Dokumentarkivet
Boksida med barnporträtt, I Malmö
Texten är maskinläst och ännu inte granskad. Den kan innehålla fel.
50
sen Grut's. Jag var ej främling där. Redan kort efter min sista mörkrumssittning, hade jag sänts dit ned och några veckor uppehållit mig hos honom. När jag nu återkom, och professorn grundligt undersökt mig, bestämde han sig för, att i och för observation och behandling behålla mig ett par månader. Han frågade mig också, om jag fortfarande vidhölle att vilja bli trädgårdsmästare. Jag svarade jakande, och jag kommer mycket väl ihåg, hur professorn sade: »Då skola vi nog hjälpas åt därmed. Det passar ej Edra ögon att läsa så mycket, och jag tror dessutom, att hela Er fysik är i behov av stark rörelse i det fria.» Det där lät ju hoppfullt, och trots att behandlingen gjorde, att jag ej kunde gå för mig själv på gatorna, utan måste ledas, fann jag mig utomordentligt väl på kliniken, i sällskap med en där förvärvad god vän, som även måste vårda sina ögon och nu såsom vice ordförande sitter i styrelsen för föreningen Norrvikens Trädgårdar. Professorn själv visade ett tydligt intresse för mig och var utmärkt vänlig. Jag såg redan gryningen av den åtrådda nya dagen, då jag skulle få avbryta mina studier vid universitetet och börja min egen bana.
När jag reste hem, medförde jag ett ganska digert brev från professorn till min far, vari han klarlade sina åsikter om mig och mina ögon och på det varmaste tillstyrkte, att jag skulle få avbryta min läsning och kasta mig över en praktisk sysselsättning. Han angav sig även hava hört min böjelse för trädgårdsyrket, och erbjöd sig att vara min far behjälplig att placera mig någonstädes i Danmark, om så skulle anses lämpligt.
Nu fanns ju för mina föräldrar knappast längre något val. Det var ej endast jag själv, som yrkade på att slippa studera, det var tydligen en given nödvändighet, för såvida jag i tillräcklig grad skulle kunna få behålla min syn för framtida arbete. Det var emellertid icke med glada och belåtna känslor, vilket man ju kan förstå, som föräldrarna gåvo sitt bifall.
Trädgårdsmästeriet var den tiden knappast ett yrke, utan mera en drängsyssla. Bildade människor valde ej detsamma för sin utkomst, annat än då de såsom universitetsbildade kommo att bekläda lärareplatser vid skolorna. När det därför blev bekant, att jag skulle bliva trädgårdsmästare, väckte det mycken uppståndelse till och med i pressen. Under rubrikerna »Generalsson — trädgårdsmästare; student — trädgårdsmästare» skrevos flera artiklar, vilket ju egentligen var att gå in på privatlivets helgade mark. De flesta funno mitt yrkesval obegripligt och sågo enda förklaringen därtill i mina dåliga ögon. Att jag av verklig, inneboende lust och fallenhet gjort mitt val, det hade man svårt att tänka sig. Många ryckte med medömkan på axlarna, och
sen Grut's. Jag var ej främling där. Redan kort efter min sista mörkrumssittning, hade jag sänts dit ned och några veckor uppehållit mig hos honom. När jag nu återkom, och professorn grundligt undersökt mig, bestämde han sig för, att i och för observation och behandling behålla mig ett par månader. Han frågade mig också, om jag fortfarande vidhölle att vilja bli trädgårdsmästare. Jag svarade jakande, och jag kommer mycket väl ihåg, hur professorn sade: »Då skola vi nog hjälpas åt därmed. Det passar ej Edra ögon att läsa så mycket, och jag tror dessutom, att hela Er fysik är i behov av stark rörelse i det fria.» Det där lät ju hoppfullt, och trots att behandlingen gjorde, att jag ej kunde gå för mig själv på gatorna, utan måste ledas, fann jag mig utomordentligt väl på kliniken, i sällskap med en där förvärvad god vän, som även måste vårda sina ögon och nu såsom vice ordförande sitter i styrelsen för föreningen Norrvikens Trädgårdar. Professorn själv visade ett tydligt intresse för mig och var utmärkt vänlig. Jag såg redan gryningen av den åtrådda nya dagen, då jag skulle få avbryta mina studier vid universitetet och börja min egen bana.
När jag reste hem, medförde jag ett ganska digert brev från professorn till min far, vari han klarlade sina åsikter om mig och mina ögon och på det varmaste tillstyrkte, att jag skulle få avbryta min läsning och kasta mig över en praktisk sysselsättning. Han angav sig även hava hört min böjelse för trädgårdsyrket, och erbjöd sig att vara min far behjälplig att placera mig någonstädes i Danmark, om så skulle anses lämpligt.
Nu fanns ju för mina föräldrar knappast längre något val. Det var ej endast jag själv, som yrkade på att slippa studera, det var tydligen en given nödvändighet, för såvida jag i tillräcklig grad skulle kunna få behålla min syn för framtida arbete. Det var emellertid icke med glada och belåtna känslor, vilket man ju kan förstå, som föräldrarna gåvo sitt bifall.
Trädgårdsmästeriet var den tiden knappast ett yrke, utan mera en drängsyssla. Bildade människor valde ej detsamma för sin utkomst, annat än då de såsom universitetsbildade kommo att bekläda lärareplatser vid skolorna. När det därför blev bekant, att jag skulle bliva trädgårdsmästare, väckte det mycken uppståndelse till och med i pressen. Under rubrikerna »Generalsson — trädgårdsmästare; student — trädgårdsmästare» skrevos flera artiklar, vilket ju egentligen var att gå in på privatlivets helgade mark. De flesta funno mitt yrkesval obegripligt och sågo enda förklaringen därtill i mina dåliga ögon. Att jag av verklig, inneboende lust och fallenhet gjort mitt val, det hade man svårt att tänka sig. Många ryckte med medömkan på axlarna, och
-
Sida 1 -
Sida 2 -
Sida 3 -
Sida 4 -
Sida 5 -
Sida 6 -
Sida 7 -
Sida 8 -
Sida 9 -
Sida 10 -
Sida 11 -
Sida 12 -
Sida 13 -
Sida 14 -
Sida 15 -
Sida 16 -
Sida 17 -
Sida 18 -
Sida 19 -
Sida 20 -
Sida 21 -
Sida 22 -
Sida 23 -
Sida 24 -
Sida 25 -
Sida 26 -
Sida 27 -
Sida 28 -
Sida 29 -
Sida 30 -
Sida 31 -
Sida 32 -
Sida 33 -
Sida 34 -
Sida 35 -
Sida 36 -
Sida 37 -
Sida 38 -
Sida 39 -
Sida 40 -
Sida 41 -
Sida 42 -
Sida 43 -
Sida 44 -
Sida 45 -
Sida 46
