Boksida med barnporträtt, I Malmö

Jag kom sålunda, att en natt föras upp till henne och hennes mans överste Nordenskiöld, stora våning, där allt ställdes på det mest förmånliga sätt för mig. Översten, som låg i tjänstgöring, behövde ju för tillfället icke sitt rum, och det fick jag disponera växelvis med den intilliggande stora salen, så att en ordentlig urluftning kunde ske. Om dagarna spelade jag fiol eller dikterade ungdomliga fantasier genom dörren för den exempellöst vänliga, moderliga tanten eller hörde henne läsa skildringar från Wegas hemfärd och mottagande i Stockholm. Om kvällarna, sedan det blivit mörkt, sörjde hon för, att alltid någon var till hands att taga mig under armen och följa mig ut på promenader. Livet begynte åter att visa glimtar av ett vänligt anlete emot mig. Jag tänkte med fasa på mitt förra fängelse och kände en så mycket större, aldrig slocknad tacksamhet emot tante Wendla.
När äntligen de föreskrivna veckorna gått, och de artificiella blodiglarna, som ett par gånger i veckan växelvis apterades vid tinningarna, gjort sin tjänst, var jag för ovanlighetens skull blek, mager, kraft- och viljelös.
Halvtannat år senare upprepades denna mörkrumsseans i ännu 9 veckor. Jag satt då hemma på Björnsnäs, dit doktorn kom ut ett par gånger i veckan och tittade till och koppade mig. Även då var fiolen min tröst och fantasin i gång, och långa stunder kunde jag försjunka uti ett drömliv, som genom alla fagra och lustiga bilder trots allt, ändå beredde en viss glädje. Jag undrade många gånger, om det verkligen fanns människor utan fantasi, utan förmåga att skapa och befolka en egen inbillningens värld, och jag tyckte, att om de funnos, måste de vara oerhört fattiga och beklagansvärda. På samma gång fann jag det synnerligen omtänksamt och tackvärt, att försynen nedlagt även fantasins gåva i människans bröst.
Så följde åter ett år, då jag fick fullfölja mina studier, men de gamla kamraterna hade redan i två omgångar lämnat mig. Jag kände mig alltså oupphörligt främmande i den klass, jag kom att tillhöra, och det dröjde alltid rätt länge, innan jag hunnit smälta förlusten av de gamla, goda vännerna och vänja mig vid de nya. Men det gick.
Livet i Norrköping, dit jag, efter mina föräldrars flyttning till Björnsnäs helt naturligt fått min skolgång förlagd, var i grund och botten synnerligen angenämt, trots alla de svåra öden, för vilka jag utsattes. Familjerna voro mycket vänliga, togo flerestädes upp mig som barn i huset, såsom hos Glosemeijers, Ekelunds, Schuberts, Ljungbergs, Mobergs, Reutercronas m. fl. och jag fick och har där ännu en stor vänkrets. Det har alltid legat något gott och gediget över Norrköping, kanske ej så skönjbart på ytan, men så mycket märkbarare, när man
35