Boksida med barnporträtt, I Malmö

33

riktades sålunda oupphörligt med de mest skilda trädgårdsintryck och bestämde mig allt mer och mer för val av bana. Jag beklagade blott, att realiserandet kom att dröja så länge.

Mina ögon, som under en följd av år, kanske till stor del därför att jag var så mycket ute i det fria och ej behövde forcera min läsning så starkt, gjort föga väsen av sig, började nu åter oroa mig betänkligt. På hösten, när jag gick i sjätte övre klassen enligt dåtida beteckning, inställde sig, när dagarna togo av och läsningen måste ske vid en otillräcklig gasbelysning, svåra plågor, och jag såg allt sämre och sämre. Till sist upplades jag på operationsbordet, och genomgick en operation med nog så drastiska detaljer. Operatören var fortfarande professor Rossander med biträde av doktor Fürst vid kloroformen. Det var emellertid omöjligt att få mig att sova, och professorn blev mycket irriterad däröver. Operationen skedde i min farbrors hem i Nordstjernans hus. När den medförda kloroformen tagit slut, var det ju ej svårt att i en hast få mer från apoteket i bottenvåningen. Jag minns då mycket väl, att professorn för att få mig att gapa ordentligt, icke endast befallde mig detta, vilket ej hjälpte, ty jag hade ej längre herravälde över mina muskler, utan för att liksom bräcka upp käkarna borrade in knogarna å båda sidor i ledgångarna. Till sist hörde jag, hur han sade till doktor Fürst: »Det är då en äkta bondpojke. Det märks, att han är från landet.» Jag var sedan hela tiden medveten om, vad som passerade, men kände inga smärtor. Jag minns dock tydligt, att vid ett tillfälle, då professorn drog ut det lilla instrumentet, jag liksom tyckte, att ögat följde med.

Trots all kloroform var jag omedelbart efter operationen mycket hungrig. Jag fick strax ett par stora smörgåsar. När professorn dagen eller två dagar efter kom för att se till mig och lossade på förbandet, blev han på ett synnerligen dåligt humör. När jag hörde detta och vågade fråga: »Hur är det?» fick jag det betecknande svaret: »Det angår väl inte Dej.» Mina känslor låta lättare tänka sig än beskrivas, och min farbrors trotjänarinna, Kicki, som stod i rummet bredvid och från sin herre ej var van vid någon sorts brutalitet, blev så förnärmad, att hon sedan, trots tillsägelse, vägrade att hjälpa professorn på med rocken.

Operationen hade medfört en prolaps (ett framfall av hinnorna), som i åratal och förresten stundom ännu verkar i hög grad irriterande

På gymnasiet.

3