Boksida med barnporträtt, I Malmö

34
och gjort mitt öga mycket svagt, så svagt, att andra föreslagna operationer ansetts hopplösa.
Med professor Rossander kom jag senare på den bästa fot. Han var, såsom nog bekant är, en utomordentligt intresserad och nitisk trädgårdsodlare med i huvudsak samma intressen som jag själv. Fruktträds- och barrväxtodling roade honom i hög grad, och därmed experimenterade han flitigt ute vid sin villa å Värmdön. Han förargade sig också liksom jag över Experimentalfältets glömska av sin egentliga uppgift och ivriga konkurrens med den private trädgårdsmannen, så att även här möttes våra vägar. När sedan den »Abelinska striden» bröt ut, och jag började mina föreläsningar i syfte att väcka eftertanken, följde han dessa med stort intresse, och det var i sanning rörande att se, huru den gamle mannen, även i det allra sista, lät föra sig upp till desamma, för att, såsom han själv sade, i mån av kraft demonstrera sin anslutning.
Min farbror, som mycket intresserade sig för mig, och hos vilken jag ju nu kom att bo rätt länge, tillfrågade mig en gång vid kaffet efter middagen, vad jag egentligen skulle bliva. Jag svarade: trädgårdsmästare. Han måtte emellertid ej ansett, att det var ett yrke, ty — förmodligen med tanke på mitt redan då starkt utvecklade intresse för barn, gentog han: »Ja, kan du inte bli något annat — barnpiga duger du alltid till.» Ett gott betyg i sanning från en av samtidens främste barnläkare.
Operationen med konvalescenstiden tog som sagt rätt lång tid och efterföljdes till våren av en inburning i mörkrum, som varade 11 veckor. Att börja med kom jag att sitta i det lilla, åt ett mörkt gårdshörn vettande rum, som var mitt inackorderingsrum, i ett hem, där tuberkulosen redan härjat och snart efteråt lade alla familjens medlemmar på bår. Mörkret, som åstadkoms genom upphängning av en hel del gamla filtar, var naturligtvis i sig självt ett slag, hårt nog mot ett ynglingasinne som mitt, men filtarna, bristen på luft, de gamla möblerna och hostandet utanför, helt visst en attack mot även den friskaste kropp.
Mina föräldrar lågo som vanligt under riksdagsperioden i Stockholm, och hade därför föga aning om, huru jag hade det. Ryktet om min olycka spred sig emellertid i staden, och jag började mottaga besök av både kamrater och små väninnor. Till sist kom även den tante upp, som med sin oförlikneliga humor ansett min stofthydda närmast påminna om en gräddkanna, och hon blev till den grad upprörd över både det mörka rummet och tuberkulosharden, att hon omedelbart meddelade sig med min mor och ombesörjde min flyttning till sitt hem.