Boksida med barnporträtt, I Malmö

37

krior hava visat en fallenhet, större än vanligt, för modersmålets behandling, och vid många tillfällen fick jag privat resonera med denne lika originelle som kunskapsrike man om litteratur och språkbehandling.

En gång höll emellertid hans vänskap för mig på att brista. Vi hade lektor Svensson även uti teologi. Denna var för mig alldeles för invecklad, vartill kom, att jag aldrig kunnat lära mig något utantill. En dag, när jag särskilt dabbat mig, sade lektorn till mig: »Det är då för märkvärdigt, att Abelin som annars är så med, aldrig skall kunna sin teologi. Abelin måste läsa över ordentligt.» Jag bedyrade, att jag gjorde det, men att jag omöjligen kunde fatta, vad det stod i den boken och ej heller kunde lära utantill.

Lektorn blev het och påstod, att det var bara prat av mig, varför jag ytterligare vidhöll riktigheten av, vad jag sagt, och med tanke på, huru lyckligt judegossarna hade det, som sluppo läsa gamle Norbäck, tillade: »Jag skulle önska, att jag kunde bliva jude. Kan jag icke det?» Lektorn blev upprörd, undrade vad föräldrarna skulle tycka om det, och var rätt länge gramse på mig. Först efter en provskrivning, som lyckades mycket bra, blev han som förr igen.

Inom de litterära sammanslutningarna, särskilt »fornnordiska förbundet», förekommo pristävlingar, som avgjordes av lärarna. Även jag, ehuru ingalunda av de bästa poeterna, fick erkännanden och till en av mina dikter, satte en i musikaliskt hänseende högt begåvad kamrat melodi. Den lilla visan sjöngs vid flera tillfällen.

Svärmeriet och känslorna för flickorna hade just vaknat och satte för det mesta sin prägel på författarskapet. För mig tillkom ett annat lika starkt motiv — saknaden i skolan och staden av landet och naturen — och längtan hem, när jag låg fjärran borta för att sköta mina ögon. Allt detta återspegla mina poetiska pojkförsök, av vilka jag här såsom karaktäristiska återger några — ännu förvarade.

PÅ SKOLBÄNKEN.

Dag ut dag in
sitter jag här
tung i mitt sinn!
Ack, vore jag där,
där bäckarna brusa
i skummande dans,
och furorna susa
i höstsolens glans,
— hur fritt vore sinnet därborta!

Böcker och dam,
allt vad jag ser.
Stojande glam
ej lockar mig mer.
Nej, finge jag följa,
dit tanken mig bär,
till lekande bölja
vid klippor och skär,
— hur fritt vore sinnet därborta!