Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
ett brott av mig, att jag hemlighållit mina ändrade studier. Alltid skulle jag ju, om jag undvikit att läsa latin och taga collegier i statskunskap, hunnit längre på »prillan» och kanske redan haft examen överstökad.
Jag försökte försvara mig, men mot sådana krafter var jag för svag. När det så mörknade allt mer och mer för mig, tyckte nog min farbror, att det började bliva synd om mig. Helt plötsligt tog han fram min latinska lovsång till den runda Kickis ära och frågade: »Är Du auctor till detta opus, Du?» »Ja», svarade jag kort och bekymrat. »Läs det», sade han och räckte papperet till Wennerberg.
Efter hand som Wennerberg läste, mildrades de stränga dragen, och till sist tittade han leende upp och räckte farbror skrivelsen åter. »Vad vill Du bli egentligen?» frågade han mig. »Jag vill bli trädgårdsmästare», svarade jag, varpå Wennerberg genmälde, att då kunde det ju hända, att jag hade mera nytta av kandidatexamen. Efter några förmaningar och rätt mycket ordande om det ej vanliga yrkesvalet, fick jag tillstånd att uteslutande studera mina humaniora, och vi skildes alla åt i frid och samförstånd.
Farbror Wennerberg till och med önskade mig lycka, och talade om, hur han själv kände sig road av arbetet i trädgård och park. Han bibehöll sedan alltid ett visst intresse för mig, och många voro de tillfällen, då vi hos mina föräldrar, i vilkas hem han flitigt umgicks och utan tvivel var en av de genialaste och ädlaste gästerna, språkade om trädgård och fruktodling. Som bekant blev just detta Wennerbergs största glädje på gamla da'r, och hos sin dotter i Småland sågs han oavlåtligt sysselsatt i trädgården.
Under riksdagarna gick han gärna om aftnarna till föräldrarna, pratade litet och slog sig sedan ned vid pianot eller orgeln. Inför upprullade gardiner, men släckta ljus, satt han i det som månsken verkande lyktskenet och fantiserade långa stunder vid instrumentet. Det var en högtid utan namn. När han gick hem och skildes från sitt värdfolk, hade ofta hans rockfickor av min påpassliga mor fyllts med olika frukter från min eller min systers och svågers trädgård, och detta satte han ett mycket stort värde på.
När jag efter sammankomsten hos professorn återvände till Uppsala, skedde det med lättat hjärta och djup tacksamhet över, att jag fick välja mina ämnen själv.
Detta ämnesval utföll emellertid ganska egendomligt. Latinet var ju obligatoriskt och av praktiska skäl det första som undanstökades. Som huvudämnen valde jag historia och statskunskap samt estetik, och det var ju ingenting att säga något om, men såsom det likaledes obligata naturhistoriska ämnet, bestämde jag mig för astronomi i stället
44
Jag försökte försvara mig, men mot sådana krafter var jag för svag. När det så mörknade allt mer och mer för mig, tyckte nog min farbror, att det började bliva synd om mig. Helt plötsligt tog han fram min latinska lovsång till den runda Kickis ära och frågade: »Är Du auctor till detta opus, Du?» »Ja», svarade jag kort och bekymrat. »Läs det», sade han och räckte papperet till Wennerberg.
Efter hand som Wennerberg läste, mildrades de stränga dragen, och till sist tittade han leende upp och räckte farbror skrivelsen åter. »Vad vill Du bli egentligen?» frågade han mig. »Jag vill bli trädgårdsmästare», svarade jag, varpå Wennerberg genmälde, att då kunde det ju hända, att jag hade mera nytta av kandidatexamen. Efter några förmaningar och rätt mycket ordande om det ej vanliga yrkesvalet, fick jag tillstånd att uteslutande studera mina humaniora, och vi skildes alla åt i frid och samförstånd.
Farbror Wennerberg till och med önskade mig lycka, och talade om, hur han själv kände sig road av arbetet i trädgård och park. Han bibehöll sedan alltid ett visst intresse för mig, och många voro de tillfällen, då vi hos mina föräldrar, i vilkas hem han flitigt umgicks och utan tvivel var en av de genialaste och ädlaste gästerna, språkade om trädgård och fruktodling. Som bekant blev just detta Wennerbergs största glädje på gamla da'r, och hos sin dotter i Småland sågs han oavlåtligt sysselsatt i trädgården.
Under riksdagarna gick han gärna om aftnarna till föräldrarna, pratade litet och slog sig sedan ned vid pianot eller orgeln. Inför upprullade gardiner, men släckta ljus, satt han i det som månsken verkande lyktskenet och fantiserade långa stunder vid instrumentet. Det var en högtid utan namn. När han gick hem och skildes från sitt värdfolk, hade ofta hans rockfickor av min påpassliga mor fyllts med olika frukter från min eller min systers och svågers trädgård, och detta satte han ett mycket stort värde på.
När jag efter sammankomsten hos professorn återvände till Uppsala, skedde det med lättat hjärta och djup tacksamhet över, att jag fick välja mina ämnen själv.
Detta ämnesval utföll emellertid ganska egendomligt. Latinet var ju obligatoriskt och av praktiska skäl det första som undanstökades. Som huvudämnen valde jag historia och statskunskap samt estetik, och det var ju ingenting att säga något om, men såsom det likaledes obligata naturhistoriska ämnet, bestämde jag mig för astronomi i stället
44
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
