Boksida med barnporträtt, I Malmö

16
Stockholm, och där tillbragte jag, med sommarferier hos morföräldrarna i Södermanland, mina första, mera medvetna år.
Till mitt yttre tyckes jag hava sett ganska kostlig ut. Mitt huvud var förhållandevis utomordentligt stort, så att tittade jag över sängkanten, tog jag lätt överbalansen och föll i golvet. När min mor skulle skaffa mig en sommarhatt, medförde det stora besvär. Samman med min faster, professorskan Abelin, tågade vi alla tre till Leijas butik på Regeringsgatan, och där blev ett resultatlöst avprovande av barnhattar, tills min faster föreslog att köpa en herrhatt åt mig. Och i en sådan med väldiga brätten, som dolde ej blott mitt huvud, utan också mina axlar, och förresten mig själv också, så jag närmast liknade en ur jorden uppstickande champignon, vandrade vi hemåt, för att med tiden avskära brättena. På Drottninggatan mötte vi Kung Karl och Gyllenraam, och konungen, vänlig och artig som alltid, gick tvärs över gatan för att hälsa på damerna. Till sist tog han även mig i hand, skrattande åt min kostliga uppsyn och snurrade på mig, med den följd, att hatten föll i rännstenen, varpå jag genast ogenerat rättade: »Så får inte kungen göra, då blir mamma ond.»
Det relativt stora huvudet, nedsjunket mellan axlarna, bibehöll jag mycket länge, och till och med, när jag var 13—14 år gammal ansåg en av mina mest avhållna tanter, att jag närmast liknade en gammaldags gräddkanna.
Till min natur hade jag ett rastlöst verksamhetsbegär, var dessutom ganska envis och morsk och följaktligen helt visst icke så lätt att ha att medgöra. Mina föräldrar, som voro synnerligen upptagna var på sitt håll, måste ju enligt den tidens sed rätt mycket lämna min fostran åt andra, och mellan förlöpningar och straff förgingo veckorna för mig. En gång hade jag stängts in i en garderob — anledningen minns jag ej — sparkat och bultat på dörren, men ej återfått min frihet, utan gick det till och med så långt, att man alldeles glömde bort mig. Av en händelse kom min farbror, professor Abelin på besök till föräldrarna, som då bodde Drottninggatan 66, med kapten Swahn inunder och A. O. Wallenberg i våningen över, och frågade genast efter oss barn. Min syster var lätt tillrättaskaffad, men jag! Det hade ju varit så tyst i garderoben, att ingen tänkt på, att jag ännu fanns där. Vid farbrors fråga, drog man sig dock min något skumma plats till minnes, och i hans närvaro öppnades dörren. På golvet låg jag rosig och rund och sov på en behaglig bädd, som jag åstadkommit genom att rycka av hängarna på de eleganta toaletterna och lägga dessa som madrass under mig. Efter den betan minns jag aldrig, att jag varit instängd i garderob mer än en gång, och då var jag 13 år gammal. På besök