Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
34
och gjort mitt öga mycket svagt, så svagt, att andra föreslagna operationer ansetts hopplösa.
Med professor Rossander kom jag senare på den bästa fot. Han var, såsom nog bekant är, en utomordentligt intresserad och nitisk trädgårdsodlare med i huvudsak samma intressen som jag själv. Fruktträds- och barrväxtodling roade honom i hög grad, och därmed experimenterade han flitigt ute vid sin villa å Värmdön. Han förargade sig också liksom jag över Experimentalfältets glömska av sin egentliga uppgift och ivriga konkurrens med den private trädgårdsmannen, så att även här möttes våra vägar. När sedan den »Abelinska striden» bröt ut, och jag började mina föreläsningar i syfte att väcka eftertanken, följde han dessa med stort intresse, och det var i sanning rörande att se, huru den gamle mannen, även i det allra sista, lät föra sig upp till desamma, för att, såsom han själv sade, i mån av kraft demonstrera sin anslutning.
Min farbror, som mycket intresserade sig för mig, och hos vilken jag ju nu kom att bo rätt länge, tillfrågade mig en gång vid kaffet efter middagen, vad jag egentligen skulle bliva. Jag svarade: trädgårdsmästare. Han måtte emellertid ej ansett, att det var ett yrke, ty — förmodligen med tanke på mitt redan då starkt utvecklade intresse för barn, gentog han: »Ja, kan du inte bli något annat — barnpiga duger du alltid till.» Ett gott betyg i sanning från en av samtidens främste barnläkare.
Operationen med konvalescenstiden tog som sagt rätt lång tid och efterföljdes till våren av en inburning i mörkrum, som varade 11 veckor. Att börja med kom jag att sitta i det lilla, åt ett mörkt gårdshörn vettande rum, som var mitt inackorderingsrum, i ett hem, där tuberkulosen redan härjat och snart efteråt lade alla familjens medlemmar på bår. Mörkret, som åstadkoms genom upphängning av en hel del gamla filtar, var naturligtvis i sig självt ett slag, hårt nog mot ett ynglingasinne som mitt, men filtarna, bristen på luft, de gamla möblerna och hostandet utanför, helt visst en attack mot även den friskaste kropp.
Mina föräldrar lågo som vanligt under riksdagsperioden i Stockholm, och hade därför föga aning om, huru jag hade det. Ryktet om min olycka spred sig emellertid i staden, och jag började mottaga besök av både kamrater och små väninnor. Till sist kom även den tante upp, som med sin oförlikneliga humor ansett min stofthydda närmast påminna om en gräddkanna, och hon blev till den grad upprörd över både det mörka rummet och tuberkulosharden, att hon omedelbart meddelade sig med min mor och ombesörjde min flyttning till sitt hem.
och gjort mitt öga mycket svagt, så svagt, att andra föreslagna operationer ansetts hopplösa.
Med professor Rossander kom jag senare på den bästa fot. Han var, såsom nog bekant är, en utomordentligt intresserad och nitisk trädgårdsodlare med i huvudsak samma intressen som jag själv. Fruktträds- och barrväxtodling roade honom i hög grad, och därmed experimenterade han flitigt ute vid sin villa å Värmdön. Han förargade sig också liksom jag över Experimentalfältets glömska av sin egentliga uppgift och ivriga konkurrens med den private trädgårdsmannen, så att även här möttes våra vägar. När sedan den »Abelinska striden» bröt ut, och jag började mina föreläsningar i syfte att väcka eftertanken, följde han dessa med stort intresse, och det var i sanning rörande att se, huru den gamle mannen, även i det allra sista, lät föra sig upp till desamma, för att, såsom han själv sade, i mån av kraft demonstrera sin anslutning.
Min farbror, som mycket intresserade sig för mig, och hos vilken jag ju nu kom att bo rätt länge, tillfrågade mig en gång vid kaffet efter middagen, vad jag egentligen skulle bliva. Jag svarade: trädgårdsmästare. Han måtte emellertid ej ansett, att det var ett yrke, ty — förmodligen med tanke på mitt redan då starkt utvecklade intresse för barn, gentog han: »Ja, kan du inte bli något annat — barnpiga duger du alltid till.» Ett gott betyg i sanning från en av samtidens främste barnläkare.
Operationen med konvalescenstiden tog som sagt rätt lång tid och efterföljdes till våren av en inburning i mörkrum, som varade 11 veckor. Att börja med kom jag att sitta i det lilla, åt ett mörkt gårdshörn vettande rum, som var mitt inackorderingsrum, i ett hem, där tuberkulosen redan härjat och snart efteråt lade alla familjens medlemmar på bår. Mörkret, som åstadkoms genom upphängning av en hel del gamla filtar, var naturligtvis i sig självt ett slag, hårt nog mot ett ynglingasinne som mitt, men filtarna, bristen på luft, de gamla möblerna och hostandet utanför, helt visst en attack mot även den friskaste kropp.
Mina föräldrar lågo som vanligt under riksdagsperioden i Stockholm, och hade därför föga aning om, huru jag hade det. Ryktet om min olycka spred sig emellertid i staden, och jag började mottaga besök av både kamrater och små väninnor. Till sist kom även den tante upp, som med sin oförlikneliga humor ansett min stofthydda närmast påminna om en gräddkanna, och hon blev till den grad upprörd över både det mörka rummet och tuberkulosharden, att hon omedelbart meddelade sig med min mor och ombesörjde min flyttning till sitt hem.
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
