Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
för botanik! Det var ju i grund och botten en bortkastad möda! Därhän förleddes jag av vänskapen.
Min förut omnämnde, gode vän studerade just matematik och astronomi. När han var uppe på observatoriet för att observera, beredde han mig ibland tillfälle att göra detsamma. Detta skedde även, när observationer för vederbörande professors räkning försiggingo. Detta tyckte denne ej om, utan förbjöd det, men ändå hade jag smugit mig dit en gång och fått ett instrument uppställt och inriktat på Vintergatans nebulosor. Vi hörde professorn nalkas i korridoren utanför, och jag stoppades in under de skynken, som dolde de övriga instrumenten. Professorn trädde in i nattrock och röd fetz, och frågade genast, varför mitt instrument var uppställt. Observatorn svarade: »Jag ville mellan de andra observationerna se litet på Vintergatan.» Professorn mumlade något, som vi ej hörde, gick ganska länge omkring i rummet och till och med lyfte på dukarnas flikar, utan att dock upptäcka mig. Till sist gick han, men fortsatte att vandra utanför dörren fram och tillbaka i korridoren. Min vän viskade då till mig: »Langa dej ut, och gå ned på stuprännan, jag skall hjälpa dig jag. Kvicka tag!» Jag gav mig ut och nådde med hans hjälp rännan, samt började försiktigt vandringen mot jorden. När jag emellertid hunnit till sista skarven, skildes ränndelarna åt, och med ett väldigt brak och ett stjärnskotts fart befann jag mig med nederdelen av rännan fast sluten i min famn oväntat hastigt sittande på backen. Det sved och gjorde oerhört ont, ty marken var hårt frusen. Men det var inget annat att göra än att så fort ömheten tillät, knalla mig därifrån. Min väns mig ledsagande häpna blick och säkert djupt kända utslungade: »sabla klump», glömmer jag aldrig.
Bättre tur hade jag med latinet. Redan första terminen bestämde jag mig för att avlägga det muntliga provet för kandidaten, lika väl som jag skrivit pro gradu. Professorn, som då var Häggström, hade emellertid ej tillfälle att tentera mig före jul, varför jag reste hem till Björnsnäs.
Tentamensdagen blev sedan utsatt så sent som till början av februari, vilket var mig mycket ovälkommet, då ju en sinksam repetition blev nödvändig, och jag redan på allvar tagit itu med mitt ena huvudämne — historien. Innan jag skulle upp för professor Häggström, gick jag till en av kamraterna, primus i min klass A. L. Helander och frågade, hur hans tentamen förlupit, och vilka frågor han fått. Noga lade jag svaret på minnet, även försökande att kvarhålla de små utvikelserna till grekiskan, som förekommit. Helander var nämligen grek, vilket jag ej var.
45
Min förut omnämnde, gode vän studerade just matematik och astronomi. När han var uppe på observatoriet för att observera, beredde han mig ibland tillfälle att göra detsamma. Detta skedde även, när observationer för vederbörande professors räkning försiggingo. Detta tyckte denne ej om, utan förbjöd det, men ändå hade jag smugit mig dit en gång och fått ett instrument uppställt och inriktat på Vintergatans nebulosor. Vi hörde professorn nalkas i korridoren utanför, och jag stoppades in under de skynken, som dolde de övriga instrumenten. Professorn trädde in i nattrock och röd fetz, och frågade genast, varför mitt instrument var uppställt. Observatorn svarade: »Jag ville mellan de andra observationerna se litet på Vintergatan.» Professorn mumlade något, som vi ej hörde, gick ganska länge omkring i rummet och till och med lyfte på dukarnas flikar, utan att dock upptäcka mig. Till sist gick han, men fortsatte att vandra utanför dörren fram och tillbaka i korridoren. Min vän viskade då till mig: »Langa dej ut, och gå ned på stuprännan, jag skall hjälpa dig jag. Kvicka tag!» Jag gav mig ut och nådde med hans hjälp rännan, samt började försiktigt vandringen mot jorden. När jag emellertid hunnit till sista skarven, skildes ränndelarna åt, och med ett väldigt brak och ett stjärnskotts fart befann jag mig med nederdelen av rännan fast sluten i min famn oväntat hastigt sittande på backen. Det sved och gjorde oerhört ont, ty marken var hårt frusen. Men det var inget annat att göra än att så fort ömheten tillät, knalla mig därifrån. Min väns mig ledsagande häpna blick och säkert djupt kända utslungade: »sabla klump», glömmer jag aldrig.
Bättre tur hade jag med latinet. Redan första terminen bestämde jag mig för att avlägga det muntliga provet för kandidaten, lika väl som jag skrivit pro gradu. Professorn, som då var Häggström, hade emellertid ej tillfälle att tentera mig före jul, varför jag reste hem till Björnsnäs.
Tentamensdagen blev sedan utsatt så sent som till början av februari, vilket var mig mycket ovälkommet, då ju en sinksam repetition blev nödvändig, och jag redan på allvar tagit itu med mitt ena huvudämne — historien. Innan jag skulle upp för professor Häggström, gick jag till en av kamraterna, primus i min klass A. L. Helander och frågade, hur hans tentamen förlupit, och vilka frågor han fått. Noga lade jag svaret på minnet, även försökande att kvarhålla de små utvikelserna till grekiskan, som förekommit. Helander var nämligen grek, vilket jag ej var.
45
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
