Boksida med barnporträtt, I Malmö

46
Tentamensdagen ingick med snö och köld och jag skrudade mig, såsom bruket då krävde, i frack och vit halsduk. Med rätt betydlig examensfeber tågade jag till professorns bostad och insläpptes i ett ganska rymligt, enkelt möblerat rum samt ombads taga plats. »Professorn kommer snart.»
Detta dröjde emellertid rätt länge. Äntligen hörde jag ett envist harsklande — jag fick sedan veta, att det varit fest dagen förut — dörren öppnades och in trädde den lille mannen, klädd i en lång, mycket gammal nattrock och pipa. Min sirliga frack bugade djupt.
Efter en stunds tystnad, varunder professorn letat efter en tobaksdosa, tillspordes jag om mina fulla namn, och vilken nation jag tillhörde. Så gick det löst!
Jag fick läsa samma stycke i Livius som Helander och klarade mig fint. Professorn hörde dock ej på med all upptänklig uppmärksamhet, ty den kära pipan konstrade och tog det mesta av hans tankar. Den ville ej bliva ren. Han gick till kakelugnen och knackade pipan mot kaklet — vände sig mot dörren och ropade: stig in — fortsatte att knacka och bjöd på nytt: stig på, men ingen kom. Allt hårdare slogs den envisa pipan mot kaklet, vilket åtföljdes av ett nästan argt: kom in — men ingen kom ändå. Han gick då mot dörren och öppnade den, men utanför var tomt. Jag var halvkvävd av tillbakahållet skratt.
Professorn såg på mig och frågade: »Hörde inte kandidaten, att det knackade?» Vad skulle jag svara! När jag äntligen kunde behärska mig, sade jag: »Ja, visst hörde jag att det knackade, men jag tyckte mig också märka, att professorn slog pipan mot kakelugnen.»
Jag fick en plirande, frågande blick, och en längre paus inträdde. Äntligen blossade pipan som den borde, och tentamen återtogs. Jag förhördes i Ciceros de oratore och i Ovidius, tillfrågades på »romerska antikviteter» med avvikelser till grekiskan — allt nästan i överensstämmelse med vad, som drabbat min vän, och han präntat i mig. Så kom ytterligare en parallellfråga rörande grekiskan. Jag blev bet. »Tänk nu bara efter», sade professorn. »Kandidaten vet det nog. Det är ju mycket enkelt.» Jag upplyste då om, att jag ej läst grekiska. »Och ändå besvarat så många frågor», inföll professorn litet misstänksamt. »Ja, jag har varit intresserad och nyfiken, när kamraterna läst», genmälde jag med tänjbar sanningsenlighet. »Herrn är godkänd. Lycka till», blev svaret.
Jag skulle just gå, då professorn frågade efter mina föräldrar, och vad jag skulle bliva m. m. Jag svarade, trädgårdsmästare. Han trodde ej, att han hört rätt, utan frågade om och fick samma svar. »Behövs