Boksida med barnporträtt, I Malmö

18

Pionröd stegade jag på och lyfte som en tupp på benen. Hertigen lutade sig mot min far och sade halvhögt: »Abelin, titta på den där, som går först, en sådan klassik! Vad kan det vara för en?» »Ack, det är min pojke, Ers k. höghet.» Först långt efter fick jag veta om detta, som lär ha brytt hertigen mer än min far.

Några dagar efter avslutningen styrdes färden till morföräldrarnas kära, vackra hem vid Nyby Bruk i Södermanland, där man lagom skämdes bort för att hinna tilltuktas under vintern. Det var ett liv i frihet och glädje i en skön omgivning och med snälla, vänliga människor runt om. Min gamla morfar var lika älskvärd som humoristisk och hade det allra största intresse för trädgård och park. Jag kan med fullt skäl påstå, att min nära nog ärvda böjelse för mitt yrke leder sitt upphov ifrån honom. Tidigt tog han mig med ut och lät mig vid sin sida ströva omkring i de stora anläggningarna och växthusen, och så fort han kunde, och i så rikt mått han vågade för min omättliga mages skull, plockade han till mig bär och frukter, som han odlade med verkligt mästerskap.

Samman med syster och kusiner tillbringades i långa tider framåt ljuvliga månader varje sommar i hans hem, och för vart år som gick, kände jag mig allt mer och mer upplyftad av livet i den fria naturen, och intresserades och hänfördes allt starkare av blommor och frukter. Det var ej nog med att endast ytligt samman med morfar betrakta allt detta och växterna under glas, utan jag fick också vara med och se på, huru arbetena bedrevos. Dagarna förnöttes i trädgården och vid åkanten, där jag många timmar kunde stå med ett metspö i hand.

En av mina bästa vänner vid Nyby blev snart också en trädgårdsdräng — elevskapet var då ej påfunnet — vid namn Victor Wennersten. Han icke allenast vid erforderliga tillfällen drog upp mig ur ån, där jag ej så sällan hamnade, utan hade mig också med vid sidan, då han arbetade. Han hade dessutom min lilla systers och kusinernas förtroende och var med vid alla viktigare tillfällen.

En dag hade en av mormors kanariefåglar dött, och den måste ju högtidligt begravas. Av morfar fingo vi en mycket liten cigarrlåda — den blev kistan, i vilken fågeln bäddades på friska blommor. Begravningen skulle ske på ön utanför, och Victor fick order, att ro oss alla med den lilla kistan dit. Högtidligt stego vi land. Victor började gräva och vi små skulle »sjunga vid graven». Men vad? Min äldste kusin och jag föreslogo: »Det satt en fågel på lindekvist», men min syster och den med henne jämnåriga kusinen ville absolut stämma upp: »Kom sköna flicka, valsa med mig». Detta funno vi äldre chockerande. Victor sökte medla, men osämjan begravningsgästerna emel-