Boksida med barnporträtt, I Malmö

36
kommit in i hemmen. För den utomstående är emellertid detta, enligt allmän åsikt, svårt än i dag.
Vid läroverket hade vi en samling rent av ypperliga lärare, skickliga, med sin tid och i vissa fall, såsom rektorerna Engholm och Lundberg, fyllda av en alldeles särskild förståelse av gosshumöret och pojkkynnet. Norrköping var i detta hänseende en fullkomlig motsats till Linköping. En del av dessa lärare sökte utveckla oss rent individuellt. Man var ej längre blott ett nummer i flocken, utan något för sig själv. Det utgick också dessa år en hel del karaktärer från Norrköping.
Friluftsliv älskade vi högt och uppmuntrades därvid ej minst av vår avhållne rektor. Fotboll och gymnastik — utan nutidens rekord och tävlingsfånerier — marscher och skridskogång övades flitigt och härdade oss i mer än ett avseende.
Själv var jag — som alltid haft en särskild otur, när det gällt vatten — vid ett skridskolov nära att sätta livet till. Jag kom — lyckligtvis på skarpt ytterskär, så att, ehuru jag åkte från stranden, riktningen vid tillfället ändå blev snett utmed, ut på nattgammal is på en ej utruskad mycket stor vak, där ett av bryggerierna dagen förut tagit upp is. Jag föll igenom och endast mössan syntes över vattnet. En stund efter kom jag åter upp till ytan och lyckades arbeta mig in till något fastare is, då nyckelbenet gick ur led, och jag blev oförmögen att göra något för min räddning. Kamraterna störtade till, men isen knakade, och otvivelaktigt hotade en katastrof, då jag i tid genom mina varningsrop lyckades hejda dem. De drogo sig tillbaka, lade sig ned och bildade kedja och tack vare i första hand rådigheten hos numera överstelöjtnant John Ekelund och doktor Ludvig Moberg, halades jag omsider upp. Jag hade då att gå en halv mil i skarp blåst och elva graders köld. Mina kläder fröso så hårt, att de efter avtagandet delvis stodo för sig själva. Det var sjunde gången jag råkat i sjönöd. Sedan har det blott hänt två gånger.
Inom skolan florerade dessutom några sammanslutningar för drivande av litterära och naturvetenskapliga studier, och i dem fördes de slumrande anlagen hos kamraterna än mera fram.
Liksom pojkar i allmänhet vid denna ålder, var även jag mycket road av litterära sysselsättningar. Min håg för historia och läsning av poesi var omisskännelig, och jag påverkades såväl därav som av några kamrater till att skriva dikter själv. Mörkrumssittningen gav, såsom redan nämnts, än mer näring häråt och, vid sidan av små dramatiska utkast och episka longörer, sökte jag även giva mina känslor rent lyriska uttryck.
En av mina lärare i svenska, lektor Svensson, ansåg mig genom mina