Boksida med barnporträtt, I Malmö

på vilket dessa ofta upplöstes, och en därifrån sig stundom härledande ren vänskap och förbrödring med poliserna, är något av det mest belysande och humoristiska, jag från denna tiden minnes.
Det kokade och bubblade starkare än någonsin i universitetsstadens lätt explosiva retort, och meningarna brötos på alla områden med stundom rent av fanatisk skärpa. Det var de många genombrottens tid.
Ur denna synpunkt var det ju även för mig mycket intressant att ligga i Uppsala och återknyta banden med alla mina gamla kamrater.
Men å andra sidan kände jag mig gå liksom på ett gungfly, utan att nå fast mark under fötterna. Jag endast längtade och längtade, att det skulle bliva vår, att åren skulle gå, och min examen snart vara överstökad.
Jag läste därför med en nästan ursinnig energi, väl anande, att ögonen kanske skulle strejka igen. Jag sökte dock spara dem och betalade små folkskolegossar, som avlöste varandra och timme efter timme läste för mig. Det var entonigt, så det förslog, och fruktansvärt tråkigt, men det måste ju ske. När pysarna gingo hem, började jag läsa själv. Arbetsdagen blev alldeles för lång.
En dag i april kom emellertid det fruktade. Ögonen vägrade sin tjänst, och blödningar i deras inre inställde sig. Jag blev förbjuden att läsa vidare och måste lämna Uppsala.
Detta innebar i sig själv ingen vidare avsaknad för mig — men nog var det tungt att så plötsligt lämna de kära, gamla kamraterna och åter söka nya. Vi hade alltid stått på den bästa fot med varandra, och utomordentligt roligt hade vi haft tillsammans. Sorgerna hade vi troget delat, glädjeämnena likaså, och ett äkta, sant förtroende hade rått emellan oss. Nu skulle bandet slitas, och jag med ens kastas långt ut i periferin.
Mitt yttre rum i Uppsala var försett med balkong och användes liksom min bostad i Norrköping till uppdragning och odling av diverse växter. Liksom kamraterna därnere brukade titta upp för att njuta av mina härliga rosor, följde de i Uppsala mina experiment och önskade i avskedets stund till minne av mig dela min lilla vackra fönsterträdgård. Det låg ett verkligt vemod i dennas splittring och bortbärandet av dess enkla krukor, ej blott för mig själv, utan ock för dem, som ännu kanske länge skulle förbliva hos alma mater.
Min tid i Uppsala kunde helt visst hava använts bättre. Jag borde hava läst botanik i stället för astronomi och estetik i stället för historia. De latinska studierna åter har jag aldrig ångrat. De hava blivit till en nyckel, med vars hjälp jag kunnat glänta på många dörrar.
Färden från Luthagen ställdes direkt till Köpenhamn, där jag blev inlagd på en av Europas mest kända ögonläkares klinik, professor Han-