Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
46
Tentamensdagen ingick med snö och köld och jag skrudade mig, såsom bruket då krävde, i frack och vit halsduk. Med rätt betydlig examensfeber tågade jag till professorns bostad och insläpptes i ett ganska rymligt, enkelt möblerat rum samt ombads taga plats. »Professorn kommer snart.»
Detta dröjde emellertid rätt länge. Äntligen hörde jag ett envist harsklande — jag fick sedan veta, att det varit fest dagen förut — dörren öppnades och in trädde den lille mannen, klädd i en lång, mycket gammal nattrock och pipa. Min sirliga frack bugade djupt.
Efter en stunds tystnad, varunder professorn letat efter en tobaksdosa, tillspordes jag om mina fulla namn, och vilken nation jag tillhörde. Så gick det löst!
Jag fick läsa samma stycke i Livius som Helander och klarade mig fint. Professorn hörde dock ej på med all upptänklig uppmärksamhet, ty den kära pipan konstrade och tog det mesta av hans tankar. Den ville ej bliva ren. Han gick till kakelugnen och knackade pipan mot kaklet — vände sig mot dörren och ropade: stig in — fortsatte att knacka och bjöd på nytt: stig på, men ingen kom. Allt hårdare slogs den envisa pipan mot kaklet, vilket åtföljdes av ett nästan argt: kom in — men ingen kom ändå. Han gick då mot dörren och öppnade den, men utanför var tomt. Jag var halvkvävd av tillbakahållet skratt.
Professorn såg på mig och frågade: »Hörde inte kandidaten, att det knackade?» Vad skulle jag svara! När jag äntligen kunde behärska mig, sade jag: »Ja, visst hörde jag att det knackade, men jag tyckte mig också märka, att professorn slog pipan mot kakelugnen.»
Jag fick en plirande, frågande blick, och en längre paus inträdde. Äntligen blossade pipan som den borde, och tentamen återtogs. Jag förhördes i Ciceros de oratore och i Ovidius, tillfrågades på »romerska antikviteter» med avvikelser till grekiskan — allt nästan i överensstämmelse med vad, som drabbat min vän, och han präntat i mig. Så kom ytterligare en parallellfråga rörande grekiskan. Jag blev bet. »Tänk nu bara efter», sade professorn. »Kandidaten vet det nog. Det är ju mycket enkelt.» Jag upplyste då om, att jag ej läst grekiska. »Och ändå besvarat så många frågor», inföll professorn litet misstänksamt. »Ja, jag har varit intresserad och nyfiken, när kamraterna läst», genmälde jag med tänjbar sanningsenlighet. »Herrn är godkänd. Lycka till», blev svaret.
Jag skulle just gå, då professorn frågade efter mina föräldrar, och vad jag skulle bliva m. m. Jag svarade, trädgårdsmästare. Han trodde ej, att han hört rätt, utan frågade om och fick samma svar. »Behövs
Tentamensdagen ingick med snö och köld och jag skrudade mig, såsom bruket då krävde, i frack och vit halsduk. Med rätt betydlig examensfeber tågade jag till professorns bostad och insläpptes i ett ganska rymligt, enkelt möblerat rum samt ombads taga plats. »Professorn kommer snart.»
Detta dröjde emellertid rätt länge. Äntligen hörde jag ett envist harsklande — jag fick sedan veta, att det varit fest dagen förut — dörren öppnades och in trädde den lille mannen, klädd i en lång, mycket gammal nattrock och pipa. Min sirliga frack bugade djupt.
Efter en stunds tystnad, varunder professorn letat efter en tobaksdosa, tillspordes jag om mina fulla namn, och vilken nation jag tillhörde. Så gick det löst!
Jag fick läsa samma stycke i Livius som Helander och klarade mig fint. Professorn hörde dock ej på med all upptänklig uppmärksamhet, ty den kära pipan konstrade och tog det mesta av hans tankar. Den ville ej bliva ren. Han gick till kakelugnen och knackade pipan mot kaklet — vände sig mot dörren och ropade: stig in — fortsatte att knacka och bjöd på nytt: stig på, men ingen kom. Allt hårdare slogs den envisa pipan mot kaklet, vilket åtföljdes av ett nästan argt: kom in — men ingen kom ändå. Han gick då mot dörren och öppnade den, men utanför var tomt. Jag var halvkvävd av tillbakahållet skratt.
Professorn såg på mig och frågade: »Hörde inte kandidaten, att det knackade?» Vad skulle jag svara! När jag äntligen kunde behärska mig, sade jag: »Ja, visst hörde jag att det knackade, men jag tyckte mig också märka, att professorn slog pipan mot kakelugnen.»
Jag fick en plirande, frågande blick, och en längre paus inträdde. Äntligen blossade pipan som den borde, och tentamen återtogs. Jag förhördes i Ciceros de oratore och i Ovidius, tillfrågades på »romerska antikviteter» med avvikelser till grekiskan — allt nästan i överensstämmelse med vad, som drabbat min vän, och han präntat i mig. Så kom ytterligare en parallellfråga rörande grekiskan. Jag blev bet. »Tänk nu bara efter», sade professorn. »Kandidaten vet det nog. Det är ju mycket enkelt.» Jag upplyste då om, att jag ej läst grekiska. »Och ändå besvarat så många frågor», inföll professorn litet misstänksamt. »Ja, jag har varit intresserad och nyfiken, när kamraterna läst», genmälde jag med tänjbar sanningsenlighet. »Herrn är godkänd. Lycka till», blev svaret.
Jag skulle just gå, då professorn frågade efter mina föräldrar, och vad jag skulle bliva m. m. Jag svarade, trädgårdsmästare. Han trodde ej, att han hört rätt, utan frågade om och fick samma svar. »Behövs
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
