Boksida med barnporträtt, I Malmö

48
nyp av direktörens piska, gick det ej alls att väcka den apelkastade
springaren ur hans meditation över vår osedvanliga prakt, utan måste
han, alltjämt med Adèle på ryggen, föras ut. Direktören blev nervös
och tittade argt på oss, men ögonblicket efter måtte hästen kommit
på bättre tankar, ty ekipaget infördes ånyo, och allt gick åter sin
gilla gång.
Flirt och svärmeri blandades med dylika groteska uppträden, och
serenadsgivandet florerade starkt. Ofta presterades det härvid ypper-
liga saker i den stilla natten. Var och en ville sjunga för sin flicka,
och den, som ingen hade däruppe, sökte vid kvinnliga vänners besök
taga skadan igen.
Den enda gången, min syster besökte mig i Uppsala, skulle hon na-
turligtvis hava en serenad. Jag underrättade hennes kusin, hos vilken
hon bodde, därom, och flickorna väntade, väntade långt in på natten,
men fingo vänta förgäves, ty serenaden torkade in. Samman med en
kamrat hade jag fått ihop ett lag utmärkta sångare, och vi hade just
avätit en liten trevlig supé, och sjungit för hans utvalda, då en av stu-
dentkårens yppersta sångare, specialist på solot i »Sov i ro», stötte till.
»Jag skall hjälpa Er, pojkar, om Ni bara, när vi gå härifrån, göra en
avstickare och sjunga två bitar med mig för min flicka, som kommit
hit i kväll.» Sagt och gjort. När serenaden utanför professorshemmet
var slut, tågade vi till den okända flammans fönster, där det blev både
två och tre sånger och ett »Sov i ro», så klangfullt och grant, att jag
knappast hört dess like. Det hade emellertid blivit mycket kallt, och
vi eldade på, så gott vi kunde, ur ett par medhavda punschflaskor, för
att klara basarna. Allt bådade gott för min syster, som jag så gärna
unnade en verklig Uppsalaserenad, då plötsligt en av sångarna sade:
»Nej nu, gubbar, ha vi allt fått nog. Det va' hundan så kallt.» Trots
mina ivriga protester stod det icke att ändra, kamraterna skildes åt, min
syster fick vänta förgäves, och jag gick förargad hem och lade mig. Så
generad var jag, att jag ej heller vid hennes avfärd morgonen efter
infann mig vid stationen.
Det var under dessa dagar, som vågorna gingo som högst om Strind-
berg och hans författarskap. »Giftas» var oavlåtligt på tapeten och
diskussionen om denna bok, åtalet och frikännandet, synnerligen liv-
ligt. När kaféLokalerna stängdes, efter stundom rent handgripliga de-
batter, med krossade glas, kullslagna bord och rikligt med visselpipor,
fortsattes »gruffet» på gator och torg och föranledde alldeles unika
uppträden, varunder ej sällan polismästaren, den allbekante Raab, i
egen person visade sig och sörjde för ordningens upprätthållande. Alla
dessa scener, sammanstötningarna med polisen, det studentikosa sätt,