Boksida med barnporträtt, I Malmö

43
färder nedåt ån, en gång syftande ända mot Skokloster. Komna ut på Ekoln överföllos vi emellertid av det hårdaste väder, båten vattenfylldes, ena åran brast och endast med möda lyckades vi att landa, där vi rakt ej tänkt oss det. Först sedan vinden bedarrat, och vi torkat och värmt oss litet, samt lånat en extraåra, kunde vi taga oss tillbaka till Uppsala, dit vi framkommo sent på natten i beckmörker.
Under allt resonerande med denne vän, blev det mig allt klarare och klarare, att jag i stället för »prillan» borde läsa på filosofie kandidatexamen, men vad skulle föräldrarna säga därom? Jag beslöt då att börja läsa och tentera för kandidatexamen, samtidigt med, att jag på föreskrivet sätt tenterade för »prillan». Redan samma höst skrev jag pro gradu i latin.
De påpassliga Östgötatidningarna togo emellertid in detta liksom allt annat, som rörde nationen i Uppsala, och en vacker dag läser min far, att en Rudolf Abelin, östgöte, skrivit pro gradu. Jag fick genast ett telegram med förfrågan, vem denne Rudolf Abelin var, och måste ju bekänna kort. Kort därefter erhöll jag en skriftlig tillsägelse att möta min far i Stockholm hos professor Abelin, och jag förstod, att det åter liksom under mina pojkår »osade katt igen», som betjänten Hall sagt.
Min farbror, professorn, var såsom jag redan nämnt, en man med humor och en äkta förståelse för barn och ungdom. Jag tänkte genast — ej minst i känslan av att han alltid varit så vänlig mot mig — att jag på allt sätt skulle söka vinna honom för mig. Jag författade därför i hast en längre skrivelse på latinsk köksvers, i vilken jag såsom huvudmotiv valde prisandet av hans förut omnämnda trotjänarinnas, Kickis, alla oemotståndliga behag och strålande företräden. Denna taktik blev min lycka.
När jag kom ned till Stockholm och trädde in i min farbrors bostad, var min far redan där, och icke endast han, utan även Wennerberg, som då minst av allt skulle kunnat finna något försonande drag i ett brott mot föräldraord. Jag ser honom ännu för mig, när jag hälsade på honom, huru den stålgrå blicken under buskiga ögonbryn, liksom borrade sig in i mig, och huru de långa mustascherna mer än vanligt bistert slöto sig runt munnen. Min far började med att förklara, varför de stämt mig ned; man ville veta, varför jag egenmäktigt ändrat på studierna. Jag kunde visserligen visa, att jag i det närmaste var färdig med »prillan», och endast hade ett ämne kvar, på samma gång som jag framhöll, att jag rakt ej ville bliva ämbetsman, utan i stället skaffa mig litet humaniora, och sedan gå min egen väg. Wennerberg fann detta i högsta grad oriktigt och omoraliskt, då jag överenskommit med och lovat min far att taga kansliexamen. Det var dessutom