Boksida med barnporträtt, I Malmö

17
hos goda vänner på ett av Östergötlands största herresäten, hade jag fått i uppdrag att på fettisdagsmorgonen risa den franska bonnen, som var nog så sträng mot ungdomarna och ej vidare avhållen. Jag åtog mig gärna uppdraget, smög in i den unga, vackra fransyskans rum klockan 4 på morgonen och började grundligt bearbeta henne med ett väldigt fastlagsris. Vad jag emellertid ej beräknat, inträffade. Hon hoppade resolut ur sängen och puffade, innan jag visste ordet av, in mig i en garderob, som hon noggrant låste. Dörren gick ej att öppna inifrån, och jag fick stå där till klockan var 1/2 8 på morgonen, då slottsfrun tillkallades och gav mig en nådig, men mycket generande absolution.
Vid ungefär 5 1/2 års ålder sattes jag i skola, den Beskowska, då belägen i hörnet av Malmskillnadsgatan och Jakobsbergsgatan. Jag följdes till skolan av min barnjungfru, den trofasta Bibbi, som tyckte det hela var lika hemskt som jag själv. Samman med alla de andra småttingarna vandrade jag in i klassrummet efter att hava tagit farväl av Bibbi, och då vi placerades efter bokstavsordning, kom jag att sitta först och också få den första frågan. Knappt var denna given, förrän jag började på att gråta, längtade hem och med otrolig fart kilade upp från bänken och ut mot dörren, från vilken jag tyckte mig höra snyftningar. I samma ögonblick slogs dörren upp, och jag slöts i Bibbis armar. Det var mycket riktigt hon, som av nyfikenhet stannat kvar därute, och då hon hörde mina snyftningar, svarade med att gråta själv.
Det lilla intermezzot, som av mina kamrater, vilka i regel voro äldre och manhaftigare, begagnades till att driva med mig om, bilades dock lugnt och värdigt av lärarinnan, som tydligen ej var alldeles ovan vid dylika händelser.
När första läsåret gått, var jag också varm i kläderna och mycket morsk. Till avslutningen, som ägde rum på Tekniska skolan, hade jag fått nya kläder, någon sorts kolt med broderade byxor, och kände mig mycket stolt. Min far övervar avslutningen, och detsamma gjorde hertigen av Östergötland, sedermera konung Oscar II, för vilkens och hertiginnan Sofias räkning tvenne stora fåtöljer voro framställda. När hertigen fick syn på min far, tillsade han honom att sitta ned i den stol, som avsetts för hertiginnan, som ej var närvarande. Intågandet i salen skedde klassvis och så, att den lägsta klassen, första förberedande, som just var min klass, gick först in. Jag kände det, som om all världens blickar vilat på mig, tog oerhört långa steg, även därför, att min bollaktiga, lilla tjocka hydda hade bakom sig klassens smalaste och längsta gosse, och det gällde ju att hinna undan för honom.
2