Boksida med barnporträtt, I Malmö

47
det latin därtill nu? Ja» — korrigerade han sig själv — »Ni får ju med så många namn att göra! Lycka till!»
Livet i Uppsala denna tid, kring 1884 och 85, var nog så skiftande och bullersamt. Studentföreningen Verdandi var ganska nyfödd, och dess oerhört hetsiga diskussioner i politiska, sociala och moraliska ämnen, leva säkert ännu i friskt minne. De nya namnen från dessa dagar voro Staaff och Branting, och andra män i hetsen och striderna voro Wicksell, David Bergström, Lilliehöök m. fl., m. fl. Den sjuke Vikner var den gamla trons väktare och drog »i kulturens offerväsen» i härnad mot vantron och Wicksells läror.
Lilliehöök och jag voro inackorderade på samma ställe, och kommo i daglig beröring med varandra. Jag fick därför noggranna referat över allt som förehades, men någon propaganda att få mig över till det radikala lägret, gjordes aldrig. Detta har jag alltid hållit kamraterna räkning för. Väl förmodar jag, och kunde förresten förstå, att de mången gång ansågo mig ytterst efterbliven och landsortsbrackig, som ej fattade och omfamnade de nya lärorna, men min egen väg fick jag alltid vandra.
Lilliehöök var dessutom mycket road av sport, och där var ju alltid ett fredligt fält, där vi med gamman möttes.
Festandet i Uppsala var den tiden både allmänt och stort. Själv hade jag emellertid icke mycket smak därför, och när jag var med, var det alltid vid alldeles särskilda tillfällen, såsom någon examensfest eller födelsedagsfirande. Fritt och ogenerat gick det till. Jag minns mycket väl en gång, då vårt lag kom att fästa allas uppmärksamhet på sig, och till och med vållade avbrott i en cirkusföreställning. Vi hade firat en födelsedag i förening med tentamen, och dagen till ära hade instiftats en orden, »Festpotteorden» med kapitel samma dag, åtföljt av middag.
Det var cirkus i staden med sådana attraktioner som flickorna Hodgini, Ella Belling och hennes pappa, Tom, alias Pelle Jöns. Vi beslöto oss för att celebrera tillställningen med vår närvaro. I full ornat med granna band och mer eller mindre prunkande, större och mindre ordensemblem dinglande på våra bröst och vid våra sidor, intågade vi högtidsklädda i cirkussalongen, där snart allas ögon riktades mot oss. Det fnissades och knuffades, flickorna gjorde hål på sina affischer och tittade genom dem åt vår illustra skara, men själva sökte vi iakttaga ett så värdigt och oberört uppträdande som möjligt. Efter ett par nummer leddes Adèle Hodginis häst in med den vackra ryttarinnan i sadeln. När hästen hunnit mitt framför oss, tvärstannade han emellertid och bara tittade, liksom förresten också Adèle. Trots väldiga