Boksida med barnporträtt, I Malmö

40
föreskrivit, att rocken skulle vara knäppt. Hem kom jag emellertid 84 minuter efter, sedan jag lämnat staden och vann mitt mål så glansfullt, att även kapten Åkerhielm ansåg sig förpliktigad bidraga med 2 kronor. Min far höjde självmant sin summa till det dubbla. Alltså en lysande affär!
Så gingo åren mellan växlande glädje och bekymmer — en aurea ætas över en via dolorosa! — Den åldern har ju nu en gång det lyckliga med sig, att även det allvarligaste och tyngsta kan skjutas åt sido, och vandringen mot nya mål och nya öden begynna fjäderlätt igen. Mina första kamrater buro redan den vita mössan, och jag minns, när jag var med om att hissa dem i höjden. Jublet strömmade över skolgården, och våra flickor, våra små flammor, stodo där ute med blommor i hand och famn för att smycka sina gossar. Jag kände mig så upprörd över, att jag ej var med, att jag måste gå i skymundan och torka en tår ur ögonvrån. Jag började tänka på, om jag ej borde sluta skolan och liksom kamraterna, med detsamma taga steget ut i livet och ägna min dag och min tid åt mina kära blommor och träd. På samma gång hågen härtill växte sig allt starkare och starkare, stod en annan tanke vid sidan, och det var den falska, att det vore ju en skam, om jag ej själv skulle förvärva den eftertrådda mössan, hissas som de andra, och smyckas av flickornas doftande blommor. Jag visste ej, hur jag hade det, jag var oviss på mig själv, men till sist en dag begärde jag av min far att få sluta och bli trädgårdsmästare. Han hade nog anat något sådant, men ändå kom framställningen överraskande, och han ville ej lyssna därpå. Innan kvällen kom, gingo vi ut och gingo, såsom ofta fallet var, den vackra och då ännu ofördärvade vägen utmed Bråvikens strand, sågo solen sjunka i Hultvrån bort i väster, och hörde, huru fiskarna slag på slag spräckte vattenytan och jagade mygg och småglin. Vi hade länge gått tysta sida vid sida, då pappa med ens sade: »Jag har talat med mamma, och vi vilja bestämt, att Du skall ta' studentexamen. Sedan kan Du välja vad Du vill.» Så blev det också.
Åter låg smärtornas väg lång och oviss framför mig.
Två år hade jag gått i sjätte övre, två år fick jag gå i sjunde nedre, och när jag så äntligen hade hunnit vårterminen i övre sjunde, där slutkrönet skulle bliva den vita mössan, sveko ögonen på nytt, och jag måste redan vid terminens början använda mig av föreläsare för att kunna följa med. Detta pågick ända till examen, som dock lyckades över förväntan.
De första dagarna hann jag ju icke tänka på annat än det stora jublet omkring och inom mig, det vänliga mottagandet överallt, och icke