Boksida med barnporträtt, I Malmö

anstaltade en konfrontation med ögonläkaren, professor Rossander, som slutade med, att jag måste bekänna kort och lägga upp mig till vederbörlig avbasning. Jag var en ful pojke, i sanning!
Farbror Hjalmar, som i grund och botten tyckte, att min kära Bibbi borde ha dröjt med mig i väntrummet hos professorn, och därtill hade ett mer än vanligt gott öga för livets humor och skiftande karaktärsdrag, var den förste som förlät mig, sade mig några vänliga ord och väl också utverkade, att jag tills vidare slapp bära glasögon, vilket vid mina år och med min natur nog varit omöjligt och mycket riskfyllt.
De dåliga ögonen hava som sagt sedan hela livet igenom varit mina trognaste följeslagare och oupphörligt gjort sig påminta, mindre kanske de första och de sista åren, än under den period, då jag utvecklades som hastigast och bäst behövde dem. Som ett Damoklessvärd hava de stått hotande över hela min tillvaro, beskurit min arbetskraft och vållat otroliga smärtor och plågor. Detta senare har jag burit med jämnmod, men stäckandet av min arbetsiver har mången gång bragt mig till förtvivlan, ej minst när jag vid 15—16 års ålder fick det horoskopet ställt för mig, att jag kanske skulle bliva blind. Inför en lång mörk jordenatt, var det ej utan, att jag dryftade, om ej dödens mörker vore att föredraga.
Den rätt allmänna uppfattningen, att jag drivits till valet av trädgårdsyrket, därför att mina ögon ej tilläto något annat, är emellertid grundligt falsk. Mitt yrkes val kom av inre kallelse och en fullt naturlig håg.
Överuppsikten över mig under vistelsen i huvudstaden hade välvilligt min lika genialiske som älskvärde farbror, professor Abelin, åtagit sig, och av honom utlovades jag 10 öre för varje vecka, som jag framlämnade min anmärkningsbok alldeles ren. Tioöringarna kommo emellertid icke, ty boken var ej som den skulle, utan varje lördag fanns där någon anmärkning, dock av relativt oskyldig art. Till sist kom den stora dagen. Jag kunde lämna fram en ren bok, och farbror gav mig i glädje däröver hela 20 öre. Jag sprang genast till Hötorget, där jag för den ena 10-öringen förvärvade några »polkagrisar» och för den andra en mycket stor, vacker, klar astrakan. »Polkagrisarna» inmundigades efter hand, men astrakanen gömdes, och på måndagsmorgonen, när jag kommit in i klassrummet, där föreståndarinnan ensam satt vid sin pulpet, tågade jag pionröd fram till henne med handen på ryggen, säkert omslutande den klara astrakanen, räckte blixtsnabbt fram den och försvann generad lika hastigt, som jag kommit. Trots alla anmärkningar älskade jag nämligen min lärarinna, om vilken jag dessutom redan hade begreppet, att hon såg »stilig» ut.
21