusentals flugor, vad vill det säga?» Hall tittade på mig, som ögonblickligen försvann, och svarade så försiktigt han kunde: »Kanske från växthuset, som Rulle håller på med i tornet.» Den lilla ryttarskaran gav sig iväg, men Hall sökte upp mig och yttrade tröstande: »Nu osar det allt katt igen.» Jag minns mycket väl, att jag blev förargad häröver, inte för att han sade, att det osade katt, för det var jag nog beredd på, men emedan han lade till »igen». Jag tyckte det var onödigt, att betjänten var så initierad i min husliga ställning.