Boksida med barnporträtt, I Malmö

19

lan blev så stor, att Victor måste ro oss hem från ön, utan att fågeln blev jordad den dagen.

Min morfars hem var också ett hem, där konsten frodades. Väggarna voro prydda med en hel del gamla intressanta tavlor och stick och rummen fyllda av i somliga fall unika möbler. Allt detta verkade på mitt ganska öppna och känsliga sinne grundläggande och uppfostrande.

När uppbrottet skulle ske från det gamla, kära Nyby och mormor grät utan hejd, och kanske en och annan tår också syntes i ögonen på morfar, som dock i det sista ansåg sig skola trösta och skämta, var det med tungt hjärta, som jag lämnade det gamla hemmet. Väl kommen upp till Stockholm, smög jag mig, så fort jag kunde, ut till kullarna åt Rörstrandshållet och lekte där med blommor och buskar, utan att dock bryta dem.

Min syster och jag.

När sedan mina föräldrar, då min far tillträtt generalbefälhavareplatsen inom II militärdistriktet, skulle flytta ned till Östergötland, valde han, såsom då ännu var möjligt, att bosätta sig på landet i en av Sveriges vackraste, mest minnesrika trakter — på det gamla Bjerka-Säby. Liksom min morfar var min far ytterst känslig för en vacker natur, och ehuru han just ej haft tillfälle syssla med jordarbeten och trädgård, var han dock utomordentligt intresserad därför. Somrarna delades nu mellan vistelsen på Nyby och Säby, och, när hösten kom, sändes jag, snart ensam, den långa vägen från Linköping upp till Stockholm för att möta å utsatt dag i skolan. Saknaden utav landet med dess frihet, grönska och fägring blev mig ganska övermäktig, och skolarbetena kommo hos åttaåringen rätt mycket i andra hand.

Redan vid denna tid hade för mig börjat den strid, som kanske mer än någon annan oroat snart sagt hela mitt liv, striden med mina svaga ögon. Jag såg i skolan vid dåtidens matta, stundom flämtande gasbelysning, instängd under ej sällan dammiga flusskupor, ej att läsa ordentligt, och mången gång kommo tårarna fram. Man gjorde troligt, att jag ej ville läsa, utan tredskades, och jag fick bannor därför. Man gav mig tillsägelse att ej hålla boken så nära ögonen, men vips var den där igen, och jag fick nya förebråelser. Till sist underställdes