Boksida med barnporträtt, I Malmö

54

Rosenborgs trädgård ligger, eller kanske rättare låg, mitt i staden — jag säger låg, ty väl finns marken kvar, men allt är numera till snart sagt oigenkännelighet förändrat inom murarna. Trädgården var till stor del att betrakta som en furnissör till det danska hovet. Allt sökte man därför framställa i bästa möjliga form utan hänsyn till därå nedlagt arbete. Endast ett alltför rikligt överskott såldes i staden. Fruktträdgården var stor, och i vissa delar utomordentligt välskött. Den rörde sig med en hel mängd präktiga sorter, av vilka dock många voro för ömtåliga för oss, i synnerhet i mellersta Sverige. Växthusen voro rätt omoderna, men somliga icke dess mindre fyllda av präktigt kultiverade plantor. Ej minst goda voro vin- och persikohusen, som alltid gåvo stora skördar, till de mest skiftande tider. Blomsterodlingen var mera·underordnad. Vad hovet krävde i dekorationsväg, måste ju alltid finnas, men däremot icke vad torg och blombodar behövde. Vid alla festliga tillfällen släpades våra växter till Amalienborg, och jag, som ansågs hava god smak och dessutom gällde för den »starke svenskeren», var oftast med, ty det var mycket tungt att släpa de stora baljorna i slottets trappor och salar. Bänkodlingen drevs i ganska stor skala, och sköttes bra, men av köksväxtodling i det fria fanns ej mycket. Då hovet sommartid låg på något utav landsslotten, var ju köksväxtodlingen på fritt land föga maktpåliggande. Den var därför ej omfattande, men tillräcklig för att sätta oss elever in i densamma.

Vad vi däremot ej i nämnvärd mån fingo lära, var tyvärr vården av park och trädgård ur skönhetssynpunkt. De kunskaper vi häri inhämtade, voro rent teoretiska, men stöttades betydligt genom de omnämnda utflykterna, dels i de Köpenhamnska anläggningarna och dels till slotten och villorna runt omkring.

På det hela taget var jag mycket nöjd med undervisningen där nere, och även med kamraterna, bland vilka jag förvärvade ett par mycket goda vänner. En av dem, Hans Hansen, följde mig sedan till Sverige och hjälpte mig det första året med nyanläggningarna uppe i Östergötland. Jag hade honom sedermera såsom lärare vid Adelsnäs trädgårdsskola, och även sedan han slutat där, hava vi alltigenom följt varandra, ända tills döden i början av 1923 tog honom bort. Han var en synnerligen duglig, praktisk och ändå anspråkslös man, de sista åren anställd vid Norrvikens granngård, Småryd.

Kursen vid skolan i Rosenborgs Have var tvåårig. För att kunna bevista densamma måste eleverna hava en viss praktik. Jag hade ju fått dispens härifrån och blev därför icke så litet förvånad, när en av mina lärare efter halvtannat år kom till mig och sade: »Om Abelin vill, kan Ni få fullt avgångsbetyg och sluta nu till våren. Måhända